Buss, var god dröj

I morse när jag åkte buss till jobbet hörde jag nåt som gjorde mig lite beklämd. Förvånad, men samtidigt inte. Det fick mig att dra lite på munnen. Framme hos chauffören kunde man höra på internradion när två andra pratade. Och en röst sade:

"Men, vet du om vi har börjat köra efter vintertabellen än? Det har vi väl inte?"

Ja, vad säger man... En vecka för sent bara. Skönt för de resenärer som skulle ha åkt med hans buss. Eller, ännu värre nästan, tänk om det var nån av nissarna som sitter högre upp! En av dem som inte kör själv, utan som bestämmer saker och ting.

Men det är skönt att de höjer priserna när kollektivtrafiken hela tiden förbättras. På alla sätt.

"Verkligen jättekul att du kommer hem på besök"

Alltså, det finns vissa saker som jag inte riktigt gillar att man lägger till i mitt föräldrahem. Saker som, främst min mamma. glömmer att informera mig om. Som till exemepel den gången jag var hemma på nåt slags lov. Jag vaknade, kollade ut genom fönstret, och någom skulle ta vår bil. (Parenteserna var borta på nån slags weekend.)Jag sprang så klart ut och undrade vad människan i fråga höll på med, och han svarade ju, lika förvånat, att han hade köpt bilen och detta var överenskommet. Ok? Och så var det ju så klart. Och, oj! Glömde vi berätta detta för dig?

Samma "weekend" kom senare föräldrarna (mamma med medhavd ny hälft) hem med vänner i släptåg, varpå väninnan utbrast: "Det visste ni inte?". Mumsan och mister new husband,(appearently), var numera gifta. Hrm, nej, det visste jag faktiskt inte. Men grattis, verkligen.

Efter dessa två, enligt mig, ganska omtumlande, händelser var det ganska lugnt ett tag, det var nog mest jag som stod för revolutionerna där, så var det ganska lugnt. Tills nu.

Parenteserna har installerat nåt slags larm i huset. Så for de på semester. Jag skulle hem och sova kvar vid något tillfälle. "Ooops. Hoppsan, vi glömde visst informera dig om det där med larmet..."

Alltså, tillhör jag den här familjen, eller? Kanske finns där något melllan raderna som jag borde se?

Vit, blank och fin

Nu är den äntligen här! Min fina, vita, blanka nya MacBook. Den är helt fantastisk. Och det finns inbyggd kamera i som man kan göra massa roliga saker med. Jag kommer inte längre att behöva en mobil med sån där effektgrej som Morran har. Jag har min MacBook.

Tyvärr blir mina joggingrutiner något lidande av detta nya spännande. Jag har fuskat två dagar i rad. Just nu sitter jag i valet och kvalet. Ska jag bege mig ut i skogen på en runda? Eller sitta här och mysa och gotta mig åt min lilla leksak? Tål att tänkas på.

Jag har helt själv lyckats installera internet och grejer. Känner mig väldigt stolt. Måste dock erkänna att jag var nära tårarna en stund igår när det inte riktigt ville sig. Men nu är jag igång.

Nä, va fan! Det måste nästan firas med en skogsrunda! På återseende. Ofta.

Det man inte vill se finns inte

Det finns inte så mycket som är bra med att vara liten när man åker pendeltåg. Det kan tyckas, att det borde vara smidigt, men så är icke fallet. Speciellt inte när det är mycket folk. Till exempel så har man näsan ungefär i andra människors armhålor alternativt i någons enorma barm. Man kan också ha oturen att kunna kila in skallen precis under folks hakor, och då hamnar man mitt i skottlinjen för utgående luft från allehanda näsborrar. Synnerligen obehagligt, för att inte tala om att en eventuell egenhändig frisering är ett minne blott. Så här i sommartider ter sig ovanstående särskilt påfrestande med alla dessa kroppsodörer som är svåra att kontrollera med dagens växlande väder. Fuktig + varm luft ger vilken deodorant som helst ett tufft jobb helt enkelt.

En del människor tror också att mindre personer inte finns om man vägrar att titta på dem. Så en högrest herre på, låt säga 190 cm, kan lätt verka tro att om han bara stirrar rakt fram, så kanske den där lilla irriterande varelsen som står i hörnet där på pendeln, precis vid väggen bredvid dörrarna, på det där bra stället där man helst vill stå om man inte får sitta (det råkar vara jag), försvinner. Poff! Upp i rök.

Det händer inte. Däremot så får jag agera ryggstöd eller så får jag en ryggsäck i ansiktet istället. Jag vet inte, kanske är det bättre än en rinnande armhåla? Men kan man få be om lite uppmärksamhet bara. Tack!

www

Japp. Så var datorn beställd då.

Jag har också lagt upp mig på facebook nu. Det är ju kul. Men shit alltså... Var tar all den här informationen vägen sen? Allt det som man lagt upp om sig själv på nätet liksom. Bilder och grejer. Jag undrar hur många olika användarnamn och lösenord som hör till mig på olika sidor runt om i cyberspace egentligen. Från början kunde jag inte tänka mig alls att lägga upp en bild av mig själv. Men den spärren har ju tydligen släppt nu. Var ska detta sluta?

