Avslut

Jag tycker om att kunna avsluta saker. Färdig. Stoppa in i en pärm. Klart. Borta. Nu gäller detta givetvis inte allt i livet. Det gäller kanske bara jobb egentligen. Jag vet inte om det alltid har varit så. Det kanske bara är så just nu. Jag kanske bara har kommit på det nu för att jag inser att det här jobbet i princip aldrig innebär avslut. För det tar inte slut. Det börjar om hela tiden. Samma process, med lite andra inslag kanske. Men annars... samma lika. Ansökan. Utredning. Beslut. Verkställande. Visserligen blir ju varje beslut en form av avslut, men det är bara en illusion. Det är inte beständigt.

Idag mötte jag en tjej på vägen hem som jobbar på ett konditori. Jag brukar handla frallor av henne ibland. Vi log lite igenkännande mot varandra, sen ställde vi oss en bit ifrån varandra, lagom liksom, och väntade på samma buss i tio minuter. Då tänkte jag att hon verkade ha ett trevligt jobb. Hon kommer varje morgon när hon nu börjar. Säljer bröd och kakor till folk, småpratar lite med kunderna. Säkert har hon en del stammisar som kommer. Kanske får hon dricks? Sen när klockan är sex så stänger butiken och det är dags att plocka ihop och gå hem. Förmodligen träffar hon mest trevligt folk om dagarna. Behagligt. Kanske är det lätt att man äter en och annan bulle för mycket på ett konditori. Kanske kommer det in en del dryga och jobbiga kunder och kanske är arbetstiderna inte alltid de bästa med lördagsöppet och annat junk. Men ändå.