Det blidde ingen kalkon. Lite besviken. Det blidde nån slags inbakad oxfilé, vilket ju var gott det också, men jag är liksom ingen rödköttsmänniska.
Idag har jag blivit kär. I en alldeles fantastisk liten varelse som än så länge heter Lillkillen. Han är svart och alldeles mjuk och len och han är exakt tre veckor gammal. Det var väldigt svårt att slita sig. Jag är ingen rödköttsmänniska och jag är inte heller direkt någon djurmänniska, men den här lilla alltså... Jag kan nästan se mig själv i praktiska kläder kasta aport i arla morgonstund. Det skulle ju faktiskt passa bra till mitt nya friska och aktiva liv. Det skulle ju göra det omöjligt att skylla på nåt, jycken måste ju ut! Men de blir ju större. Och så måste man träna och fostra dem och vara en hård men snäll matte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar