Dessa dåliga kräftor...

I lördags var det inte nådigt. Jag tror på riktigt aldrig att jag varit så bakfull som då. Jag gick ut rätt så hårt med att ringa och väcka Full i Fan vid halv tio-tiden. Sen kom straffet som ett brev på posten. Vid senare korrespondens med FiF kom vi fram till att jag förmodligen inte var nykter än när jag ringde till henne. För smällen kom med besked. Vansinnigt illamående och en fruktansvärd huvudvärk. Tack som fan. Hela dagen. Jag kunde inte ligga ner, våndades vid blotta tanken på att äta eller dricka något, kunde inte kräkas. Trots att jag försökte och stoppade fingrarna i halsen. Vilket endast resulterade i en hostattack och ännu värre illamående. Jag satt och vaggade på toagolvet med armarna runt knäna och svor på att om jag bara fick spy så skulle jag aldrig mer gnälla. Men jag fick inte spy. Så jag får gnälla... Hur som helst. Till slut lyckades jag domna in i nån slags dvala. Då ringde det. Så klart. Syster-Yster. (Ber härmed om ursäkt för den förmodligen något korta tonen. Men jag mådde inte så bra.)

Några timmar senare, jag tror klockan var framemot halv sex? vaknade jag igen. Utan illamående. Så vi beställde pizza, och det gick tack och lov mycket bra. Men Tackan tänjde lite för mycket på gränserna och mullade in ett par kex också. Då sa magen ifrån igen, och jag höll mig snällt till vatten resten av kvällen.

Söndagen kändes bättre. Jag var riktigt effektiv. Tog itu med mina sysslor direkt på morgonen och hann med en hel del. Och dessutom en liten power nap mitt på eftermiddagen. Aldrig fel en söndag. Aldrig fel någon dag, om jag ska vara riktigt ärlig.

Den som lever får se

De senaste veckorna har jag haft helt överjävligt mycket att göra på jobbet. Jag har gått från ett möte till ett annat, hembesök, vårdplanering... Och allt har genererat i ännu en plastficka med ett ärende som skriker efter uppmärksamhet, det ena mer brådskande än det andra.

Har kommit hem helt tom i huvudet på eftermiddagara och satt mig att stirra på tv:n. Men igår, då glimtade jag mig själv igen. Idol är bra för själen. Då är jag åter jag. Dryg, spydig och elak. Tack alla deltagare för att ni får mig på fötter igen. Idag är det fredag, och bara det är ju ett lyckopiller i sig.

I kväll är det visst en kräftskiva som skall gå av stapeln. Min haltande Kombo bjuder in, det är visst en arbetskamrat som har ställt till med festen. Kan bli trevligt. Resten av helgen är än så länge ett oskrivet blad. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det egentligen. Kanske behöver jag vila upp mig, men det känns som jag har använt den klyschan ett tag nu. För ekonomins del kan det vara bra med en kräftskiva med medtaget rödvin som redan finns hemma, men det känns också som en hel evighet sedan jag var ute och rumlade. På riktigt. Med förfest, utgång, dans och sen taxiresa hem liksom. Men som sagt, jag undrar om ekonomin håller för nåt sånt?

Hur som helst så ser jag fram emot sovmorgonen imorgon. Väldigt mycket.

Det hade brunnit...

Mänskliga irritationsmoment. Finns det nåt som kan få en att gå igång som dom??? Ni vet, det räcker man att personen ifråga visar sig så kryper det i kroppen på en. Om han eller hon dessutom dristar sig till att öppna munnen, då vill man bara skrika högt. Lägg då till att han/hon är läskigt puckad när det gäller många saker, alltid skämtar vid fel tillfällen och om alldeles uppåt väggarna fel saker, varje dag kommer med nya små yttre misslyckanden (exempelvis kläder och andra attribut) och då alltid envisas med att provocera fram kommentarer gällande dessa och bara i största allmänhet är jävligt motbjudande.

