Ok. Week of hell är slut. Om ni undrar så är jag en liten nippertippa som har mage att ifrågasätta högre instanser, såsom BUP till exempel. Tycker kommunen. Ok. Så kanske det är, men jag undrar en sak då; om jag inte får ha en åsikt, varför blir jag ens frågad då? Lärdom: Så länge du tycker som de som bestämmer så är det ok.
En annan lärdom: Vi kan inte skydda barnen. Vi sviker dem hela tiden. Och det gör mig så sjukt arg och ledsen. De hamnar alltid i kläm mellan oss vuxna på ett eller annat sätt. Det är ju så klart så att alla vill väl, egentligen, men det spelar ingen roll, för barnen är alltid i händerna på oss. Oavsett vad det handlar om så är barnen alltid omgivna av en massa vuxna som tycker och tänker och vill väl, men det blir inte alltid så bra. Och ofta glömmer vi liksom bort att ens ta hänsyn till barnet, för det är en massa annat som spelar in. Så blir barnen kategoriserade och placerade i fack. Hon som inte kunde sitta still. Han som slogs. Och hon som blev slagen hemma... Och han som fick en diagnos, fastän han inte ens hade en diagnos. Men det var så man gjorde då. Alla barn hade ADHD. Det var inne.
Och som pricken över i så frågade någon om jag var gravid.
Återupptagen efter en paus på två och ett halvt år. Vi får se hur det blir. Numera ännu mindre älgjakt än tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar