En jävla stor kotte

Jag trodde aldrig att jag skulle bli hon. Men jag blev det. Surkärringen som skäller på kidsen utanför. Dom kaxiga små jävlarna som kastar kottar och annat på mitt fönster. Av någon anledning så samlas alla precis utanför vårt fönster. Familjen ovanpå har ett par kids, och jag tror att det är de som hägrar. Igår var de dock inte ute. Vid närmare eftertanke har jag inte sett dem på länge. Kanske är de på semester? Hur som helst. Ett par, tre-fyra kids var i alla fall uppe på den lilla kullen på andra sidan gångvägen. Där finns diverse barrträd. Med kottar. Och dom kastar. På mitt fönster.

För det första så är det ganska störande. För det andra så har de faktiskt redan kraschat en ruta i källarvåningen, och jag orkar liksom inte ha en massa hantverkare som ska springa hos mig mer. Ingen tid eller lust för krossade fönster, helt enkelt. Så jag sticker ut huvudet och ber dem sluta kasta. Mycket vänligt. Men ungjävlarna har ju för fan ingen respekt nu för tiden. (Ni ser, det kommer redan.) De fortsätter kasta, och när jag visar mig i fönstret så "gömmer" de sig bakom en en. Så jag säger till dem igen. Kasta inte. Men nu är det ju redan igång. Det fattar ju jag också.Det blir ju bara ännu roligare.

Så hur gör man? När jag var liten så hade jag respekt för vuxna. Och äldre barn eller tonåringar var jag ju rent av skraj för. Men nu. Ingenting. Man får ett finger och en gäng kottar tillbaka. Det jag hels ville göra var att hitta en stor jävla kotte, den största ever, och kasta i den mest störande ungens huvud. Och jag funderade ut de mest skrämmande jag skulle kunna hota med för att få bort dem, utan att bli ställd till svars sen när de skvallrade för sina föräldrar... Men jag kom på att det fanns inget. Ingenting jag kunde säga hade gjort så att jag vunnit kriget. Så det var bara att finna sig i det.

Jag undrar om detta är det ultimata beviset på att man är vuxen. Man är inte en tonåring längre. Jag tänkte att jag kunde vara den där schyssta tjejen som bodde granne med kidsen och lät dem vara. Men icke. Jag blev surkärringen. Hon som det är jävligt kul att reta. Jag kan se mig själv få psykbryt och jaga ungarna runt kvarteret i mina svarta birkenstock. Illa.