Den man minst anar

Ni vet vad folk säger... Man deppar ner sig för att man är ensam, känner sig värdelös rakt igenom och konstaterandet kommer samtidigt som en djup suck; "jag kommer aldrig att träffa nån". Jodå, säger någon då. När du minst anar det. Du ska inte leta efter kärleken, låt den komma till dig. Och var absolut inte desperat. Sånt märks på mils avstånd.

Jag och mina vänner brukar också prata om att den man faktiskt träffar for real också kan vara den person man minst anar. Och i helgen har jag haft besök av en vän som träffade någon, när hon i princip minst anade det, och personen som hon helt enkelt nu, som det syns, ended up with, är någon vi alla minst anade. Hon hade till och med tänkt ge bort han till en annan kompis för några år sen. Men det stötte på vissa hinder, så idén slopades. Och vilken jävla tur!

Helgen har gått helt i dekadensens tecken, med shopping, rödvin, krogbesök, fika på stan, pizza på hemkörning med videofilmer... Mycket trevligt. Och mitt i alltihopa stöter vi på en person, som vi kanske inte riktigt anade, men så här i efterhand så kunde man ju ge sig fan på att han skulle dyka upp.

Han är en man, jag, men allra mest Blame it on the stones, gjorde bekantskap med för länge sen. Jag minns inte ens när det var, men det var innan jag flyttat till denna eminenta stad. Vi hade tagit oss en tripp till storstaden från den betydligt mindre, men ack så komplexfyllda stad vi bodde i, för att komma hem egentligen. Helt enkelt för att gå på Sticky. Och på något sätt så hamnade vi på efterfest hemma hos denne herre. Och då trodde vi väl aldrig att vi skulle träffa honom igen. På morgonen gick vi därifrån, trötta och skrattande. Vi hade nämligen hittat en diktafon, och det är fantastiskt roligt att spela in sig på band och spela upp det på speed eller slow.

Efter detta har jag stött på denne man tre gånger på Sticky, och blir lika förvånad varje gång. Två gånger har Blame it on the stones varit med, och det är, som jag sa, hennes bekantskap i första hand. Men i fredags var hon sadly inte med, men jag och N hade blivit inbjudna på en efterfest där sällskapet skulle bada(!), och Tackan tyckte det var en strålande idé att följa med. Det utlovades även irish coffee efteråt. Och väl utanför när trupperna skall samlas ihop, så står denna man där! Och är som det visar sig en liten general som ska följa med. Och han badade. Tackan tog kort, och sen tog vi en taxi hem. Ingen irish coffee, men dock en del skratt och skakande på huvudet. Vilka dårar. Vet ni hur kallt det är i vattnet? Och vet ni hur smutsigt och äckligt det måste ha varit???

Helgen var i alla fall splendid, och Blame it on the stones har en hälsning från mr diktafon. Tänk om det är han som är han? Hur ska det då gå med våra Stockholmsplaner? Nu skulle jag vilja kika ett par år in i framtiden igen. Tack!

By the way, Tackan skrev i en mina-vänner-bok för fem år sen att om fem år (alltså nu) trodde jag att jag bodde i ett hus med kärleken, med ett barn och ett till på väg. Jo, tjena.