Förfall

Det här med att fylla 30. Det är ju en klassisk kris. Jag har pendlat lite. Ibland har det känts jobbigt, annars inte. Jag har intalat mig själv att jag inte alls bryr mig. Egentligen. Och det gör jag kanske inte. Många av mina vänner är 30, och de mår ju bra. Och allt sånt. Ett tag hade jag lite ångest över det här med fest. Men nu har jag ju bestämt mig för att det blir fest, så nu känns det helt ok. Ser fram emot det lite.

Sen kan man ju alltid tänka på allt det där som man trodde skulle vara avlarat vid 30. Typ hem, schysst jobb, kanske barn. Och det har ju inte riktigt hänt. Utbildningen är checkad, klar. Men det andra? Hyr lägenhet i andra hand. Inte fy skam alls, men det där problemet med "mitt hem" skjuts ju upp. Jobb? Ptja... kanske inte drömmen, men ändå ok. Lönen däremot. Jag tror jag har valt fel branch. Inga stora pengar inom den kommunala verksamheten. Pengar i sig är väl skit samma, men det hade ju varit bra om man kunde köpa en lägenhet och ändå också kunna leva. Nåja, det kommer väl. Och barn? Ser ni några?

Allt det där, det är kanske klassiska dilemman. För fler än jag. Och det är ju det som gör mig lite lugnare. Men det som verkligen skrämmer mig, är nåt helt annat. Sår. Alla småsår jag får nu för tiden blir helt infekterade! Vad fan är det som händer? Jag skrapade mig lite på benet på en stol i somras. En liten rispa, nothing! Vad händer? Jo, det varar sig, blir inflammerat och rött och svullet. Gör ont. Tar kanske två veckor att läka! Fick ett litet sår på handen förra lördagen. Svullet. Rött. Inflammerat. Ont. Vad är grejen? Ska det vara så här nu? Infekterad. Det är det du blir när du närmar dig 30. En infekterad varböld. Ond, röd och svullen. Kul.

Låtom oss krisa.