Jorå satt...

Jag måste lära mig att slappna av!!! Bara för att syster ska komma i helgen har jag varit helt uppstyrd hela veckan och hetsat runt. Jag har haft en hel lista på sånt som ska göras innan hon kommer. Det ska handlas, städas, tvättas, putsas och fejas...

Systemet - check!
Återvinningen - check!
Städa badrum och toalett - check!

Så nu i eftermiddag ska jag gå och handla laktosfritt. Mjölk och fil. Sen hem och tvätta. Byta lakan (så hon får rena att sova på!). Damma och dammsuga och helst torka golvet. But why? Jag tror inte, eller ehm. Correction. Jag VET att hon inte härjar runt på det här sättet när jag kommer hem till henne. Men jag gör det. I'm turning in to my mum! Det måste stoppas! Men det värsta är, lösningen på problemet är i mitt huvud att inte låta det gå så långt som det gått nu... Städa oftare. Hålla rent och snyggt. Men det är omöjligt. Jag kan inte. Men någonstans tycker jag ändå att det vore det ultimata. Jag tycker nog att jag, för att vara bra, ska se till att ha städat och rent omkring mig. Vad kommer det ifrån??? Varför har jag en inbyggd föreställning om vad som skulle göra mig till en bra och duktig flicka? Och varför går detta emot det jag egentligen tycker? Eller är det det jag faktiskt egentligen tycker? Att man ska vara duktig? Jag vet inte.

I mitt huvud har jag nog en sorts föreställning om det mesta. Hur det ska vara liksom. Och allting handlar om en tid sen, liksom. Senare. Inte nu. Det är när jag har en egen lägenhet. Och när jag har fått nytt jobb och flyttat till Stockholm. När jag blir stor helt enkelt. Då ska ni få se på duktig flicka! Jäsiken. Ni ska få se hur man kör livet på long-play och snikar till sig en si så där 30-35 timmar per dygn. För realisten i mig inser ändå att det lär behövas om det ska hålla. Men jag tror ändå på nåt sätt att det kommer bli så. Och mitt i allt det där, mitt i bakandet av eget bröd, odlandet av örter, engagemanget i diverse ideella organisationer och föreningar, mitt i all motion och allt friskt liv OCH partajandet med sena nätter och champagne så kommer jag att vara en mycket lugn, älskvärd och harmonisk person... Bara så att ni vet. Jag ska också bjuda alla mina vänner på middag (givetvis hemlagat från scratch, alla tre rätterna) minst en gång i månaden för att utmana mig själv ännu lite mer.

Och mina barn! Det får bli ett annat kapitel. Men dom kommer ju givetvis vara helt outstanding. Och ingen press. Nej nej. Jag är en fantastisk mamma!

Familjehäng

Tillbaka i verkligheten efter en helg i lyx (nej, inte bling-bling-lyx á la Paris Hilton eller så). Bara att umgås med mamma kändes som lyx. Lite omsrorg. Att också få äta ute och åka taxi hela helgen utan att behöva betala kändes ju som fulländning!

Vi var ju också och såg Jerry Williams. Mycket märklig man. Ganska rolig, på ett sånt sätt som anstår honom liksom. Och mamma var nöjd. Så då är jag nöjd. Jag saknar dock handen på örat. Han har visst lagt av med den gesten... Och han körde inte I can jive... Nog om Jerry.

Helgen var som sagt lyckad. Söndagskvällen ägnades åt pizzabak och utpustning. Och nu är det uppladdning i veckan igen. I helgen ska nämligen Syster-Yster ta sin länge efterlängtade tripp till Lill-strumpa på besök. Kombo har redan börjat planera minituöst hur helgen skall spenderas. Oj oj. Det ska nog gå bra. Shopping är i alla fall inbokat på lördagen.

Mina små gudsöner som blir lämnade hemma med papsen i och med systers besök har haft vitt skilda reaktioner på detta. Lilla K (3 år) tyckte att mamma skulle åka ensam. Inga problem. Men P (6 år) ansåg att det var fruktansvärt orättvist. Sen kom han på andra tankar när han kom på att mammas resa kunde innbära vinst för honom själv. För det första lockades det med pappa-mys. Killhäng liksom. Inget dragandes i klädaffärer och annat tjafs på lördagen. Bio kanske? Men inte nog med det. När vuxna reser bort brukar barn kunna få en present... En cykel kanske? tyckte han.

