Tonårstrots

Nej, men om man skulle ta och ge sig ut på stan och låta en present falla över en... Här hemma händer det ju inte så mycket.

Pratade med storasyster. Hennes barn är sjukt sura idag. P är tonårstrotsig! Han svarar henne konstant med:

"Men gör det själv!"

Det där får vi minsann ta ur dem. Nästa helg ska dom vara med mig, då får dom banne mig uppföra sig!

Det skulle inte göra så ont om ett par skor skulle falla på mig som dagens present. Hm. Ska utsätta mig för lite fallande skor.

En prezent

Dale Cooper säger att en av livets hemligheter är att man ska ge sig själv en present om dagen. Inte planera, bara låta den komma. Det kan vara vad som helst. En tupplur på jobbet eller en kopp kaffe.

Bra inställning!

Våren är här!!!

Oj oj oj... I torsdags bestämde jag mig. Det är dags att ge kroppen en fair chans att leva länge. Så på lunchen gick jag och köpte mig ett par träningsskor och efter jobbet fixade jag årskort på Friskis & Svettis. Nu är det banne mig dags!

Idag ställde jag klockan och åt en stadig grötfrukost, packade träningsväskan och gav mig av. En timmespromenad till Kungsholmen för träning och sedan lika lång promenad hem igen. Ska det va så ska det va. Det var fantastiskt skönt! Jag trodde att jag kanske skulle dö och vara tvungen att ta bussen hem, men icke!

När jag kom hem ringde lillebror och berättade att Tomas Lacke hade vernissage på galleri Ängel på Västerlånggatan. Så jag åkte dit och tittade lite, för kulturens skull. Fantastiska tavlor. Utställningen håller på till 4 april. Bara att gå dit och titta...

Nu är jag hemma igen och väntar på att hungern ska infinna sig så jag kan laga mat. Den här dagen står det kycklingwok på matsedeln, och jag är väldigt nöjd över att jag faktiskt var så förutseende att jag tog fram kycklin ur frysen redan i morse. Det är annars inte min starka sida när det gäller middag till mig själv bara. Ska jag däremot få middagsbesök kan jag planera en vecka i förväg.

Och också. Jag har vitsippsknoppar utanför fönstret.

Jag känner livet i mig!

Nu känner jag att den är på väg. Våren. Idag sken solen och det var riktigt skönt att vara ute. Nog hade jag täckbrallor och dunjacka när vi var ute med kidsen på förmiddagen, men när jag hade min rast runt lunch och flanerade i Sollentuna centrum så hade jag minsann bara skinnpajen på! Och frös ingenting. Jag till och med kostade på mig att le och hälsa tillbaka på dragspelssnubben. Jag tror han hoppade över ett par tre noter av förvåning...

Igår träffade jag några av flickorna på ett glas. Middag med FiF och Duck först och sen ut på lokal, och där slöts det upp vill jag lova! Jag tror vi var tio som flest. Inte illa för en torsdagskväll. Jag var sugen på att bli sjuk tills idag, för jag ville alls inte gå för att hinna med sista tricken hem. Men så är det när man knegar.

Ikväll vankas det middag på Östermalm och sedan får man se var det bär av. Kanske lite söderhäng på det? Just nu sitter jag i godan ro och tittar på Bröderna Lejonhjärta på tv 4 film. Den är ju fantastisk på sitt eget lilla vis, men man hade inte kommit så långt när det gäller specialeffekter direkt. Undrar var Katla huserar now days till exempel. Är hon så hiskeligt stor som det ser ut i filmen så måste hon ta en del utrymme i anspråk. Eller har dom förstört henne? Drunknade hon i sin egen gyttjepöl månntro? Den där som mest ser ut som... jag vet inte. Nåt äckligt som typ kokar.

Usch, jag önskar att jag inte ätit dom där karamellerna som jag moffade i mig nu... I feel sick!

Ankinvasion!

Idag kommer Ducky, tjoho! Vi ska hem till Caroline och äta en bit och sen ut på ett glas eller två. We have some catching up to do!

Min fantastiska storebror har sökt jobb i Frankrike. Om han får det betyder det ett hus med pool på Rivieran i drygt två år, med start den här sommaren, vilket innebär att semestern är fixad!

Me like!

Han får svar den här veckan. Jag tror han får det.

Jihuu!

Till minne av

Egentligen skulle jag vilja ha en bild här. Mamma har en jättefin tavla med ett fotografi av mormor på väggen hemma. Ni vet ett sånt gammalt svart/vitt fotografi från 50-talet eller nåt. Hon är väldigt fin på den bilden. Men den är som sagt hemma hos mamma.

