Ereland Loe

En gång träffade jag en kille som tycker väldigt mycket om författaren Ereland Loe. När vi träffades hade jag inte läst nåt av honom, men jag visste ju vem det var (dah!?). Nu har jag börjat läsa Naiv. Super. av Loe, och jag förstår varför han gillar honom. Jag skrattar en massa, blir lite bekymrad och känner igen mig och småler och har även fällt en och annan tår. Men det bästa är ändå att jag känner igen den där killen så mycket. Och det gör mig glad, för trots att vårt möte var kort, och det stod ganska snart klart att det bara skulle bli just det mötet, så tyckte jag om han. Det kändes som att vi klickade på nåt sätt. Vi tyckte om samma böcker, lite samma filmer. Och musik. Jag tror sällan eller aldrig förr jag träffat nån med så många rätt i skivsamlingen. Det är stort. När jag läser Loe nu känner jag att det blir bekräftat på nåt sätt. Det var lite speciellt. Om inte om hade varit hade vi kunnat bli ett alldeles smashing par han och jag. Men nu får jag nöja mig med att jag hade rätt. Han var helt enkelt precis så bra. Bara så bra.