Och han har jag haft nån väldigt märklig, dock oförnekbar, crush på. Vad fan hade hänt? Kan någon svara på det? Min enda förklaring är en kombination av brist på uppmärksamhet, tristess och brand upptill. Men det har gått över nu. Det har blivit roligare och jag syns (!). Restaureringsarbetet av huvudet är så gott som färdigt.

Men skäms, det gör jag fortfarande.

Halleluja-moment

Sommaren kom och med den kom semestrar. Både min egen och andras. Sen kom veckor av tidiga mornar på en buss. Hoppet dog sakta, dag efter dag. Tills nu. I morse var han tillbaka. Den vackra mannen på bussen! Och genom dimman letade sig solens strålar.

Nu är det genast lite roligare igen. Tänk att det behövs så lite. Ett par smala rockers-jeans och ett brunt rufs. Sen är Tackan nöjd. Skyndar till bussen under glada tillrop i fortsättningen.

Sms

"Om man ser till musiker som lever, så står Antony Hegarty jävligt högt. You are my sister! I love you! Glöm ALDRIG bort det." 02:35:25, 2006-09-17

Min kära bror skickar ibland sms till mig när han är ute och slarvar i natten. Ovanstående är ett ganska typiskt sådant. Ofta kommer de helt oväntat. Vi har inte pratat med varandra på länge, säkert ett par tre veckor. Så kommer de. Ibland är de mest sluddriga, ibland filosofiska. Och ibland kommer liknande det här uppe. Konstateranden, för mig helt ryckta ur sitt sammanhang. Jag brukar inte så ofta kommentera dessa sms. Han brukar verka smått förlägen. Så jag låter det vara. Men de värmer i hjärtat att få dem. Mitt i ett jävla härj, en filosofisk diskussion eller bara ett eget spontant ögonblick av klarhet (om än något dimmigt?) kommer han att tänka på mig, som sitter över 50 mil bort. Det är fan stort. Han kommer bli en reko kille med finess, min lilla stora bror.

...RUBRIK menar jag ju då så klart! Snälla nån...

Så gör jag när jag är sexuellt frustrerad

Skriker?

Never been there.

Nästa..?

Tänkte copy-catta min kära vän FiF och göra en prognos. Eftersom såna saker är bland det roligaste jag vet.

Dagens prognos ser ut som följer:

Var: På jobbet.
När: Klockan är 13:46 och det är onsdag eftermiddag. Väntar bara på tårtan som ska serveras klockan 14:00.
Hur: Sitter vid skrivbordet. Korsade anklar.
Hör: Jack Johnson som sjunger bubble toes för mig. Hör också bilarna som åker förbi utanför fönstret. Och dova röster i korridoren.
Ser: Ptja... Det beror på hur mycket jag ska anstränga mig... Men datorskärmen, en massa papper. Och lite mer papper. Diverse post-it-lappar i varierande färger och storlekar. En tub med handkräm. En vattenflaska. Gem. Pennor. Hålslagare. Tejp. Ja, såna saker som hör ett skrivbord till. På höger sida har jag telefonen, fönstret med utsikt över en massa träd, bilväg och spårväg. Bilder på mina syskonbarn. På vänster sida finns mest mer papper och den viktiga dörren ut härifrån...
Vill: Mest gå hem tror jag. Eller jag vet inte... Kanske att nåt ska hända också. Det är lite trist här nu...
Önskar: Mycket pengar. Kanske ytligt, men ändå. Kombo och jag kom på att vi skulle starta ett parti igår. LM-partiet. Vårt mål är world peace och massa pengar till alla. Vi uppnår det genom att slopa alla avgifter och förstöra alla vapen. Wanna join?
Dagens :) :Fika med tårta om en stund. Sen middag med vin ute.
Dagens ;) : Har inte hänt än. Eller så var det väl den söta lilla ynglingen som väntade på vagnen samtidigt som jag. Men jag väljer nog att återkomma på den punkten.
Dagens :( : Fortfarande en hel del konflikter på jobbet, och dom jag tycker bäst om drabbas hårdast. Låt mig aldrig bli bitter!
Imorgon: Hoppas jag på en trevlig After Work med A.
Framtiden: Ser ljus ut. Har visserligen inte fått det klart med jobb än, men M-L tror på mig. Diskuterade framtida boende, och även där känns det som att det kommer att lösa sig bra. Jag känner hopp om livet!
Övrigt: Jag har köpt skorna!!! Jag plockade upp dem på vägen hem igår. Känns som ett bra kap.

Ptja. Så är det. Just nu. Lovar att återkomma om dagens ;) senare. Jag känner att jag kan bättre än så!

Den övriga tarmfloran

Laktosintollerans. Väldigt många i min närhet slåss med denna åkomma. Eller vad man nu ska säga att det är? Först ut var kära Syster-Yster. Ingen mer mjölk för henne inte. Sen har jag stött på dem lite överallt. Senast var det fröken A här på jobbet. Hon håller just nu på med operation mjölkuteslutning. Det är ju egentligen inte så svårt. Allehanda livsmedelsallergier har många alternativa ersättningar man kan välja mellan. Just när det gäller laktos finns det ju faktiskt en hel uppsjö. Men ändå. Tänk vad mycket det är man faktiskt måste ändra på. Vi snackar små små saker. Mjölk i kaffet. Mjölk i bröd. Mjölk i mediciner!!! Det är faktiskt så att i många piller så har man använt laktos som bindningsmedel. Och det kan ju få förödande konsekvenser för en laktosintollerant person, för att inte tala om dennes omgivning!!!

Jag har själv ett par gånger slagits mot demoner som ville göra gällande att jag själv kanske rent av var allergisk mot mjölk, men jag har nu beslutat mig för att det nog snarare är så att överdriven konsumtion av mjölkiga produkter kan ge upphov till vissa symtom som kan likna dem vid laktosintollerans. Men jag vill inte sträcka mig så långt som att jag faktiskt ÄR allergisk. Det tror jag inte. Jag har nog funnit en balans. Jag tror snarare att jag är beroende av den bakteriefloran som ju bekant finns i diverse mjölkprodukter. Som till exempel fil. Ibland är det det bästa som finns. När jag är bakis till exempel. Fil is the shit. Som bomull i kistan. Sen blir det inte lika muntert när man mullat in en hel påse chips med tillhörande dipp kanske, men för övrigt; magen vill ha bakterierna.

Så jag tror jag håller mig borta från det här med laktosintollerans. Jag tycker det verkar lite jobbigt faktiskt. Då är jag hellre allergisk mot nåt annat. Skaldjur till exempel Det skulle inte störa mig så mycket. Jag är inget stort fan. Eller sushi. Det klarar jag mg alldeles utmärkt utan.

Vi har stått ut med nollnolltalets vulgotrender lite för länge nu

Jag var ute på lunch med en jobbarkompis i början av sommaren. Vi hade haft handledning, så vi tog en lunch på stan efteråt. Det var varmt och soligt, tankarna på den stundande semestern både värmde och inspirerade. Eftersom vi ville ha olika mat, och sedan toppa måltiden med en glass, bestämde vi oss för take away vid Kopparmärra. Jag köpte en falaffel. Jag minns inte vad hon åt. Nåt. En kebab kanske? Hur som helst. Vi satt i solen och hade det bra. Tittade på alla människor som flanerade på stan. Jag har kanske nämnt att jag är yngst på mitt jobb. Det finns tre tjejer till som är i min ålder och en kille som är lite äldre. Efter det kommer några stycken i 40-årsåldern. Men majoriteten är 50-60. Min kollega som jag åt lunch med hamnar i kategorin 40+. Men jag erkänner villigt att jag trodde snarare att hon var 35-40. Men så var det alltså inte. Närmare bestämt landade hon på 42. Vi satt där och tittade på alla människor och åt på våra glassar. Många unga studentskor var ute och många av dem hade plockat fram sina korta kjolar. Många hade leggins under. Och vi kom in på det här med kläder och mode. Varpå hon säger att unga tjejer kan ju ha korta kjolar och så, men vi som är vuxna kan ju inte gå runt och visa så mycket hud. Jag kände instinktivt att jag inte riktigt höll med, jag menar... leggins under. Det visar faktiskt inte så mycket hud... Men hon framhöll bestämt att det inte går för sig. Kjolen bör sluta vid knät. That´s it. Man kan säga att hon satte ribban där och då. Det var inte så mycket en diskussion, mer ett konstaterande.

Jag minns att jag tänkte tillbaka på mina egna kläder denna vår. Nog hade jag väl haft en jeanskjol och leggins på mig vid nåt tillfälle? Eller? Senare på sommaren hade jag en ganska kort klänning med leggins. Den slutade lite högre upp än knät. För bara en vecka sen hade jag på mig en annan klänning, då med heltäckande strumpbyxor under, men klänningen slutade en bit ovanför knät... Jag undrar om detta provocerade henne?

Jag var även med och diskuterade det här med kjollängd i kombination med leggins med en annan kollega som jobbar på ett annat kontor. Hon höll också fast vid att kort kjol på jobbet är helt uteslutet. Kort kjol och leggins hör inte hemma på ett socialkontor. Jag vet inte. Jag kan hålla med om att det kanske inte är helt ok i ett möte med en klient, eller på ett hembesök eller så. Man får ändå anpassa sin klädsel lite. Men annars? Varför inte? I så fall borde det vara "värre" med ett par supertajta jeans. Eller med en pennkjol som slutar vid knät (den magiska längden), men som kan vara nog så avslöjande. Eller? Kort kjol och leggins kan nog av vissa anses vara ett "tonårsmode", men jag tycker mig ha lagt märke till att kvinnor i ett ganska brett åldersspann anammat detta. Leggins till både kort och lite längre kjol (till exempel till knät...) ska väl tilläggas.

Men åter till min fråga (som jag inser kan te sig lite otydlig): Vad är det som gör att en kort kjol och leggins inte anses som alldeles anständigt? Och vad är det som bestämmer vad det är som gör kläder propra, sexiga, utmanande osv? En blus knäppt hela vägen upp och en kjol som räcker till knäna kan väl vara väldigt sexigt? En kort kjol med en t-shirt och leggins kan väl anses som väldigt påklätt och icke-sexigt? Eller? Handlar det inte mer om hur man bär kläderna?

Men samtidigt. Min chef berättade om en gammal arbetskamrat till henne som en gång kom till jobbet iklädd så korta jeansshorts så att hans pungkulor hängde ut på varsin sida av grenen. Där går väl i alla fall gränsen? Han kunde förstås, enligt utsago, inte alls förstå varför chefen skickade hem honom att byta kläder...

Sko-issue = solved

Skorna kommer åter att finnas i butik i nästa vecka eller veckan därpå. Dåså. Bara att vänta alltså.

Sko-issue

Dom skorna jag vill ha finns inte kvar i min storlek. Inte i svart i alla fall. Jag har till och med låtit åtskilliga skoäffärskedjor kolla upp om skorna finns i någon av deras butiker runt om i stada. Men icke. Häromdagen fanns dom i brunt på Johanssons. Men jag vill ju ha svarta! Jag övervägde att köpa dom bruna i alla fall, för jag tänkte att jag kan ju köpa ett par andra svarta senare, när jag hittar några. Samtidigt så kan det ju hända att jag kommer över ett stackars övergivet par någonstans, och det verkar ju lite onödigt att ha två par likadana skor fast i olika färger... även om detta egentligen inte skulle vara något märkligt när det gäller mig, men med skor över 500 kan jag tycka att det blir lite väl magstarkt för ekonomin. Vi socialsekreterare är ju trots allt, som min kära kollega påpekade, inte gjorda av pengar.

Gälladen den aktuella skon upptäckte jag något som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. För ett tag sedan deklarerade jag för Kombo, som alltsom oftast har stora problem i skosammanhang (hon har inga, hon hittar inga, hennes storlek ligger någonstans mittemellan etc...), att det är det bästa med mina fötter; jag har alltid samma storlek. Jag behöver knappt prova skor. 36. That's it. Veckan efter var jag tvungen att kapitulera och köpa storlek 37 i ett par små ballerina... Vilka uppenbarligen töjde sig (fastän de var av plast!!!) och numera är för stora. Så min första tes stämde egentligen. Hur som helst. Gällande den aktuella skon (för övrigt, ja, jag har fallit för dem - ankelbootsen!) Dom finns i storlek 35, och med dubbla (visserligen något tunnare) sockor ska jag ha 35. Vad innebär detta? Har jag filat bort en hel storlek av mina redan ganska små tassar under sommaren? Eller är det helt enkelt så att storlekarna i skorna är något större än med vanliga mått mätt? Jag gissar och hoppas på det sistnämnda. Var ska det annars sluta? Cardborre-sneakers med Pippi Långstrump och marinblå allvädersstövlar med helt foder i storlek 33? Jag är inte redo för det ännu.

Men åter till mitt skodilemma. Hur ska jag nu bära mig åt? Jag vill ha skorna. Ska jag ila ner till stan idag efter jobbet och köpa dom bruna (fastän jag helst vill ha dom svarta), eller ska jag ha is i magen och leta vidare och förlita mig på min goda tur (i skosammanhang finns den där på lur), att skorna en dag (å det snaraste!) kommer stå på en hylla och locka på mig? Eller ska jag helt enkelt låta drömmen om dem gå i graven och leta efter second best? En tröstande nyhet jag hörde av en skoförsäljerska var att det kommer in mycket nytt under september. Kanske finns det hopp!!?

Jag vet att detta kan te sig som ett tämligen ytligt och nästintill vidrigt litet problem när stora delar äv världen blöder och vi står inför politiskt val och allt. Men i min lilla värld är det här med skor ganska viktigt. Idag till exempel upptäckte jag att jag inte har några skor för den här årstiden riktigt. Jag vill ha ett par som är fina, som man kan ha till både kjol och byxor, gärna med lite klack eftersom jag är så kort. Men dom måste också vara ganska neutrala, och jag vill helst inte att dom ska låta så mycket när jag går eftersom mina skor alltsom oftast leder till debatter här på kontoret, som jag inte riktigt känner mig bekväm med.

Så idag ska jag gå på AW i FULA SKOR! Det svider lite. Men det som inte dödar härdar. Eller hur är det?

Där hittade du bestämt ett litet guldkorn, Bertan min

Jag var på ett parfymeri (det finns verkligen) härom dagen. Dom hade sånt här lipgloss som alla Hollywood-kändisar har och som gör att läpparna blir större... Jag tror att det är nåt där i som gör att läpparna svullnar liksom. På nåt sätt. Nästan 400 kronor. För ett jävla klart läppglans. Men självklart blev jag ju lite nyfiken, och tanken slog mig verkligen, att det kanske skulle vara värt det. Jag fuderade lite på det efteråt. Och jag undrar hur det kom sig att jag tyckte att det kunde vara värt att tjacka ett läppglans för 400 kronor för att prova om man verkligen fick större läppar... Jag har aldrig haft nåt behov av att förstora läpparna. Inte så att dom är väldigt fylliga eller så, men det har aldrig känts som nåt jag prioriterat. Eller så. Nåväl. My point: Varför blev jag lite sugen på att köpa läppglanset som skulle göra läpparna större när 1) det kostade så mycket och 2) det inte ens skulle fylla nåt behov hos mig? Det måste ju vara reklamen främst. Bilderna på alla som enligt reklamen använder detta läppglans (som jag just nu bara minns en av; Jennifer Aniston). Eller? Vad skulle det annars kunna vara? Liiiite nyfikenhet kanske, om läpparna verkligen KAN bli större av det där glanset? Hur känns det då? Det måste väl svida lite åtminstone?