Hon dog igår. Utan smärtor. Somnade bara in. Mamma och hennes bröder var med. Det var en fin dag, sa mamma. Mycket tårar, en del skratt och massa kramar. Jag tror dom behövde det.

Jag kommer att sakna henne.

Är det april snart?

Det är lite för mycket för mig nu. Lite för mycket undringar, orosmoln och skit. Jobbet. Should I stay or should I go. Jag velar ju hela tiden. Försöker hålla ögonen öppna, men jag vet ju inte vad det är jag letar efter. Förutom det här med flott kontor och pumps då... Det sägs ju att man kan göra vad man vill. Det är bara att våga och vinna. Kanske är det så?

Och CSN. Jag tycker faktiskt inte om dem alls. Om det är nåt råd jag tänker ge till kommande generationer så är det att hålla dem borta så länge som möjligt. Dom jävlarna suger ut en med sina räntor. Hur mycket man än betalar så minskar knappt skulden. Jag vet, det är hela deras idé, det är så de kan låna ut pengar till alla stackars pluggande satar. Men kom igen!?

När jag blir statsminister ska jag avskriva alla csn-lån.

Sen har vi ju det här med mormor. Det tar hårt på mig. Jag tänker på henne hela tiden. Hur hon ligger där. Och har ont. Och har bestämt sig, men ändå är ledsen. Hon grät så mycket när vi var där. Det kändes väldigt mycket som hej då liksom. Och jag vill nog inte riktigt det. Jag skulle vilja ha kvar henne en sommar till. Men det är ju så klart själviskt. Hon sa att hon inte vill längre. Hon vill inte leva. Hon kommer inte sakna livet, bara alla oss. Alla som hon lämnar efter sig. Men hon är glad att vi är så många.

Jag tror jag vill lägga mig under täcket ett tag. Väck mig när fåglarna börjar kvittra och solen tittar fram. Jag lägger mig hemma hos mormor och låter henne upplysa mig och göra mig vis om livet. Sen ska jag lära alla er.

Mormor

Min mormor ska inte finnas kvar hos oss så länge till. Hon har långt framskriden bröstcancer med metastaser som spridit sig till skelettet. Hon har gått ner 20 kg på bara två månader och den här veckan har dom dubblat hennes morfindos. Hon kommer inte att behandlas. Hon vill inte det. Hon vill vara hemma sin sista tid.

Mormor har alltid funnits. Vi har aldrig haft särskilt bra kontakt, men jag har alltid gillat att vara hos henne och träffa henne. Även fast det inte hände så ofta. När jag var yngre berodde det mycket på hennes och mammas relation, som inte varit så bra. Jag brukade skriva brev till mormor, och då fick jag tillbaka. Kort med tecknade bilder av en massa djur som mormor och Berra (min låtsasmorfar) hade skrivit namn på och berättade vad dom gjorde. Min mormor bor nära skogen och hon har alltid döpt alla djuren som har varit runt deras hus. Ekorrar och hackspettar och harar. Min mamma gör likadant nu. Jag kanske också går åt det hållet?

Nu när jag är stor och vuxen kan jag inte skylla min relation till mormor på någon annan än mig själv. Jag är inte beroende av mamma för att bygga och vårda mina relationer med människor.

Imorgon ska jag åka dit, till mormor, med mamma och min syster. Jag ser fram emot det, men det är också otäckt. Jag vet inte riktigt vad som väntar. Men jag hoppas att vi får en fin dag tillsammans. Och jag hoppas att det inte blir den sista.

Vote for me!

När jag blir statsminister så kommer åtminstone en solvecka i februari att bli en mänsklig rättighet. Så det så.

Stuck

När jag var yngre och hängde på lokala hak ute i förorten, så såg jag ganska ofta brudar som var mycket äldre än medelåldern på stället. Och alltid tyckte jag och mina kompisar att dom såg ganska patetiska ut; sjukt fula i håret, märkliga klänningar och sånt. Dom hade liksom fastnat. Dom var ju "typ 30 liksom" och när dom var unga, på 80-talet, så såg man säkert ut så där. Tänkte vi. Och det fanns en del manliga motsvarigheter till dom här tjejerna också. Killar med stora fluffiga hår med blekta slingor. Typiska killar som liksom körde på sina säkra kort. Vit t-shirt, jeans och så håret. Fluff-håret. Tjejerna hade ofta blont och gärna permanentat, långt hår. Eller axellångt, kanske mer precist. Och den lilla svarta. Problemet för dem på den här tiden (mitten av 90-talet) var bara att det var grunge som gällde. Snubbarna kunde visserligen gå klädda i vit t-shirt och jeans, men håret var inte så fluffigt och inte med så många blekta slingor. Och den lilla svarta, hur tidlös den än må vara, så var platsade den inte riktigt på förortshaket.

