När samma attityder och beteenden förekommer

Man lär sig aldrig. Man går ständigt i fällan. Kanske tror man att något ska ha förändrats, kanske hoppas man. Men det är sällan det händer. Överaskad kan man bli. Men förvånad? Ja, man blir väl ständigt även det. Fastän man borde ha kunnat räkna ut det.

På morgonmötet på jobbet. Fru Bitter är på plats. Diskussionen om en kick off som startade med en sådan entusiasm bankas snart till golvet av en giftig kommentar och chefens inkompetens. Dit får vi aldrig åka. Det regnar förbaskat mycket och nog fan missar man spårvagnen precis och får sedan veta att trafiken är kraftigt försenad från och med nu på grund av regnet. Och där borta försvinner den där vagnen som man nästan, men ack! bara nästan hann med.

Och med höstterminen börjar Idol 2006. Hur road jag än var, hur mycket jag än skrattade åt dem, så förvånas jag ändå över att människor ställer upp. Hur är det möjligt att tusentalsmänniskor varje år misstar sig så grovt på sin egen förmåga? Hur är det möjligt att deras vänner inte säger till dem? Varför, VARFÖR??? har de inte självbevarelsedrift nog att inse att dom kommer att bli så sågade, och så tillintetgjorda OFFENTLIGT! Kom igen! Hur många gånger har det här programmet gått? Är det tredje säsongen nu? Eller fjärde? Hur är det möjligt? Överaskad? Ja. Förvånad? Ja.

Och inte nog med detta. I varenda dokusåpa eller övrig "reality-tv" dyker det upp människor som jag känner. Eller vet vilka det är. Men jag måste säga att där blir jag inte lika förvånad. Inte lika överaskad. Reaktionen är oftast att ja, det kunde man ju ge sig fan på att HAN skulle vara med där, eller att HON skulle ställa upp på det...

Men det tar uppenbarligen inte slut vid tv. Vi har tidningar också. Slog upp senaste numret av en "tjejtidning" igår och möts av min gamla granne, som stolt berättar om sitt sexliv. Vad vill man uppnå??? Vad är det man saknar?

Men för att återkoppla till titeln. Undrar hur många som förvånas eller överaskas av mina reaktioner gällande detta. Dags att ändra attityd och beteende kanske?

Lyx

Kombos olycka har medfört fördel för Tackan... Igår när jag kom hem hade Kombos mamma (och även en liten översexuell pudel...) anlänt. På soffbordet stod en skål godis. Disken var diskad. I kylskåpet stod en paj med salami, fårost och oliver. På köksbänken stod en flaska vin. Så det var i princip bara att sätta sig till bords. Nåja. Tackan fixade sallad. Efter fantastisk mat och gott vin var det dags för efterrätt. Ananaspaj med vaniljglass. Och kaffe. Fantastiskt.

I lunchrummet står just nu resterna av matpajen och salladen och bara väntar på att klockan ska slå 12 så att Tackan får lunch. I kylskåpet hemma i Ambivalensen står just nu en halv ananaspaj och bara väntar på att Tackan ska komma hem från träningen (för balansens skull). Vinet är dock slut, men kaffe har vi gott om hemma.

Början vs slutet

Så var det dags. Årets första (och enda?) kräftskiva. Kombo och jag skulle fira. Jag valde att kalla det en avtackning av sommaren, Kombo föredrog att se det som en kickstart på den nya terminen. Så mycket kicka av kommer det inte bli för den damen framöver...

På vägen dit hookade vi upp med ett gäng andra gäster och det som först verkade vara kvällens stora skräll var att två damer lyckades tappa hela sin bacardi razz utanför kyrkan. Hoppsan. Som tur var hade kvällens värd och värdinnor ett litet lager till utlåning. Så det löste sig. Skivan startade mycket bra. En hel del kära återseenden och det kramades och kindpussades (typ) både hit och dit.

