Ambivalens

Ballerinaskorna är framplockade på heltid. Våren är här. Denna fantastiska årstid. Som gjord för förälskelse. Så det är nästa mission. Någon har visst sagt att det är den här våren vi ska träffa männen vi ska hålla i handen till hösten. Ok då. Jag ska göra mitt bästa.

Såg förresten lite smått på nåt program på femman igår (Outsiders?) som handlade om nåt... I alla fall så var där en snubbe som hade dragit till London(?) på en kurs i att bli en player eller nåt sånt. Alltså, jag kollade med ett halvt öga mellan middag, dusch, insmörjning och annat plock. Så jag ska inte svära på att allt jag skriver här stämmer helt och hållet. Tackan har nog inte riktigt hela storyn... Men jag såg i alla fall när den här snubben övade på sina kurskamrater på att gå fram till tjejer på exempelvis krogen. Och hur denna "lärare" lärde honom att han aldrig ska be om något, utan han ska ta det han vill ha. Alltså... det är säkert en bra grej för osäkra, att sluta be om ursäkt, börja ta plats och så vidare. Men "ta vad man vill ha"? Känns inte det lite som att det lätt skulle kunna gå överstyr??? Ett senare steg i kursen var att lära sig att närma sig en tjej så han skulle få ge henne en kyss... Detta hörde jag bara, så jag kan inte kommentera hur det gick för killen. Men redan där känns det som att "ta vad man vill ha" inte är helt rätt inställning.

Alltså jag undrar lite hur människor mår idag egentligen? Och inte bara extremer som ställer upp i såpor och diverse tv-program, utan över lag. Är det så att många känner enorma krav på sig av olika slag? Kämpar man hårt för att hålla uppe en fasad? Att allt är bra. Att man är bra. Jag vet inte. Jag har inte börjat analysera mig själv riktigt i de här banorna. Däremot så har jag tänkt på att jag nästan alltid besvarar frågor med att det är bra MEN... Det är liksom bra för just nu, men sen, så småningom så... Jag mår bra, men... På jobbet är det bra, men... Hemma fungerar det bra, men... Jag trivs, men... Det är fortfarande en hållplats. Jag är inte framme än. Men vad är det som kommer att få mig att känna mig framme. Att känna mig på plats liksom? Är det en egen lägenhet här i Göteborg? Eller är det en flytt hem till Stockholm? Jag tror att det är där jag står och stampar. Och om och om igen hör jag mig själv säga till vänner som studerar och som snart ska ut på arbetsmarknaden att det är en sådan fördel att inte vara bunden någonstans, för det ökar möjligheterna. Och det kanske är sant, men vad är det för jävla klyscha jag håller mig med? Vad betyder den egentligen då? Jag tror att det jag tänker på i första hand är att vara singel. Men egentligen. Nog fan är man bunden? Jag har i alla fall varit det från första stund. Här i Göteborg är jag bunden av att vara bosatt här. Och det är ju jävligt bekvämt. Till Stockhom är jag bunden på det sättet att jag har min familj där och många av mina vänner. För det är ju trots allt dessa städer min "obundenhet" handlar om. Men som det är nu så hjälper det mig inte ett dugg. Jag sitter ju kvar på mitt vikariat här (som jag för övrigt trivs bra med, men...) och anstränger mig inte särskilt mycket för att förändra situationen med exempelvis min lägenhet. Jag har snackat fast med chefen, jag söker lite lägenheter på boplats. Men annars, inte mycket. Och för en flytt? Jag söker jobb i skov kan man säga. Jag får ett ryck. Kollar och söker. Sen är det dött ett tag. Så vad betyder min "obundenhet" egentligen? Ptja. Att jag står kvar på hållplatsen skulle man kunna säga. Vad väntar jag på egentligen? Kanske lite bundenhet. Kanske någon som dyker upp och visar vägen?

Jaja. Dravel. Idag är det tisdag och det betyder Gilmore Girls. Har förresten läst att Rory och Jess är ihop på riktigt. Dessa lyckliga amerikanska par...