Hur som helst. Vi diskuterade ofta det där, och undrade när vi själva skulle "fastna". Hur gamla vi skulle vara, i vilken stil. Jag undrar fortfarande, för jag tror inte att jag har fastnat än. Inte riktigt. En av mina vänners mamma kom hem nyklippt från frisören en dag (nu är detta länge sen) och var alldeles upprörd över att ingen hade sagt nåt:

"Och här har jag gått runt i en sån där ishockeyfrisyr!"

Vi trodde ju att hon gillade sitt hår. Man kan ju inte håna då.

I helgen frågade jag min mamma om hon tyckte att jag ska klippa page och lugg. Hon verkade tveksam ett tag, men sen sa hon:

"Ja, kanske... du kunde ju ha en sån här lugg som står upp lite."

Hon har ju definitivt fastnat. Jag svarade inte på detta, gick bara. Hon såg förvånad ut.

Pju! Det har varit en hård helg för lilla mig. På fredagen hade jag en liten spelkväll här hemma med kussarna. Jag fick Stockholmsspelet av dem när jag fyllde, och i den presenten ingick givetvis spelkväll. Och nu var det dags. Jag lagade till lite linssoppa och olivgrissini, och sen spelade vi. Jeppe hade bunkrat upp med massa vin. Trevligt! Vi var fem; Tove, Andrea, Jesper, Karina också jag. Jag var fan kass. Jag tyckte också att jag fick svåra frågor. Jeppe fick svara på massa frågor där Sollentuna var svaret, och jag kan ju i princip allt om Sollentuna. Det kunde han också. Jag fick bara förortsfrågor som handlade om dom dära förorterna som ligger typ söder om stan. Jag är ju aldrig där! Jag kan inget om dom. Jag förlora i alla fall. Men det var inte så stora credmarginaler. Jesper vann, men Andrea var inte långt bakom. Sen i botten låg vi andra, jag allra sist då. Men bara med kanske 10 cred. Så jag känner mig inte helt utklassad, men jisses! Jag har inte gjort min läxa. Nu är det jag som går på stadsvandringar, kollar kartor, åker alla linjer ändstation till ändstation. Och historia. Kungarna. Jag är ju helt ute och cyklar. Efter det agerade jag och Tove samboskapsrådgivare en timme eller så innan sista sällskapet drog hem vid halv fyra.

På lördagen vankades det middag ute på landet. Mörkt var det och slingrig var vägen. Men oj så trevligt vi hade! Och den där middagskvällen som jag trodde skulle bli relativt tidigt slutade med taxi hem till mamma klockan fem.

På söndagen hängde jag med mamma, syrran och brollan. Det var mysigt. Sen fick jag middag och skjuts hem. Fint. Den här dagen har ögonen känts lite svullna och tålamodet har kanske inte varit helt på topp. Nu är det guldbagge. Och jag tänker i alla fall inte somna på soffan.

Vatten och el

Utan vatten och elektricitet är jag dead meat. Så är det. Jag har lärt mig det nu. Igår fick vi reda på att de skulle stänga av vattnet på mitt jobb idag. Så vi bunkrade upp med stora dunkar med vatten, kannor, termosar och pet-flaskor med drickavatten och sånt. Men det är mycket att tänka på. Toaletterna, det går inte att spola, man ska tvätta händerna, diska... ja, ni vet. Tusen saker. Men vi körde på och bunkrade lite överallt.

Idag när jag kom hit hade tre barn kräkits och två i personalen var hemma. Magsjuka. Det hade visst kommit ett brev där det stod att vattnet skulle vara avstängt till klockan 16:00 också.

Plötsligt var jag inte så hungrig längre, och det där med att det går bra att bunkra vatten och det är ingen fara alls det löser sig - kändes inte så längre. Jag var sur.

Men nu har vattnet kommit tillbaka igen. Jag behöver vatten. No more avstängning tack! Elektricitet också. Men jag kan inte komma ihåg varför jag vet det. Men jag vet det i alla fall. Det är jag säker på.

