Lönen kom...

... sen gick den igen och tog med sig nästan alla pengarna. Jahaja. Inga nya fancy kläder den här månaden heller alltså. Men å andra sidan så fyller jag år. Och jag tänker faktiskt inte önska mig en elvisp och kastruller. Jag behöver det, men jag tänker inte. Fy farao vad tråkigt att få en elvisp! Då vill jag hellre ha en blender. Men sanningen är nog att den skulle stå relativt oanvänd. Elvispen skulle få jobba mer.

Så jag tänker önska mig helt andra saker. Mamma har fått instruktioner om ett par stövlar till exempel.

Fylla år. Det är väldigt upp och ner. Jag vet att jag har skrivit om det här förut. Jag kan inte riktigt tolka reaktioner från folk runt omkring mig. Kanske måste jag inte det heller, men ibland så fastnar jag liksom och undrar. Vad fan menar hon???

Idag fyller min kollega år. 22 bast. Hon och de andra tjejerna skrattade och skojade att huh, så gammal hon är. Säger de, och skakar på huvet ungefär som att vänta du, tills du kommer upp i min ålder! Dom är 24.

Igår berättade jag för mina närmaste kollegor om att jag ska ha 30-årsfest den här månaden, och de garvade och trodde att jag skämtade. Sen tystnade den ena och sa allvarligt:

"Men, du SKA ha fest alltså?"

Ungefär som att jag är dum i huvet. Jag nickade. Vad var det? Tycker hon att det är sjukt konstigt att jag ska ha fest? Eller undrar hon om hon inte är bjuden? Det är hon inte. Hon kan gärna få komma alltså, men...

I förrgår var jag ute på rasten med en annan kollega, och kom in på min ålder. Hon hävdade att jag ser ut att vara max 26. Jaha. Tack. Eller? Jag vet inte riktigt hur man ska reagera på det heller. För vad är det för skillnad? 26 eller 30?

Vad exakt i en eventuell 30-årskris kommer egentligen ifrån att man faktiskt fyller ännu ett decennium, och vad kommer från allt och alla runtomkring?

Nåja. Nu är rasten slut. Idag får jag gå hem klockan tre och jag tänker banne mig hänga på stan ett par timmar och kanske eventuellt köpa mig nåt nytt och fint. För jag tycker mig vara värd det.

Förfall

Det här med att fylla 30. Det är ju en klassisk kris. Jag har pendlat lite. Ibland har det känts jobbigt, annars inte. Jag har intalat mig själv att jag inte alls bryr mig. Egentligen. Och det gör jag kanske inte. Många av mina vänner är 30, och de mår ju bra. Och allt sånt. Ett tag hade jag lite ångest över det här med fest. Men nu har jag ju bestämt mig för att det blir fest, så nu känns det helt ok. Ser fram emot det lite.

Sen kan man ju alltid tänka på allt det där som man trodde skulle vara avlarat vid 30. Typ hem, schysst jobb, kanske barn. Och det har ju inte riktigt hänt. Utbildningen är checkad, klar. Men det andra? Hyr lägenhet i andra hand. Inte fy skam alls, men det där problemet med "mitt hem" skjuts ju upp. Jobb? Ptja... kanske inte drömmen, men ändå ok. Lönen däremot. Jag tror jag har valt fel branch. Inga stora pengar inom den kommunala verksamheten. Pengar i sig är väl skit samma, men det hade ju varit bra om man kunde köpa en lägenhet och ändå också kunna leva. Nåja, det kommer väl. Och barn? Ser ni några?

Allt det där, det är kanske klassiska dilemman. För fler än jag. Och det är ju det som gör mig lite lugnare. Men det som verkligen skrämmer mig, är nåt helt annat. Sår. Alla småsår jag får nu för tiden blir helt infekterade! Vad fan är det som händer? Jag skrapade mig lite på benet på en stol i somras. En liten rispa, nothing! Vad händer? Jo, det varar sig, blir inflammerat och rött och svullet. Gör ont. Tar kanske två veckor att läka! Fick ett litet sår på handen förra lördagen. Svullet. Rött. Inflammerat. Ont. Vad är grejen? Ska det vara så här nu? Infekterad. Det är det du blir när du närmar dig 30. En infekterad varböld. Ond, röd och svullen. Kul.

Låtom oss krisa.

Haffad

Idag när jag var med mina barn på Bögs gård ute vid järvafältet så hände något mycket spektakulärt. Om jag hade skött mina kort på ett helt annat sätt så hade jag kanske kunnat tjäna en hacka. Kanske rent av ha en ny karriär på gång.

När vi satt inpackade och klara i bussen (fastspända och allt) och väntade på att få åka tillbaka kom en polisbil med blåljusen snurrande in på parkeringen, tillsammans med en vanlig personbil. En röd volvo. Volvon hade blivit haffad. Och ur denna volvo stiger ingen mindre än Lasse Bengtsson från TV 4-morgon. Aja baja Lasse, måste ha registreringsskylt både fram och bak!

Hade jag varit lite mer sensationslysten så hade jag tagit en bild. Nu kommer jag bara skriva om det här och berätta om det för alla jag känner. Om ett år eller så kanske historien har blivit saltad lite, och då kommer förmodligen Lasse vara både berusad och naken.

