Bomdigidigibomdigibom

Mamma säger kom hem. Tackan kommer hem.

Stockholm central, nästa?

Jahaja... Då har man satt igång igen. Sökt jobb i huvudstaden. Vill joina mina vänner där. Saknar dem gränslöst. Och nu när Full i fan är i hamn, är det väl bara att rida på hennes våg, tänkte jag. Och för det behövde jag en bra mall för uppdatering av cv... Och god som hon är, fick jag hennes. Så nu har här uppdaterats. Och skickats iväg... Så nu är det bara att fortsätta regelbundet och invänta alla svar...

Frågan är hur jag ska ha råd med alla resor upp till Stockholm för intervjuerna... Kan förvaltningen betala det tro???

Senaste dagarna har en del omständigheter fått mig att fundera ordentligt och seriöst på det här med att bestämma sig. Bestämma sig för en stad. För Stockholm. Och jag tror att jag har kommit fram nu. Till årsskiftet blir det. Då drar jag. Lämnar Kopparmärra bakom mig. Och avenyn. Sjukt överreklamerad. Det som jag kommer sakna är ju så klart Sticky. Men ett par årliga pilgrimsfärder dit kan vi alltid ordna. Jag tror nog jag kan få med mig nån... Nån att dela snusen i baren med. Och i Stockholm får vi väl skapa oss ett nytt andra hem. Svårare än så är det inte. Men först måste jag prata med mamma. Om mamma säger kom hem, jag kommer hem. Om mamma säger stanna, då vete fan. Då ställer det till problem. Då krävs en ordentlig uppsamling av argument. För-Stockholm-argument. För morfar sa alltid att om man behöver göra en lista på plus och minus, då är det inte rätt. Så jag gör en lista med bara plus. Och då är det väl i alla fall inte fel..?

Tillägg

Missförstånd har uppstått avseende föregående inlägg. Mr diktafon är någon som en kär vän har stiftat bekantskap med i första hand. Min spekulation i om han kunde vara han syftade givetvis på hennes han. Inte min. Och att våra Stockholmsplaner skulle kunna gå i stöpet skulle ju då bero på att han bor här.

Ok?

Ledsen om någon missförstått och upprörts. Inte alls min mening. Tyckte att det var hysteriskt roligt att han dök upp. Som gubben i lådan.

Den man minst anar

Ni vet vad folk säger... Man deppar ner sig för att man är ensam, känner sig värdelös rakt igenom och konstaterandet kommer samtidigt som en djup suck; "jag kommer aldrig att träffa nån". Jodå, säger någon då. När du minst anar det. Du ska inte leta efter kärleken, låt den komma till dig. Och var absolut inte desperat. Sånt märks på mils avstånd.

Jag och mina vänner brukar också prata om att den man faktiskt träffar for real också kan vara den person man minst anar. Och i helgen har jag haft besök av en vän som träffade någon, när hon i princip minst anade det, och personen som hon helt enkelt nu, som det syns, ended up with, är någon vi alla minst anade. Hon hade till och med tänkt ge bort han till en annan kompis för några år sen. Men det stötte på vissa hinder, så idén slopades. Och vilken jävla tur!

Helgen har gått helt i dekadensens tecken, med shopping, rödvin, krogbesök, fika på stan, pizza på hemkörning med videofilmer... Mycket trevligt. Och mitt i alltihopa stöter vi på en person, som vi kanske inte riktigt anade, men så här i efterhand så kunde man ju ge sig fan på att han skulle dyka upp.

Han är en man, jag, men allra mest Blame it on the stones, gjorde bekantskap med för länge sen. Jag minns inte ens när det var, men det var innan jag flyttat till denna eminenta stad. Vi hade tagit oss en tripp till storstaden från den betydligt mindre, men ack så komplexfyllda stad vi bodde i, för att komma hem egentligen. Helt enkelt för att gå på Sticky. Och på något sätt så hamnade vi på efterfest hemma hos denne herre. Och då trodde vi väl aldrig att vi skulle träffa honom igen. På morgonen gick vi därifrån, trötta och skrattande. Vi hade nämligen hittat en diktafon, och det är fantastiskt roligt att spela in sig på band och spela upp det på speed eller slow.

Efter detta har jag stött på denne man tre gånger på Sticky, och blir lika förvånad varje gång. Två gånger har Blame it on the stones varit med, och det är, som jag sa, hennes bekantskap i första hand. Men i fredags var hon sadly inte med, men jag och N hade blivit inbjudna på en efterfest där sällskapet skulle bada(!), och Tackan tyckte det var en strålande idé att följa med. Det utlovades även irish coffee efteråt. Och väl utanför när trupperna skall samlas ihop, så står denna man där! Och är som det visar sig en liten general som ska följa med. Och han badade. Tackan tog kort, och sen tog vi en taxi hem. Ingen irish coffee, men dock en del skratt och skakande på huvudet. Vilka dårar. Vet ni hur kallt det är i vattnet? Och vet ni hur smutsigt och äckligt det måste ha varit???

Helgen var i alla fall splendid, och Blame it on the stones har en hälsning från mr diktafon. Tänk om det är han som är han? Hur ska det då gå med våra Stockholmsplaner? Nu skulle jag vilja kika ett par år in i framtiden igen. Tack!

By the way, Tackan skrev i en mina-vänner-bok för fem år sen att om fem år (alltså nu) trodde jag att jag bodde i ett hus med kärleken, med ett barn och ett till på väg. Jo, tjena.

Svaret blåser i vinden...

...som blåser för snabbt, så jag står ändå kvar utan. Jag skulle gärna få svar på en del saker nu. Bara så där. Skulle gärna få ta en snabb titt in i farmtiden, så som dom gör i reklamen. Bara en si så där 2-3 år skulle räcka. Eller 10 kanske? Första frågan gäller för tillfället var jag kommer att bo? Göteborg eller Stockholm? Eller kanske någon helt annastans? För det är där jag står och trampar. Vad ska jag göra? Om man kunde flytta hela verksamheten här (jobbet alltså) och även en del väl valda personer ur bekantskapskretsen - shupp - bara så, till Stockholm, så skulle en hel del liksom lösa sig av sig självt. Men nu gick ju inte det. Så frågan kvarstår. Och svaret har tydligen blåst förbi. Fan vet var det befinner sig nu. Kommer det tillbaka? Eller fastnar det någonstans på vägen? I Stockholm kanske...

Uppdatering

Jag har lovat att uppdatera bloggen med bland annat rapport om festen jag bevistade i fredags. Ledsen att behöva säga det, men det var inte lajbans alls. Tackan hade en flaska champagne under västen, men ändå var det en ganska blek tillställning. Men värinnorna var mycket nöjda, och det är ju huvudsaken! Själv vinglade jag hem ganska tidigt och ganska full i skratt. Jag insåg ju hur roligt det måste ha sett ut. Denna korta väg hem, kommer en fnittrigt berusad människa, försöker gå rakt, för gubevars, klockan är ju bara barnet! och tänk alla som ser mig! dom måste ju tro... Ptja. Veta kanske man kan dra till med. Veta att jag var berusad. Men inte hade haft så värst roligt för det.

På lördagen kom min bror och svägerska med mina änglar. Tackan öppnade förväntansfullt med något rödsprängda ögon. Och dom ville gå på Liseberg. Så det var bara att göra det. Första två attraktionerna var lite påfrestande för skallen, men efter en burgare så var balansen återställd och jag var med på allt utom en: spin rock. Där gick gränsen. Men alla andra var jag med på: Balder, Kanonen, Rainbow, Lisebergsbanan, Kulingen, Slänggungan, Kållorado, Flum Ride... You name it. Vi hade en mycket trevlig dag med avslutande hyrrulle: Tjenare kungen. På söndagen hann vi knappt vakna och käka frulle så skulle dom åka. Jag saknar dem redan. Hoppas innerligt att vi får ses snart igen. I brist på egna barn har jag ju mina syskonbarn: två tonårstjejer och två smågrabbar. De bästa som finns.

Nu ska jag bege mig till träning. Och jag fasar för det efter en förbaskat slapp vecka...

Fredag och fest

Det börjar arta sig. Nytt golv igår, och det blev faktiskt riktigt fint. Med tanke på förutsättningarna då... Så kvällen igår gick åt till att släpa ut alla möbler från kontoret/biblioteket igen. Soffan. Ja. Må vi aldrig behöva flytta den igen!

Vi möblerade om lite. Kombo svor ve och förbannelse över sitt jävla ljudsystem och dvd och allt. Tackan bakade en äppelpaj och tog hand om lite småplock så länge. Men det blev bra. Sen kollade vi slutet på Star Wars och mumsade i oss pajen på en kvart eller se. Efter det: illamående. Som vanligt.

Ikväll är det födelsedagsfest som gäller. Innan dess har vi bjudit över några på fördrink hemma hos oss, så det var ju tur att vi fick allt på plats igår. Största problemet just nu är outfit. What to wear? Kommer det vara varm eller kallt? Ska vi vara inne eller ute? Ryktet säger att typ hundra personer är bjudna på festen. En av värdinnorna sa att kanske sjuttio dyker upp. Så frågan är om syretillförseln blir tillräcklig med så många i deras lägenhet, eller om det förutsätter en viss ruljans mellan inomhus och utomhus... Något som är mycket positivt när det gäller detta är att det är nära hem. 5 minuter. Och Tackan kan sova sött i sin säng. Vilket passar mycket bra med tanke på att storebror med familj anländer imorgon, och jag har ingen aning om vilken tid... Eller vad som förväntas av mig när dom kommer... Färdig att lämna byggnaden för staden eller en lugn kopp kaffe med macka i nymöblerade vardagsrummet? Måste nog ta reda på det under dagen.

By the way så kan jag ju säga att onsdagens to-do-lista faktiskt klarade sig. Igår däremot gick det åt skogen. Men jag gör ett nytt försök nästa vecka.

Ny karriär?

Nu är det tömt! Vet ni hur otymplig en soffa är? Vet ni hur konstigt det kan bli när två kvinnor modell mindre försöker tråckla ut en 3-sitssoffa från ett öppet rum till ett annat rum med ganska trånga passager och ack så litet dörrhål? Jag skulle gärna ha haft en videokamera som filmade detta spektakel. Nåväl. Till slut hade vi bara kvar två fåtöljer och en tv. Tog en välförtjänt drink och kollade OC innan det var dags att flytta bort även dessa möbler och sedan säga natti natti. Så idag när jag kommer hem har vi fått nytt golv. Spännande. Eller inte. Med tanke på att det är typ... gult.

Anyway. Det ska bli mycket intressant att se hur det går att ta tillbaka alla möbler igen... Diskussioner om en eventuell ommöblering har också förts. Jag tror jag är för. Alltid spännande med lite förnyelse. Kanske kan bli en tripp till IKEA nåt framöver? Kan tänka mig lite nya gardiner. Och lite blommor. Nåja. Det blir nog bra. Nu är det dags att kicka igång dagen!

Drift

Ok. Har vissa svårigheter att finna motivation till arbete idag. Kan bero på att solen verkar sova tryggt nerbäddad i ett täcke av moln/dis. Annars vet jag inte. Jag har kommit en bit på väg... öppnat upp programmet till exempel. Men sen? Det går inte. Och nu när jag tittar på klockan infinner sig den där känslan av att det inte är någon idé att börja - snart lunch. Innebär detta att jag bara kan vara effektiv två dagar i taget? Jag har bara två saker på min to-do-lista idag. Ska det vara så svårt att få dem gjorda? Borde inte vara.

På lördag ska mina brorsdöttrar komma på besök. Jag har inte träfta dem sedan i julas, så det ska bli väldit roligt. Jag har sett fram emot detta sen i typ början av mars eller så, när jag fick veta att de tänkte komma. Vi ska ut åp stan och shoppa loss lite tror jag, alternativt Liseberg. Jag är med på vilket som. Älskar att shoppa. Älskar Liseberg. Jag hoppas det blir fint väder. I så fall kollar vi nog Göteborgsvarvet och käkar glass också.

Men jag kan inte förstå detta: Hur kommer det sig att man frivilligt utsätter sig för att springa över två mil tillsammans med typ en miljard andra människor och dessutom pröjsar för det? Den dagen jag anmäler mig till något löparlopp av den här kalibern, se till att jag har en jävligt bra förklaring (för att bevisa något/tävla med någon eller för välgörenhet), och om inte - lobotomera mig. För då har det brunnit redan.

Pest eller kolera?

Vi skulle välja nytt golv. Fem alternativ. Vi kunde välja mellan grå-lila, grå-rosa och tre olika nyanser av gult... Alla så klart lite marmorerade. Ptja... vad säger man? Nu när jag ser ner på golvet på mitt kontor inser jag att jag skulle kunna få sådant golv även i hela mitt hem. Men vi valde en ljusare nyans. Dock av gult.

Vi har också valt en ny tapet. För att måla var det tydligen inte tal om. Det skall tapetseras! Det blev en vit-aktig variant med nån form av... skiftningar kanske man kan säga. Nåväl. Vi hade ju kunnat välja tapeten med små rosenknoppar, eller den med små kvadrater. Men nu blev det inte så.

Läckan IV

Jag sitter och väntar på vår fastighetsskötare. Han ska komma hit och kolla vad vi kommer att få utbytt i lägenheten nu när fläktarna är avstägda och fukten borta. Köksskåp är ju givet. Och nytt golv och nya tapeter i hallen och i Kombos sovrum. Men där finns vissa frågetecken. Vi har skåp på båda sidorna i vårt kök. Jag vet att vi kommer att få nya köksluckor överallt, men hur kommer det att se ut då? Vi har liksom skåp som hänger utanpå väggen. Ingenting inbyggt. Det är första frågan. Andra frågan gäller nya tapeter och nytt golv i hallen. Det är givet. Men hallen sitter ihop med vardagsrummet och med den andra, lilla hallen. Blir det nytt överallt då? (Ja tack!) När jag pratade med dem i telefon igår (eftersom vi fick en lapp i brevlådan i onsdags om att de skulle komma och sätta in nya köksskåp idag, och att allt då skulle vara urplockat, innan fläktarna hade stängts av och innan de gjort en fuktmätning...) så sa han att det gick att skarva... Och jag undrar då så klart var? Det finns inte en rät vinkel i den här lägenheten och vägghörnorna är inte parallella någonstans. Så hur skulle det se ut? Nytt golv på ett ställe och gammalt på ett annat. Nej tack. Dessutom har dom gjort repor i golvet när dom tog ut köksskåpen. Med tapeterna gäller samma sak, men med den skillnaden att det finns hörnor med små lister där man naturligt skulle kunna ändra tapet. MEN det är inte så lång tid kvar innan dom ändå ska taptetsera om i lägenheten. Så nu håller jag på ladda här inför operation övertalning. Som jag inte kommer ha så mycket tid för om han inte kommer snart. Handledningen väntar! Jag vill helst inte komma försent idag. Jag kommer ju jäsiken alltid för sent dit. Pinsamt.