Full hårddisk

Jag kan inte hantera mer nu! Vad ska jag ha för dator??? Jag fattar ingenting. Men jag vill ju inte bli lurad! Varför kan det inte bara kosta det som det står i annonsen??? Man kan ju välja till allt möjligt, och det kostar ju givetvis mer. Och det så klart att jag fattar att det är bättre, allt det där som kostar. Men vem kan veta om jag behöver det? Icke jej.

Nej, jag får allt ta mig en tur till apple store idag och sen ta mig ett snack med storebror på telefon ikväll. Jag blir alldeles matt. Jag önskar att någon bara skulle peka på en dator och säga: "här, den här ska du ha". Jag hade tjackat den. Rakt av ba!

Teknik

Det kanske inte var någon som visste detta, eller ens anade det, men jag är helt tondöv när det gäller teknik. Särskilt ny sådan. Jag hatar att lära mig nya tekniska saker, så oftast vill jag gärna ha kvar det gamla som jag kan. Så, dvd? Nope, har ingen. iPod? Nej, nej, nej... jag har inte ens kommit till mp3-spelare än. Dock har jag faktiskt en digitalkamera, det satt långt inne men...

Men nu är det så här att min gamla dator från forntiden har pajat. I alla fall bildskärmen och tangentbordet (högtalarna är det dock inget fel på...). Jag måste alltså tjacka en ny dator. Först tänkte jag att jag kanske kan få en gammal av nån, jag är inte så kinkig. Allt jag begär är internet och ett skrivprogram. Typ. Men sen tänkte jag om. Storebror Steve introducerade mig i apple's underbara värld. Så nu ska jag ha en iMac med 24 tumsskärm. Banne mig! Ska det va så ska det va. Steve säger att man kan göra allt med den datorn. Man kan ha microsoft, och därmed word. Och om man har så stor skärm kan man även använda den som tv (jag vill ha stor tv, tack!). Man kan kolla dvd-filmer (yes!), spela musik (så klart!) och allt det där andra som jag vill kunna. Dock svår att ersätta en iPod med, men jag får väl börja nånstans. Och jag har ju trots allt kvar min gamla bärbara cd-spelare...

Nu till kruxet. Den här maskinen kostar ju miljarder dollares. Jag har ingen budget! Man får punga ut med en hiskelig summa. Man kan få på avbetalning 12 månader räntefritt, men det går ju inte! Har inte rååååd! Sen kan man få 24 eller 36 månader, men då är det ju en jävla massa ränta (och det gör mig lite snål, även om jag inser att det är det alternativet jag har). Nåväl. Om jag sköter mina kort rätt så kanske jag kan träffa på en trevlig försäljare som slänger med en iPod som present!

Mot närmsta apple-butik! Kanske ett besök i Västermalmsgallerian redan idag?

Snigel tackar nej till snigel...

Jag visste ju att det skulle komma, ändå tog jag inte tag i saken i tid. Och där kom det. Morran lackade. Men jag snabbar mig nu. Ingen snigel. Tack.

Semestern är över. Hur kunde det gå så fort??? Dessvärre är även solbrännan som man lyckades lägga sig till med (nåja, lite i alla fall) i Tunisien typ ett minne blott. Utom när man ser direkt på bikinistrecken, men då kommer ju nästa skämt som kan göra vem som helst mörkrädd; innan var jag verkligen så blek över HELA kroppen.

Har under semestern hunnit byta adress ytterligare en gång. Men denna gång för att stanna i alla fall ett år, något som säkert gläder mina flytthjälpare något. Nämnandet av mitt namn i samma mening som ordet "flytt" är som att ge mumsan en magspark med extra allt. Och så gör man ju bara inte!

Ett par fester har hunnit avnjutas, senast i fredags då det var dags för att gratulera och säga adjö till lillebror som fyllde år och som skulle återvända till London. En riktig grabbfest. Fem tjejer, varav en födelsedagsbarnets mamma, som mest under kvällen och säkert ett 20-tal hormonstinna ungtuppar. Oj, oj... hade jag inte varit så trött hade jag kanske tagit tillfället i akt! Bland festdeltagarna syndes många kära återseenden, ansikten jag inte sett på väldigt länge, och det var ju så klart kul. Inga vidare skandaler dock, så länge jag stannade i alla fall. Skulle väl vara den närvarande musikeliten som hela tiden sökte hävda sig genom spelande av egna alster, alltmedan resten av deltagarna klappade i händerna och hela tiden försäkrade de små gossarna om att allt som de gör är fantastiskt. Och det är det ju, på sätt och vis. Men vilken hybris ska det inte leda till, och vilken press får de inte på sig? Nåja. På promenaden hem analyserades så klart spektaklet med en inte alltför sober lillebror... Hybris finns det gott om och pressen känner de nog av lite till och från.

Så, Morran. Lägg tillbaka snigeln i burken igen.