Superhero

Dom ringde från nåt slags undersökningsföretag och undrade om jag ville vara med i en undersökning. Dom sökte kvinnor mellan 30 och 65 (hrm, vill här påpeka att jag är inte 30 riktigt än...), för en undersökning. Enskilda intervjuer i Sumpan. Man skulle få presentkort på 200 för att vara med. Vad det handlade om? Framtidens diskmaskiner.

Jävla dårar.

La familia

Igår spelades det spel. Jag älskar att spela spel. Jag hade blivit inbjuden att dinera med E-L och hennes familj. E-L har nämligen varit på visit hemma i stada över helgen. Mycket trevligt. Just like old times. Vi har hängt och spelat kort och ätit kladdkaka och gafflat om viktiga saker såsom skor och shopping och så.

I alla fall. Middag. Det bjöds på fantastiskt god lax med ingefära, vitlök och farinsocker. Till detta serverades pressad potatis och god sallad. Och vin. Massa vin. Till kaffet sedan kvistade mina parenterser förbi och Oranginot plockades fram. Fantastiskt roligt spel. Så det spelades och skrattades och diskuterades om det mesta under ett par timmar. Det är en massa kul man kan få fram om sig själv och sina nära i det där spelet. Kul att se vilken uppfattning andra har om en, och det är roligt att se hur det kan skilja sig mellan människor som man har så gott som daglig kontakt med och dem som man inte träffar så ofta, och som man kanske mest träffar i vissa givna situationer. Roooooligt!

Vid kanske kvart över ett hade E-L:s och mitt snusförråd helt och hållet dunstat bort, så vi lånade ett par jonnar och begav oss ner till macken för att införskaffa nytt. Där möttes vi av POLISER! Fan vet vad som hade hänt, men jag tror det var kanske fyra bilar där och massa poliser utanför. Både E-L och jag drabbades av deja vú.

Vi var kanske 16 eller så. Den gången hade vi olovligt druckit ett par tre öl och jag skjutsade henne på cykel till samma mack. Vi höll på att cykla in i en av polisbilarna som stod där och blev skraja så klart. Men poliserna flinade mest och sa att vi flickor skulle ta det lite piano.

Igår fattade vi genast att det var dags att skärpa till oss lite. Så vi stramade upp oss och en snäll poliskonstapel passade våra cyklar medan vi handlade. Sen fick jag en kram av en överförfriskad herre som sa att jag luktade gott. Jag vet inte om jag blev så förtjust då.

Väl hemma igen höll parenteserna på att plocka ihop och tänka på refrängen, så vi plockade fram en cola och slog oss ner för ett par partier gammalt hederligt kortspel. Vi hann med både casino, chicago och 500. Och så klart det nyförvärvade tärningspelet 10 000. Vi hittade också på en egen regel; om man får ettor på alla sex tärningarna på första slaget säger man snabbt som attan "katten musen, 10 000". Då vinner man hela skiten. Men vi måste nog på riktigt vara noga med att komma ihåg att det är vår regel. Ibland blir folk så sura när man ändrar en regel eller två i spel.

Plötsligt var klockan typ halv fyra och vi var tvugna att inse att that's it för den här gången. Så vi kramades adjö och jag promenixade hemåt. Mycket nöjd och glad över kvällen som gått.

12 år

Idag på pendeln hem från jobbet stod jag i närheten av två tjejer som pratade om nåt slags event på Mosebacke ikväll. Det visade sig att båda två fyllt 18 i år. Då slog det mig att det är 12 år sedan jag var 18. 12 år! Det är ju helt vansinnigt. Det är hela grundskolan + gymnasiet.

När jag var liten och lekte med barbie (jag hade hur många som helst, älskade det), så hade jag under en period en favoritbarbie som hette Laura. Hon hade jättelångt brunt hår från början, men jag råkade ställa henne mot en sån elektrisk adventsljusstake en gång, och då smälte håret. Laura fick då nöja sig med en page, och lite senare popade hon till sig ytterligare och fick sig en liten spretlugg. Laura var som sagt min favvodocka, och hon hette alltd Brown i efternamn och var 12 år. 12 år. Jag tyckte att det var den ultimata åldern. 12 år.

När jag själv sedan blev 12 ville jag nog helst vara 15, och när jag var 15 var det nog 18 som kändes som den mest fulländade åldern. Det är 12 år sen nu. Då, när jag var 18 tyckte jag nog att jag var så stor och smart och vuxen som jag någonsin skulle komma att bli. Men nu 12 år senare har jag kommit till den där klyschiga insikten att jag faktiskt inte vet så väldans mycket. På nåt skumt sätt visar det sig mer och mer, gång på gång, att jag inte vet så mycket. Och det jag ibland har trott mig veta visar sig inte alls stämma.

Igår på rasten var det en av mina jobbarkompisar som frågade om jag träffade nån snubbe just nu. När jag sa att det inte var så var det en annan, en liten 24-årig snärta som är plastmamma och väntar sitt första egna barn, som förnumstigt inflikade att man träffar minsann någon när man minst anar det.

Hur fan vet hon det?