Om

Skulle du älska din man även om han blev schizofren?

Hur hanterar man omvärlden när man just fått en diagnos som berättar att man inte kommer att överleva, men ingen kan säga hur lång tid man har kvar, eller hur den tiden kommer att se ut. Hur möter man arbetskamraterna som lägger huvudet på sne och tycker synd om, men önskar tillfrisknande och välkommen tillbaka, men man ser att dom vet att man inte kommer tillbaka. Styrkan i kroppen avtar, men hoppet finns ändå kvar. Kanske kan jag jobba deltid i alla fall?

Det är ok att hon bitchade om petitesser i min utredning. Det är väl det enda hon kan kontrollera nu för tiden. Det är ok att hon fick mig att känna mig hur liten som helst, och jag kan på sätt och vis förstå om hon undrar vad jag hade hos henne att göra, om hon ifrågasätter min kompetens. Hon är lika gammal som min mamma. Det skulle ha kunnat vara min mamma. När man har en dödlig sjukdom känns det nog inte så viktigt med byråkrati. Det känns nog inte så viktigt hur, var och när saker och ting bestäms. Det viktiga är att man får hjälp. Den hjälp man behöver och har rätt till. Jag förstår det. Och jag håller med.

Om två veckor ska min mamma komma hit på besök. Jag ska se till att njuta av att umgås med henne då. Ordentligt. Kvalitetstid. Ingen hets, bara mys.