Jag måste medge. Jag är fortfarande lite nyfiken på att prova. För att se liksom. Om det funkar. Hur det känns. Men fan vet... hur skulle jag se ut??? Hur som helst är det väl bättre att testa ett läppglans än att spruta in diverse ämnen under skinnet? Men ändå. Vad är det som händer egentligen? Vad är det alla forsknigspengar går till? Hitta nya produkter som gör att vi människor kan förbättra våra yttre efter behag istället för att hitta vaccin mot HIV och Aids, bot mot cancer... osv. Ibland känns det bara så skevt.

Af dina befallningar varder jag förståndig:

derföre hatar jag hvarje lögnens stig. Men vita lögner tycker jag nog kan gå bra ibland. Och möjligen nödlögner. Jag har ganska nyligen haft en diskussion om detta med någon, men jag minns inte med vem eller i vilket sammanhang. Men vi talade om skillnaden mellan vita lögner och nödlögner. Vi kom nog fram till att det inte finns någon knivskarp gräns. Jag hävdade då (vill jag minnas) att en vit lögn använder man sig av för att skydda någon annan medan nödlögnen främst är till för att skydda sig själv. En vit lögn känns på nåt sätt lite snällare. Det känns också som att en vit lögn är relativt obetydlig... En nödlögn känns mer riskabel... Där kan man snurra in sig lite. Det gäller att komma ihåg vad man sagt liksom... Och till vem.

Jag funderade lite på hur ofta jag själv ljuger... Och det är nog lite oftare än jag skulle vilja erkänna. Ibland är det lättare att dra till med en lögn än att säga sanningen. Så enkelt är det. Men jag kan nog inte riktigt utröna om det främst är för att skydda mig själv eller för att skydda någon annan. Kanske lite både och. Däremot kan jag nog inte minnas sista gången någon annan bad mig att ljuga för att skydda honom eller henne...

Det här med lögner tål att tänkas på. Helt klart. Kanske man ska slå till och skriva D-uppsats om. Lögner. Eller inte. Det kan någon annan få göra.

I natt/morse drömde jag att jag cyklade till jobbet. Jag skulle först cykla över en bro, för att komma direkt på en annan bro (Älvsborgsbron). I drömmen var det jättemörkt och jag hade inga lysen på cykeln. Jag kunde inte heller bromsa och uppenbarligen så hade jag inte en susning om på vilken sida av vägen jag skulle hålla mig. I en av svängarna (för bron svängde) höll jag på att åka i vattnet, men som tur var så fanns det land(?) brevid bron just där... När jag kom fram hade jobbet blivit till en flaschig dansskola istället, och jag fick en tydlig känsla av att jag hade liksom fått bevisa mig in där på nåt sätt, vilket ju måste betyda att jag i drömmen var en fantastisk dansös!? Då ringde mamma och sa att hon måste köpa en ny cykel till mig när hon fick höra om min vansinnesfärd. Sen var det visst dags att stiga upp. Ibland gillar jag drömmen bättre än verkligheten... Fantastisk dansös kändes mycket mer glamoröst än socialsekreterare.

Palmfruktsås

Dagens käftsmäll: "Du orkar mer än du tror!" Jag hatar människor som säger så. Speciellt klämkäcka cykel-instruktörer. Men trampa på själv och öka en halv centimeter med halsbränna. Gör det. Så får vi se hur mycket du orkar. Jag hade lust att ge henne n kraftig utskällning och lämna salen. Så kände jag mig som en stackars idol-deltagare som lackar på juryn efter sågningen (ja, en av dem som jag skrattar råast åt), helst som använder könsord och gärna kastar nåt, eller slår på nåt. Det är så konstruktivt. Så kände jag mig, där jag satt och trampade och glömde bort att andas. In genom näsan och ut genom munnen. Det var ju inte instruktörens fel att jag gick och cyklade med halsbränna. Lika lite som det är juryns fel att en stackares mamma sagt att han/hon kan sjunga. Imorgon ska jag ringa sjukvårdsupplysningen. Nåt säger mig att halsbränna i över två veckor är så där bra...