Svårmodiga män

Det såg mörkt ut ett tag. Inte alls kul på flera veckor. Bara en massa bakslag. Men så igår. Plötsligt står han bara där. Fantastiska man(?)! Jesse är tillbaka! Och han har skrivit en bok!!! Tackan tjöt i fåtöljen. Och då kom ett sms från en liksinnad. Det pirrade i hela kroppen. Äntligen lite ordning och reda. Äntligen någon som fick saker och ting att landa!

Men vad är det egentligen med dessa svårmodiga män??? Dom finns i alla (ungdoms?)-seier. Och dom är vackra och mystiska. Och det är alltid dom som är rätt. Alltid dom som får hjärtat att sucka. Mina favoriter är Jesse och Ben (Felicity). Underbara, fantastiska, vackra män!!! Så är dom också alltid så jävla bra! Missförstådda, men förbannat rekorderliga där det verkligen gäller. Åh, jag vill ha en sån man... Jag undrar vart han finns. Undrar hur han egentligen ser ut i verkligheten??? För en Jesse i verkligheten... kan man lita på en sådan? Eller har han hybris sedan 15-årsåldern?

Jag söker med ljus och lykta efter en Jesse. Och nu har jag varit ute och gått en halvtimme innan lunchen. Men ni ska ju inte tro att någon Jesse satt här på stolen när jag kom tillbaka. Och inte har han ringt heller. Nu står mitt hopp till hemkomsten. Alternativt spårvagnen. Låt där finnas en Jesse. Min Jesse. Och gör så att jag fattar att det är han. Kom igen!

Mamma fick nästan rätt. Snö på måndagen. Återstår bara att se om vädersnubben har rätt eller fel. Bra sommar från mitten av juli. Men efter den här vintern förtjänar vi väl bra sommar HELA sommaren? Från 1 juni och framåt. Gärna till sista september. Tack.

Jag ids inte ens uppröras längre. Konstaterar bara. Jaha. Ok. Snö. Shit happens. Hörde förresten den bästa frågan på Christer i P3 idag. "Vart tar det vita i snön vägen när den smälter?" Fantastiskt. Där fick dom huvudbry minsann. Men jag tror dom knäckte den.

Joyful, joyful

Jag har Andreas Johnsons bidrag i huvet. Och det passar sig inte.

Dripp dropp

Så var det fredag igen, och givetvis är man helt död efter fikat på eftermiddagen... Illa. Kommer inte bli mycket mer gjort för Tackan idag inte.

Men det börjar våras utanför. Och det ger ju faktiskt lite mer energi. Det droppar ner från taket utanför mitt fönster, och snön på gräsmattor och i diken minskar. Fantastiskt. Letar ivrigt efter tussilagos varenda dag.

Häckla lite...

Ok. Tränade det dära passet igår... Tackan var ganska kaxig. Trodde att det skulle gå som en dans. För bövelen! Jag orkade ju knappt! Och jag kom på en grej. Ni vet, instruktörer som är hurtiga och skirker: kom igen nu då! lite till orkar ni!!! Jag lackar ur. Istället för att bli peppad blir jag tonårstrotsig. Så igår var Tackan 14 igen. Jag tänker att nej, fan. Jag orkar visst inte och jag gör det här för min skull och du ska skita i om jag går nu. Men jag går inte. Jag tänker så, och lökar lite på övingarna. Jag skulle behöva någon som hetsar istället. Som säger att jag inte orkar. Nästan hånar. Då skulle jag komma igång. Men det där hurtandet. Det går bort.

Sommaren börjar planeras. Det blir nog en tripp till studenstaden minsann. Härligt. Får se till att välja en bra sommarvecka bara. Kanske mitten av juli? Kan det vara lagom kanske? Jag tror det. I somras (som ju inte var tidernas bästa sommar direkt) var vi där på tok för sent. I augusti (början visserligen), och det var kallt och alla turister hade åkt hem och alla ställen hade stängt... I alla fall på vardagar. Värdelöst. Jag var lite besviken. Jag var bara där några dagar... Så i år vill jag ha revansch (stavning???). Och vem vet, kanske väcks ett å annat lik till liv. Så man har något att deala med på höstkanten sen. Just nu är det alldeles förskräckligt dött på den romantiska fronten. Det närmsta jag kommer nu för tiden är den vackre mannen på bussen. Men hur raggar man på en buss klockan halv åtta på morgonen? Alltså, jag kan inte sånt. Jag kanske behöver en utmaning..?

