Af dina befallningar varder jag förståndig:

derföre hatar jag hvarje lögnens stig. Men vita lögner tycker jag nog kan gå bra ibland. Och möjligen nödlögner. Jag har ganska nyligen haft en diskussion om detta med någon, men jag minns inte med vem eller i vilket sammanhang. Men vi talade om skillnaden mellan vita lögner och nödlögner. Vi kom nog fram till att det inte finns någon knivskarp gräns. Jag hävdade då (vill jag minnas) att en vit lögn använder man sig av för att skydda någon annan medan nödlögnen främst är till för att skydda sig själv. En vit lögn känns på nåt sätt lite snällare. Det känns också som att en vit lögn är relativt obetydlig... En nödlögn känns mer riskabel... Där kan man snurra in sig lite. Det gäller att komma ihåg vad man sagt liksom... Och till vem.

Jag funderade lite på hur ofta jag själv ljuger... Och det är nog lite oftare än jag skulle vilja erkänna. Ibland är det lättare att dra till med en lögn än att säga sanningen. Så enkelt är det. Men jag kan nog inte riktigt utröna om det främst är för att skydda mig själv eller för att skydda någon annan. Kanske lite både och. Däremot kan jag nog inte minnas sista gången någon annan bad mig att ljuga för att skydda honom eller henne...

Det här med lögner tål att tänkas på. Helt klart. Kanske man ska slå till och skriva D-uppsats om. Lögner. Eller inte. Det kan någon annan få göra.