Jodå, jag lever.

Tackan har varit fullkomligt värdelös på att uppdatera bloggen på sista tiden. Mången å har runnit under mina broar under denna tid... Oj oj. Känns som jag lever ett helt annat och nytt liv, och det gör jag ju på sätt och vis.

Göteborg känns väldigt långt bort, och här finns nu istället alla dem och allt det som jag saknat de senaste fem åren; min familj, massa vänner, staden... Allt det som är så bekant och välkänt. Nu är jag här igen, och det är ruskigt hur snabbt det går att komma in i den gamla lunken. Åka tunnelbana, köpa månadskort för 600:- utan att ens oja sig över priset. 600 sa du? Ja, då är det så.

Egentligen känner jag nästan som ett tvång att gå igenom allt som har hänt. Och kanske framförallt - det nästan obligatoriska - summera 2006 och spekulera över vad 2007 kommer att innebära. Haha, jag tänkte verkligen skriva "vad 2007 kan ha i sitt sköte", men det skriver jag ju naturligtvis inte på riktigt. Så jag skrev det så här istället...

MEN jag kommer inte att göra det. Inte nu. Kanske gör jag en summering senare. I februari till exempel. Eller till midsommar. Nu vill jag bara säga TACK till alla som finns nära mig. Jag återkommer någon dag, kanske med små delar av allt som har hänt. Jag kanske berättar lite om hur det kan vara att kräkas i rännstenen. Eller om hur det kan vara att åka tåg precis innan jul. Jag kanske kan berätta lite om varför jag inte vill ha mina barn på dagis. Eller om mitt nya jobb? Eller kanske om nåt annat.

Men nu ska jag socialisera med min släkt. Parenteserna bjuder på kalkonmiddag, vilket innebär mat hela tiden. Jag minns när jag var liten och vi var hos mormor. När vi kom var det lite snacks och fördrink. Sen var det kall mat; potatissallad, skinka, rostbiff, sallad, smörgås... Sen varmrätt. Typ mastig köttgryta. Och till sist var det efterrätt med både tårta, sockerkaka, bulle och minst två olika sorters småkakor. Galenskap. Jag kan nu meddela att min mamma är lik sin mamma. Big time. Inte bara på näsan.