Ikväll ska jag återigen ta mig till gymmet. Jag undrar hur det ska gå till. Cykel. Jag går redan som en anka/pingvin alternativt höggravid. Och inget av de tre är jag. Och löningen närmar sig med stormsteg ser jag här... I helgen blir det väl melodifestivalen kan jag tänka mig. Jag tror Carola vinner alltihopa.

Addict

Att man aldrig lär sig. Tackan har varit vansinnigt trött i två hela dagar. Alla på jobbet tror att man varit ute och härjat nätterna igenom hela helgen. Och här har man gått och försökt försvara sig. För vi gjorde ju faktiskt inte det. Och jag sov ju som ett litet barn natten till söndagen i alla fall, även om natten mot måndagen var lite orolig. Men då fick jag ju ändå sovmorgon. Så jag fattade inte vad det var. Men nu vet jag. Berocca. Jag hade ju inte druckit någon berocca på hela helgen. Tre dagar! Klart jag blev trött! Så igår åkte röret ner i väskan. Och i morse preparerade jag mig. Och idag - hur pigg som helst! (Påminn mig gärna på träningen, om hur PIGG jag är!) Mer berocca åt folket!

För idag sätter jag igång igen. Har på grund av det här jippot med motion varje dag varit tvungen att promenera en timme, både igår och i förrgår (här fuskas inte), för protokollets skulle. Men idag är det dags. På riktigt. Jag ser lite fram emot det, helt ny träning för mig. MRL heter det. Mage, rumpa, lår. Nu skall här trimmas!

Förresten. Mamma säger att det ska snöa i helgen? Mamma har nästan alltid rätt... En sån vädernisse säger att det kommer bli en fantastisk sommar. Från mitten av juli och framåt. Sådana spådomar brukar vara fel. Skrämmande.

För- och nackdelar.

Jag vet. Jag har precis blivit påmind om varför jag GILLAR mitt jobb. Well. Nu kommer jag också ihåg dom tunga bitarna. Efter ett timmeslångt telefonsamtal med kanske världens absolut drygaste människa så känna ett arbete som popnitplockare inte helt främmande. Fem stycken per påse. Skön musik i bakgrunden och drömma sig bort. Om man vill ha variation kan man köra var femte påse med skruvar.

Helgen har varit perfekt. Vi hann med allt. Utgång, kultur, fika, rödvin, middag, pizza, McD, melodifestival, hemmakväll, sova, video (mm, i Tackans rum står en gammal en), promenad, långfrukost, kir royal, godis (sjukt mycket), garv och prat. Fantastiskt. Och beakta att Tackan lämnade FIF ensam på stan i FEM TIMMAR för ett jävla möte på söndagen... Ändå hann vi med allt det. Är så trött nu. Orkar ingenting på jobbet. Lyssnade av telefonsvararen. Aaah, jag ringer upp, så har jag gjort nåt i alla fall. Big misstake. Huge.

Men det är vackert ute idag. Ganska varmt tror jag. Sol. Snön smälter sakta bort. Äntligen. Våren smyger sig kanske så sakta på nu. Det vore ju helt outstanding!

Om

Skulle du älska din man även om han blev schizofren?

Hur hanterar man omvärlden när man just fått en diagnos som berättar att man inte kommer att överleva, men ingen kan säga hur lång tid man har kvar, eller hur den tiden kommer att se ut. Hur möter man arbetskamraterna som lägger huvudet på sne och tycker synd om, men önskar tillfrisknande och välkommen tillbaka, men man ser att dom vet att man inte kommer tillbaka. Styrkan i kroppen avtar, men hoppet finns ändå kvar. Kanske kan jag jobba deltid i alla fall?

Det är ok att hon bitchade om petitesser i min utredning. Det är väl det enda hon kan kontrollera nu för tiden. Det är ok att hon fick mig att känna mig hur liten som helst, och jag kan på sätt och vis förstå om hon undrar vad jag hade hos henne att göra, om hon ifrågasätter min kompetens. Hon är lika gammal som min mamma. Det skulle ha kunnat vara min mamma. När man har en dödlig sjukdom känns det nog inte så viktigt med byråkrati. Det känns nog inte så viktigt hur, var och när saker och ting bestäms. Det viktiga är att man får hjälp. Den hjälp man behöver och har rätt till. Jag förstår det. Och jag håller med.

Om två veckor ska min mamma komma hit på besök. Jag ska se till att njuta av att umgås med henne då. Ordentligt. Kvalitetstid. Ingen hets, bara mys.

För dom det berör...

Alltså, när det rinner till, då rinner det till med besked! Helt plötsligt kommer det där ärendet som är på liv eller död, så gott som bokstavligt. Och då jävlar brinner det i knutarna. Tangenterna knapprar som aldrig förr. Tackan har ett mission! Help the helpless!

Engagemanget är på topp! Det är nu jag påminns varför jag valde den här banan. Hjälpa. Det är faktiskt så enkelt.

Middagen med jobbet blev som jag trodde, full av skitsnack. Det var bara att hålla sig på sin kant, opponera sig ibland, men för övrigt hålla ganska låg profil. A opponerade sig mer. Men då är det bara för att A inte har MÄRKT hur manipulernade chefen är! Det är ju bra att dom gamla rävarna VET allt... Jag blir så trött. Varför jobbar dom kvar?

Nåväl. Det var trevligt på det stora hela. Gamla kollegan såg pigg och fräsch ut och vi har återigen bestämt att vid tillfälle ta oss iväg på punkklubb. Mycket trevligt. Saknar henne mycket. Det var ju liksom hon och jag här. Började samtidigt och allt. Kämpade oss igenom sommaren utan någon semester att tala om och allt det där. Men som sagt, punkklubb. Anytime.

Inga grubblerier för tillfället. Dåligt med det på sista tiden va? Inget spännande som hänt... Kan ju berätta om de två morsorna som var i omklädningsrummet på simhallen igår, som ingående gick igenom den enes förlossning, inklusive alla grouse detaljer... Tackan vill inte veta! Vill inte veta om värkar, förlossningsställningar och absoluuuuuuuuut inte om att spricka!!! Låt mig vara! Ont i hela kroppen bara jag tänker på det. Grymma, grymma värld!

Förresten. Lyssnar på Lantz i P3. Har Josefine Crafoord nån form av retardation?

Alltså det här med blogg är ju inte helt bra ur arbetseffektivitetssynpunkt. Man måste ju hela tiden uppdatera sig i bloggvärlden. Och det är inte så svårt när man sitter framför en dator hela dagarna (nästan). Bara ett par klick så är man där...

Förresten, ni som undrar hur det löser sig med kvällens vara eller icke-vara: det blir middag ute med jobbet. Kan inte lämna A ensam bland damernas snack. Tackan var sjukt svårövertalad...

A: Om inte du går, så går inte jag.
T: Ok. Jag går.

Men det är som det brukar vara. Ett tips är att placera vinkorkar (eller ännu bättre: champagnekorkar!!!) på väl valda ställen i Tackans blickfång. Då är man i hamn om man vill ha med Tackan ut på galej.

Beslutsångest

Tackan har torka på inspiration. Orkar inget. Jag sitter på jobbet men gör ingenting. Skulle kunna klaga lite mer på snön och på att våren enligt metro är två veckor försenad. Men det känns som jag gjort det redan. Dessutom orkar jag inte gnälla mer. Upprördheten har bytts ut mot likgiltighet. Då börjar det väl bli riktigt illa?

Nu är det bara en vecka kvar till FIF verkligen kommer på besök. Mycket trevligt. Jag tror vi behöver en telefonkonferens i helgen eller veckan för att styra upp. Det ska inhandlas lite rödvin, kanske en å annan flaska champagne?

Dagens största fråga är: Gå ut och äta med jobbet ikväll eller inte?

För: Vill träffa gamla kollegan som slutat. Trevligt att träffa folk.

Emot: Dåligt med pengar. Kvällen kommer förmodligen mest handla om skitsnack om cheferna. Det är snö.


Helgens mission: att söka upp Rötter.