Vi satte oss till bords, och jag tror att det kan ha varit här det började. Under mina år som student bodde jag ett tag i en barack tillsammans med en påg från Göteborg. Det var många kvällar och nätter vi satt uppe där i baracken och gick igenom livet. Vi kollade på alla tv-serier som visades på kanal fyra till exempel, och sent på onsdagarna visade dom mannen från U.N.C.L.E. Och vi tittade. Denne man placerades nära mig och Kombo till bords. Och han har en del vänner. Och några av dem satt också där. Vilket resulterade i att det nubbades en hel del. Så skivan startades traditionsenligt. Med snaps och tillhörande visor. Vi hittade en visa med melodin till Broder Jacob, vilken givetvis skulle sjungas i kanon. Varefter alla visor sjöngs i kanon. Vid vårt bord. Det spårade väl ur någon gång när vi kom på den brillianta idén att hålla tal i kanon... Det gick så där.

Hur som helst. Festen öste igång och vi hade väldigt trevligt. Några bastade. Några badade. Här någonstans bestämde sig Tackan för att det var natti natti, om än något motvilligt. Men det var dags. Någon gång därefter var det några som spelade klädpoker. Spännande. Och sen, någon gång lite senare, skulle Kombo röka. Huset där festen hölls är utrustat med inte mindre än två altaner. Kombos cigaretter var på den ena altanen, alla människor på den andra. Kombo tände sin cigarett och tänkte sig ett par snabba kliv genom huset och ett elegant skutt ut på den andra altanen. Någonting gick snett. Fötterna försvann, och Kombo låg plötsligt på rygg på golvet. Illamåendet kom, och så även smärtan. Natti natti även för Kombo, som somnade sött vid Tackans sida i en mycket skön säng.

Morgonen kom. Men Kombos möjlighet att stödja på foten var borta. Och kom inte tillbaka. Det onda infann sig däremot som ett brev på posten. Liksom svullnaden. Så det blev en taxi hem med Kombo hoppandes på ett ben. Tackan skrattade en del, för det såg förbaskat roligt ut. Men det gick ju inte över. Så på söndagseftermiddagen blev det en tur till sjukhuset och där fick Kombo stanna. Ledbandet är av och igår blev det operation. Nu ligger hon och sussar sött på sängen, nyss hemkommen från sjukhuset med diverse hjälpmedel. Foten ligger högt med vitt gips och nån slags sandal. Sex veckor. Något att tänka på nästa gång man tänker ta den snabba vägen?

Åter till ekorrhjulet?

Idag känns det lättare. Man har klarat av alla meningslösa (men dock artiga!!!) hälsningsfraser i fikarummet. "Tillbaka från semestern nu?" "Jaha, allt bra?" "Nu är det bara att köra hårt igen" "Ja, man kan ju inte klara på vädret i alla fall..." Och så vidare. Jag är inte så bra på sånt där. När dom frågar hur man har haft det, vad man har gjort... Vad vill dom veta? Jo, jag hade en grym reunion med mina Halmstadschix, vi festade en vecka. En box rosé om dagen, det kan man ju vänja sig vid... Sen har jag festat loss en del i Stockholm och Göteborg också, många efterfester blir det... Jag undrar vad hon den där damen på personal skulle säga då... Ett nervöst skratt och sen vända på klacken. Jag tror heller inte jag skulle kunna förklara storheten i att ha vänner som jag har, eller sentimentaliteten när Lars sjunger på Zinken inför 18000 personer. Jag kan inte berätta om känslan att komma hem och sen vara tvungen att åka tillbaka när man väl har bestämt sig för var hemma är. Nåväl. Vi är kanske på lite olika nivå. Lika lite som dom vill höra mitt vill jag höra deras. Säkert fantastiskt att ha en sommarstuga i Värmland där man påtat i trädgården och kanske målat staketet, men jag är inte där. Och dom är inte här.

Arbetet i sig känns även det lite lättare. När listan är gjord blir man liksom lite mer nöjd. Koll på läget. Börja beta av uppgifterna. Det är mycket skönt att det är torsdag. Bara en och en halv dag till, sen är det ledigt igen. Tid att hinna ikapp på. Behövs. Lägenheten ser ut som ett slagfält (nästan) och behöver ett visst lyft. Tvättkorgen känns full. Men det är banne mig skönt att vara hemma igen. Sova i egen säng. Duscha i egen dusch. Och allt sånt. Och garderoben!!! Och skorna!!! Äntligen tillgång till lite variatiom och ombyte. Har levt med tämligen begränsade resurser på dessa områden ett slag.

Och hösten är här. Man får köpa höstkläder. Känna sig mer klädd. Helt enkelt. Och tända ljus och vira in sig i en filt. Snart. Utan att svettas ihjäl. Men som A-M och jag kom överens om. I januari-februari kan det få bli vår och sommar. För då är snön inte så kul längre. Känns lite omotiverad liksom.

Och solen gick ner över jorden...

...för att aldrig gå upp igen. Semestern var slut.

Jajje. Man är tillbaka på sitt lilla kontor. Mycket märklig känsla. Speciellt efter två veckor i Stockholm. Jag började ju bänka mig där. Känna att fan... här ska jag ju bo. Förutom på lördagskvällen då när jag betvivlade detta för ett par mycket arga minuter eller kanske rent av en hel eller en halv timme? när Stureplans lampor kändes alltför starka... Men då räddades jag ju av en pirat som kom och hämtade. Bra där.

I alla fall. Igår när jag klämde in de sista måstena, fikahäng med brorsan och kussen med flickvän (T var också med, men henne hade jag ju hängt en del med innan), så kändes det precis som att allt liksom löste sig. Nästan av sig själv. Men nu är jag här igen. Hur många steg tillbaka är det? Massor känns det som. Och allt roligt är kvar där. Bittert.

Nåväl. Jag får vara nöjd med att jag bara har 95 arbetsdagar kvar här. Det blir 760 timmar. Lunchen är avdragen, men inte "alla" raster... Det gäller att se det från den ljusa sidan... Men jag tror nog att det kan gå ganska snabbt. Ungefär två månaders ganska härlig höst. Sen kommer november. Inte så rolig månad kanske, men jag fyller år. Jihuuu! Jag är barnsligt förtjust i att fylla år. Och sen är det ju december och då går ju all tid åt till att planera inför julen och så. Och om allt går som det ska kan jag den månaden mest kommendera ut uppgifter till min efterträdare och själv sitta och fila på tack-och-hej-brev till alla klienter och kanske ett och annat julklappsrim!

Nu skaj jag bege mig till affären och handla. Måste fylla på förråden där hemma. Det är ekande tomt. Men nog fanns där en chipspåse kvar efter veckan med syster-Yster och hennes familj. Jomantackar!

Jack Sparrow

Ännu en historisk kväll/natt i systrarna Rockbergs historia har ägt rum. Denna gång var det eventet "where the action is" som startade upp det hela. Vi möttes upp, satte oss i en park. Skumpakorken gick av sig själv. Redan då visste vi ju. Full i Fan skulle inte åka hem den kvällen...

En gorgeous engelsman beredde vägen. Vi trippade på. Banden spelade och ölen flödade kan man väl lungt säga. Banden slutade spela, men festen hade knappt börjat. Det bar av till Fredsgatan, där en man förbluffande lik Jack Sparrow mötte oss i baren. Sen kom vi på att vi skulle luras lite. Så Full i Fan förvandlades till en utbytesstudent från Japan(?). Alla gick på det... Vansinnigt roligt i alla fall. Men jag är fortfarande lite sürak för att den där gorgeous engelsmannen var så snål... Tydligen så låter man brudarna betala i det där landet... JD med Nicke lindrar lite, men det går inte över helt.

Imorgon smäller det igen. Då ska vi krama ur det sista ur sommaren 2006.

By the way så har jag varit på arbetsintervju idag. Enhetschef. Jomantackar! Tur att de inte såg mig i lördags. Eller igår för den delen. Ingen vacker syn vill jag lova.

Och jag vill också meddela FiF att jag inte kommer åt hennes kommentarer. Jag har helt enkelt gjort nåt. Jag hittar dom inte någonstans. Måste alla såna här cyberspace saker vara på engelska så att man inte fattar nåt? Varför till exempel kan man inte komma hit från mina kommentarer på andra bloggar? Kan det inte bara fungera som man vill? Kan någon bara säga hur jag ska göra. Jag är inte så haj på det här...