Idag har det planerats kick-off med jobbet. Det vankas spa i oktober. Med enkelSVITER till alla. Man tackar... Funderar på att boka en ansiktsbehandling. Det skulle vara lite trevligt. Eller inte? Man blir rätt röd i fejjan har jag för mig. Nåja. Det gör inget. Man kan väl käka trerätters supé och dricka vin i alla fall?

Palmfruktsås är by the way typ kokosmjölk. Med valfri kryddning. För bara kokosmjölken är inte så värst god i sig. Inte ens färsk. Förbaskat sött. Och för alla som inte visste det, så är kokosnöten inte släkt med nöt, utan kokosnöten är en palmfrukt. Inte heller mandel är släkt med nöt. Det hade jag ingen aning om. Man lär sig nåt nytt varje dag.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Det har varit storm idag. Blåst som fan rent ut sagt. Och på det har det slängts på ett par regnskurar också. Bara för att liksom. Jag trotsade detta och tog en tripp på stan bara för att upptäcka att där inte fanns nåt alls för mig. Men, eftersom E-L och jag är rörande överens om att det är en skymf att komma hem från en shoppingtur helt tomhänt, så plockade jag ändå upp lite undekläder, ett två-pack strumpbyxor, en äggdelare, en rulle tråd och ett nagellack. Så handlade jag mat också. Förbaskat tunga påsar, kan jag meddela. Sen bar det av hem igen.

I fredags var det fest hos mina grannar och tillika vänner A och V. Mycket trevligt, får jag lov att säga. Det var inte trevligt TREVLIGT, som A på jobbet kommer fråga imorgon, men det var mycket roligt. Och ja, igår var jag seeeg. Vi ett-tiden, precis när jag hade bestämt mig för att gå och lägga mig igen för att ta igen en del förlorad sömn, så ringde V och sa att de allihopa snart var på väg hem till mig, vilket brutalt påminde mig om att jag hade bjudit hem dem, A och V och två övernattande långväga gäster, hem hit för att käka pizza... Så det var bara att stiga upp ur sängen, ta en snabb dusch och börja plocka lite här hemma. Jag har nämligen insett att när jag är hemma ensam och ingen annan ska vara här så är jag inte så noga med såna petitesser som ordning och reda... På golvet fanns till exempel ett okänt antal döda långbenar. I diskhon ett par tre dagars odiskade disk... Och det här med återvinning är en fantastisk idé, men jag skulle gärna se att någon kom och samlade in skiten en gång i veckan. Men så är det ju inte. Nu står ligger alla mjölk-, yoghurt- och filförpackningar, konservburkar, plastflaskor och allt annat i två blå plasthinkar i "biblioteket". Tidningar och kartonger står också där. Mycket fashionabelt. Men till nästa söndag ska jag ha rensat upp allt detta. Då kommer nämligen kombo hem igen tillsammans med sin mamma, som ska bo här en vecka.

För övrigt så har det hänt en hel del annat också på sista tiden. På en vecka har jag hunnit med att få nytt jobb, berätta för alla att jag ska sluta och flytta, blivit nekad att lämna nuvarande jobbet, tackat nej till nytt jobb med 4000 mer i lön samt fått en liten löneförhöjning på nuvarande jobbet... Inte nog med det, det nya jobbet, eller det som jag fick tacka nej till, tyckte det verkade onödigt att jag inte skulle kunna börja hos dem, så de ska försöka ordna fram en annan tjänst. Detta är ju helt ok, tycker jag.

Nåväl. Det här blev ju lite långt och kanske också en aning ofokuserat. Och eftersom jag sitter med datorn i knät resulterade det även i kramp. Så jag lägger ner nu.