Spenderbyxan

Ibland har man medvind. Jag har under den senaste perioden upptäckt att alla mina jeans håller på att ge med sig på olika sätt... Den vanligaste åkomman i min jeansgarderob är slitage i grenen... Och har det en gång väl börjat gnagas sönder där, då går det undan. Trots flitigt lagande. Sen har vi ju fenomenet med jeansen som sprack i röva. Mitt bak under ett biobesök. Fantastiskt roligt, men sorgligt eftersom jag gillade jeansen. Ett par veckor senare sprack A-M:s på samma sätt, vilket ju i och för sig känns tröstande; det behöver inte betyda att mitt ass har växt till gigantiska proportioner sen inköpet. Kvaliteten var helt enkelt inte den bästa.

Så i helgen, efter att lönen satt sig på kontot som en smäck, med ett överraskande tillskott från förra jobbet, begav jag mig in till stan för att investera. Tre par jeans kom jag hem med. Inte illa! Känner mig mycket nöjd. Passade även på att plocka upp en bedårande klänning, som mamma visserligen tyckte såg ut som en städrock (hon sa dock senare att jag var mycket söt i den...), en blus, en t-shirt och ett par skor. Allt gick på under tvåsnusingen.

Idag har jag till mina parentesers stora lycka slängt skor. Två kartonger och en väska tömde jag nästan helt. Sparade dock ett par mockastövlar, ett par mockapumps i 60-talsmodell, ett par svarta galet fula träskor med stålklack (?!) och ett par bruna loafers. Jag kände att det kan komma en tid... Träskorna har en historia för sig. Kommer från Italien, jag har fått dem av en svunnen vän, och kände helt enkelt att det blev för sentimentalt att hutta dem. När jag ser dem ler jag alltid och tänker på min lilla Sharon. Hon är en fantastisk människa.