Nedräkning

Den har börjat nu. Till en faslig massa saker. Till exempel where the action is imorgon. Mycket trevlig tillställning. Lars på lördag. Uppskattat återseende. Vackra rödhåriga man... Lördagen innebär även att det sista skall sugas ut ur semestern. Och kanske sommaren? Nu står hösten för dörren, och så även Tackans nya garderob... Jag är trött på sommarkläder nu. Man känner sig alls inte alltid snygg och fräsch i sommarkläder. Det är en myt. Bluff och båg! Ge mig en stickad kofta att krypa in i.

När vardagen väl tagit fart igen är det inte lång tid kvar av mitt liv i Göteborg. Snart är tanken att jag ska ta mitt pick och pack och komma hem igen. Till huvudstaden. Det är trots allt här jag hör hemma. Jag kan känna det tydligt. Många saker kommer jag att sakna med min nuvarande hemstad. Sticky fingers. Men å andra sidan är det ju ingen som bor i stan nu som vill gå med mig dit. Så? Jobbarkompisar och gamla klasskompisar kommer att saknas, men de finns kvar. De kommer inte att försvinna.

Så, kommer detta bli min sista gång att börja om? Sopa mattan bakom mig, torka av fötterna och ta klivet ut i ett nytt liv (kolossalt töntigt skrivet, men jag låter det stå...)? Detta är ju också ett nygammalt liv på många sätt. Nystart på ett gammalt. Men det är inte samma, man kan inte stiga ner i en och samma flod två gånger. Jag tror jag lever efter det.

Så, Full i Fan! Är du redo för parkhäng imorgon? M-L bjuckar på bubbel, rosé och lite plock till det. Som du vet så är jag ju vansinnigt bortskämd, och när man handlar med mumsan får man inte pröjsa nåt själv. Förutom snuset. Det står hon inte för. Där går gränsen!

Pjuh! Tackan kommer behöva semester efter semestern! Så här intensivt är mitt liv aldrig. Men man kan kanske hoppas att det blir? Jag tror jag gillar tempo. Om man kan få ett avbrott ibland, vill säga. Annars kommer den elaka magkatarren och hälsar på.

Fem dagar i Halmstad med chixen. Oj oj oj. För det första fantastiskt att få träffa alla igen. Jag undrar vad slutresultatet Rockberg vs Halmstad blev? Vi träffade på en hel del gamla skelett vill jag lova. Vissa möten ledde till glädje, andra vemod och lite magont samt hjärtklappning. Trippen bör kunna bli en tradition. Vädret svek dock. Tylöhäng på beachen blev det bara en dag. Solen gömde sig hela tiden bakom ett täcke av moln. Himlen var grå. Jag skyller allt på Gessle.

Uttryck myntades, rosévinet dracks upp, ett och annat blåmärke, hopp på studsmatta, klättring på tak... Dom fem dagarna fylldes snabbt. Det mest utmärkande var glädjen. Jag minns dagarna som väldigt glada. Stämningen var rå, men hjärtlig.

Anlände trött och sliten i Gbg på tisdagen. Hann diska, sen ringde syster-Yster. Nästa semesterepok hade anlänt. Ett MYCKET kärt återseende av mina små killar. Och en intensiv vecka började. Helt slut på kvällarna. Spelade kort och såg på film. Och åt gigantiska mängder chips!!! Oh my! Det får bli ett slut på dekadensen!

Hemma nu. Bor i parentesernas bastuvarma hus. Får hoppas att det rensar ut lite att ständigt vara svettig... Annars är det ju bara dåligt att det är så här varmt här inne. Hur överlever dom? It's beyond me. Hur som helst. Två veckor hemma i Söndermarken. Lugna? Nej, knappast. Jag har lyckats fylla dem med fyra läskiga jobbintervjuer, den första idag. TRE tjänster på en intervju... My days! Är jag förberedd? Jag har inte en aning. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli det. Jag får helt enkelt dra på mig något anständigt och hoppas på det bästa. Svara på frågor. Skratta vid rätt tillfälle. Le. Allt det där. Samma dag som jag åker hem igen har jag två intervjuer på två olika ställen. Magsår.