Frustration

Har ni sett ett skräckslaget barn någon gång? Har ni känt styrkan i ett par fem år gamla knytnävar som slår och slår av frustration skapad av rädsla?

Det finns en stor brist när det gäller barn som far illa. De hamnar alltid i kläm, oavsett. När jag har gjort mitt jobb kan jag bara hoppas och tro på att socialtjänsten gör sitt jobb. Och det gör jag, jag tror på dem. Men tänk om de gör en missbedömning?

En gång tänkte jag att varje anmälan om att ett barn möjligen far illa i sitt hem borde leda till ett direkt omhändertagande av det barnet tills det hela utretts. Men jag inser också att det skulle kunna vara förödande för barnet och familjen i längden. Men HUR ska vi kunna skydda barn? Och HUR ska vi kunna behålla förtroende från ett barn, när det faktiskt kan vara så att det de har berättat för en vuxen leder till att tillvaron blir ett helvete för barnet? Kanske blir det bättre sen, senare, kanske leder det till något gott i slutändan? Men hur ska ett barn kunna dra sådana slutsatser? Och hur kan vi reparera sveket som de kanske ändå känner just nu, när hela världen är på ända och de inte har en aning om vad som ska hända? Just nu kanske de allra mest behöver en allierad, och vem ska de lita på när den allierade är orsaken till att allt det där konstiga händer? Och vilken nytta har barnet idag av att förstå om flera år att det kanske var det där sveket som ledde till att det till slut blev bra?

På förskolan använder vi oss ibland av ett begrepp - siamesisk tvilling - som innebär att man som vuxen spelar siamesisk tvilling till barnet för att hjälpa och stötta i situationer som kan vara svåra för barnet att hantera. Man visar helt enkelt hur barnet ska göra. Barn som far illa och där en utredning pågår skulle kanske behöva ha en vuxen siamesisk tvilling vid sin sida. En som finns där och ser till att inget ont kan hända och som hjälper barnet med allt det där jobbiga och svåra. Frågan är ju hur det praktiskt skulle kunna lösas.

Utredningshem kanske är lösningen? Eller ett utredningsteam. På det sättet skulle familjen kunna bo kvar hemma, men att det hela tiden finns ett team bestående av socialarbetare, möjligen vakter osv. beroende av situationen, som kan hjälpa och stötta. Framförallt barnet. Eller barnen.

Jag tror jag ska se om jag kan dra i några trådar redan nu. Man har ju en politiker i släkten...