Spenderbyxan

Ibland har man medvind. Jag har under den senaste perioden upptäckt att alla mina jeans håller på att ge med sig på olika sätt... Den vanligaste åkomman i min jeansgarderob är slitage i grenen... Och har det en gång väl börjat gnagas sönder där, då går det undan. Trots flitigt lagande. Sen har vi ju fenomenet med jeansen som sprack i röva. Mitt bak under ett biobesök. Fantastiskt roligt, men sorgligt eftersom jag gillade jeansen. Ett par veckor senare sprack A-M:s på samma sätt, vilket ju i och för sig känns tröstande; det behöver inte betyda att mitt ass har växt till gigantiska proportioner sen inköpet. Kvaliteten var helt enkelt inte den bästa.

Så i helgen, efter att lönen satt sig på kontot som en smäck, med ett överraskande tillskott från förra jobbet, begav jag mig in till stan för att investera. Tre par jeans kom jag hem med. Inte illa! Känner mig mycket nöjd. Passade även på att plocka upp en bedårande klänning, som mamma visserligen tyckte såg ut som en städrock (hon sa dock senare att jag var mycket söt i den...), en blus, en t-shirt och ett par skor. Allt gick på under tvåsnusingen.

Idag har jag till mina parentesers stora lycka slängt skor. Två kartonger och en väska tömde jag nästan helt. Sparade dock ett par mockastövlar, ett par mockapumps i 60-talsmodell, ett par svarta galet fula träskor med stålklack (?!) och ett par bruna loafers. Jag kände att det kan komma en tid... Träskorna har en historia för sig. Kommer från Italien, jag har fått dem av en svunnen vän, och kände helt enkelt att det blev för sentimentalt att hutta dem. När jag ser dem ler jag alltid och tänker på min lilla Sharon. Hon är en fantastisk människa.

Söndagsangst

Jag glömde kolla schemat på jobbet i fredags. Jag vet inte när jag börjar imorgon... Vilket innebär att jag blir tvungen att åka dit till 07:30. Attans!

Tackan sväljer svordomarna och låter detta bli en läxa för framtinden: Fredag = Jihuuu! och KOLLA SCHEMAT!!! för tjyven.

Det plågsamma är just själva gå-upp-ögonblicket. Sen stängs alla känslor av och man går på autopilot. Som en robot fram till dess att man kan sjunka ner på bussätet och kvarta in igen.

Konstigt

Jag drömde något mycket märkligt i natt. Jag och Morran hade bytt mobilajor av någon anledning. Bara switchat rakt av, hon hade mitt nummer, jag hade hennes. Skitkonstigt. Vad skulle det fylla för funktion liksom? Sen hände det en massa andra saker också. Drömmen var full av suspekta detaljer. Till exempel en massa tomtar. En hel del vatten och typ storm. Ja, jag vet inte. Men jag tyckte det här med mobilerna var minst sagt odd...

Jag drömmer mycket nu för tiden. Jag ska klippa mig idag (något som är väldigt väldigt nödvändigt) och i går på morgonen drömde jag att jag gick till frisören med mitt hår som jag har nu, och klippte mig. Kom ut med en kolsvart bob med tjock hellugg. Sjukt nöjd var jag. Men jag hade inte färgat håret alls. Så hur gjorde de då? Från råtta med lite slingor till korp?

Strange.

Men jag har ju i alla fall ett jobb...

Kvällsmöte. Två gånger i månaden. Varannan vecka ska jag sitta på jobbet till halv åtta på kvällen.

- Jaha, vad gör vi då? frågade jag.
- Allt som vi inte hinner annars. svarade någon.
- Men behöver vi vara här två kvällar i månaden för det??? undrade VERKLIGEN jag.
- Ibland sitter vi mest och snackar skit och har trevligt. sa någon annan då.

Säkert. Jävligt trevligt. Jag gillar dem inte ens.

Vad har Tackan givit sig in på? Nytt jobb som kändes spänande och så för bara en månad sen, känns nu mest som ett litet helvete. Nästan. Sjuuuukt tidiga mornar eftersom jag bor i världens ände och jobbet liksom ligger i den andra änden. Kommer hem sent (eller sjuuuukt sent om vi har ett av de berömda kvällsmötena), äter, sover... Går upp, fryser, muttrar och svär... Jag är en munter kicka nu för tiden!

Häromdagen var vi två personal på 16 barn på min avdelning. Det var lätt hysteriskt vill jag lova... Och barnen. Dom luktar sig till rädsla och var små monster hela bunten. Fantastiskt söta, men dock monster. Och just den här dagen tyckte chefen att vi kunde vara ute på gården lite längre med barnen, ty frisk luft är bra för sinnet och håller dessutom barnen friska och krya! Jo... men fortfarande har vi en lunchtid att passa och alla ska av med diverse vinteroveraller och galonbyxor, det ska kissas och händer ska tvättas. Och som alla barn älskar även dessa att leka med vatten, så det så klart att man måste passa på att dricka lite när man ändå står vid handfatet. Jag har lärt mig den hårda vägen att barn vid handfat måste kontrolleras stenhårt hela tiden, annars kan de på ett ögonblick ordna med en mindre översvämning.

Något annat jag nu vet är att det kan faktiskt ta en kvart för ett barn att sätta på sig ett par strumpor. Och gud nåde dig om du hjälper ett barn som kan själv, då kväver du deras vilja till lärdom och utveckling. Men se för fan till att alla sitter vid lunchbordet klockan 11:00 PIP! Moment 22, jag lovar. Knepet är att sätta på ungen strumporna utan att någon ser. Kidsen som alltid ska själva bereder dock en del problem eftersom de oftast protesterar ganska mycket om man försöker ta kommandot.

Jag tror banne mig jag ska snickra ihop en ny pedagigik. Vissa teorier har man ju sen tidigare...

Jodå, jag lever.

Tackan har varit fullkomligt värdelös på att uppdatera bloggen på sista tiden. Mången å har runnit under mina broar under denna tid... Oj oj. Känns som jag lever ett helt annat och nytt liv, och det gör jag ju på sätt och vis.

Göteborg känns väldigt långt bort, och här finns nu istället alla dem och allt det som jag saknat de senaste fem åren; min familj, massa vänner, staden... Allt det som är så bekant och välkänt. Nu är jag här igen, och det är ruskigt hur snabbt det går att komma in i den gamla lunken. Åka tunnelbana, köpa månadskort för 600:- utan att ens oja sig över priset. 600 sa du? Ja, då är det så.

Egentligen känner jag nästan som ett tvång att gå igenom allt som har hänt. Och kanske framförallt - det nästan obligatoriska - summera 2006 och spekulera över vad 2007 kommer att innebära. Haha, jag tänkte verkligen skriva "vad 2007 kan ha i sitt sköte", men det skriver jag ju naturligtvis inte på riktigt. Så jag skrev det så här istället...

MEN jag kommer inte att göra det. Inte nu. Kanske gör jag en summering senare. I februari till exempel. Eller till midsommar. Nu vill jag bara säga TACK till alla som finns nära mig. Jag återkommer någon dag, kanske med små delar av allt som har hänt. Jag kanske berättar lite om hur det kan vara att kräkas i rännstenen. Eller om hur det kan vara att åka tåg precis innan jul. Jag kanske kan berätta lite om varför jag inte vill ha mina barn på dagis. Eller om mitt nya jobb? Eller kanske om nåt annat.

Men nu ska jag socialisera med min släkt. Parenteserna bjuder på kalkonmiddag, vilket innebär mat hela tiden. Jag minns när jag var liten och vi var hos mormor. När vi kom var det lite snacks och fördrink. Sen var det kall mat; potatissallad, skinka, rostbiff, sallad, smörgås... Sen varmrätt. Typ mastig köttgryta. Och till sist var det efterrätt med både tårta, sockerkaka, bulle och minst två olika sorters småkakor. Galenskap. Jag kan nu meddela att min mamma är lik sin mamma. Big time. Inte bara på näsan.