12 år

Idag på pendeln hem från jobbet stod jag i närheten av två tjejer som pratade om nåt slags event på Mosebacke ikväll. Det visade sig att båda två fyllt 18 i år. Då slog det mig att det är 12 år sedan jag var 18. 12 år! Det är ju helt vansinnigt. Det är hela grundskolan + gymnasiet.

När jag var liten och lekte med barbie (jag hade hur många som helst, älskade det), så hade jag under en period en favoritbarbie som hette Laura. Hon hade jättelångt brunt hår från början, men jag råkade ställa henne mot en sån elektrisk adventsljusstake en gång, och då smälte håret. Laura fick då nöja sig med en page, och lite senare popade hon till sig ytterligare och fick sig en liten spretlugg. Laura var som sagt min favvodocka, och hon hette alltd Brown i efternamn och var 12 år. 12 år. Jag tyckte att det var den ultimata åldern. 12 år.

När jag själv sedan blev 12 ville jag nog helst vara 15, och när jag var 15 var det nog 18 som kändes som den mest fulländade åldern. Det är 12 år sen nu. Då, när jag var 18 tyckte jag nog att jag var så stor och smart och vuxen som jag någonsin skulle komma att bli. Men nu 12 år senare har jag kommit till den där klyschiga insikten att jag faktiskt inte vet så väldans mycket. På nåt skumt sätt visar det sig mer och mer, gång på gång, att jag inte vet så mycket. Och det jag ibland har trott mig veta visar sig inte alls stämma.

Igår på rasten var det en av mina jobbarkompisar som frågade om jag träffade nån snubbe just nu. När jag sa att det inte var så var det en annan, en liten 24-årig snärta som är plastmamma och väntar sitt första egna barn, som förnumstigt inflikade att man träffar minsann någon när man minst anar det.

Hur fan vet hon det?