Han är bara 2

Som FiF sa: Nåt intryck har man väl gjort på kidsen i alla fall. På frågan om vem hans kompisar är svarade mitt yngsta kid:

"Lotta älskar mig. Hon är min kompis"

Fantastiskt. Jag tror jag har kallat han sötnos nån gång. Killen har inget problem med självförtroendet än i alla fall.

Japp. Nu ska här skrivas böcker. Jag tror jag skippar den här erfarenhetsbiten som alla verkar tycka är så viktig. Vad har egentligen erfarenhet med att förändra världen att göra? Nej, jag tror istället på att sätta ihop strukturerade planer för hur saker och ting ska gå till, sen får andra utföra. Överallt, inom alla sektorer. Jag är nöjd med att visa vägen. Jag kan också stå vid sidan med hejjaramsor. Jag tänker att det är som att lära barn att cykla. Typ. Det gäller att hitta tramporna. Sen gäller det att köra lagom fort, svänga och bromsa vid rätt tillfällen. Och inte glömma cykelhjälmen så klart.

Som tandvärk ungefär...

Kollar på Kvällsöppet med Lennart Ekdalh och Johan Hakelius. Kollade förra veckan också, då det handlade om det här alternativet till fostervattenprov, som gravida kvinnor kan få, för att se om fostret har någon defekt. Debatten har främst handlat om att man kan avgöra om fostret har Downs Syndrom. I studion hade de en gäst, en kvinna med just Downs Syndrom. Ekdahls första fråga till henne löd:

"Hur känns det att ha Downs Syndrom?"

Ja, du Lennart. Hur känns det att vara man?

Idag snackas det om jämställdheten.

Grammis

Ja jag hejjar ju alltid på Lasse så klart. Galan började ju bra med Nicke Borg. Jag tycker han är het. Och han har ju rätt. Var du inte där så var du inte där. Så enkelt är det.

Vad har jag lärt mig av detta? Jo, gå på fler spelningar och konserter! För bövelen!

För övrigt är ju alltid en Grammisgala en Grammisgala. Det är kul att se, det är säkert ännu kuligare att vinna en sån däringa glasgrej. Jag tror inte att jag kommer att göra det inom någon snar framtid. Så nästa år beslutade FiF och jag själv att vi leder hela skiten nästa år. Det är det närmsta vi kan komma. Jag frågade magic 8-ball på Facebook om detta. "Cannot predict now". Dåså. Ser ganska ljust ut.

Nytt år

Jul och nyår är över. Pju! Även om det har varit trevligt och så, tycker jag nog ändå att det är själva tanken med det hela som är mysigast. I alla fall när det gäller julen. Nåja. Båda eventen passerade utan större skandaler. Inga otrevligheter heller för den delen, annat än den sedvanliga stressen och halvångesten inför.

Det bästa med julen är ändå uppesittarkvällen hos Puka. Det var ett fasligt drag även detta år. 22 glada julklappsbytare. Jag kammade hem en "mina vänner-bok". Det roligaste var Helium som hörde fel. När Puka sa att han skulle ha med en julis för "typ 50 spänn" hörde han 250 spänn och kilade genast iväg och köpte en glassmaskin. Det var ett fasligt hallå om den där glassmaskinen. Jag log i mjugg och mindes de två som finns hemma hos mamma. De användes väl senast våren -91 eller så.

Nu har jag haft flera dagars ledighet och de sista här spenderas med min gamla Gbg-jobbarkompis Anna. Ikväll är det nån sorts utgång som står på agendan. Det blir trevligt. Det är så kul att hon är här! Det är som vi inte har varit ifrån varandra. Fastän det är ett halvår sen vi sågs sist. Härligt!

Åh, just det. Gömde. Bronkiten är kvar. Inte frisk än säger doktorn. Skönt med en 2-månaders. Så det är bara att fortsätta medicinera och greja. Dom tog blodprov också. Men måste dom sticka sönder hela armens blodkärl så det ser ut som jag har blivit smärre misshandlad i armvecket? Det blir långärmat ikväll.

Praliner!

Tillsatser eller inte, choklad går ner! Jag behöver kanske inte oroa mig så mycket för att inte kunna äta. På tre dagar har jag kammat hem inte mindre än fyra chokladaskar. Det är julklappar varje dag nu för tiden. Inte mig emot! Utöver det har jag även fått en snöflingebrosch, en glasvas, en ljuslykta och en tomteprydnad. Jag får nog erkänna att jag föredrar chokladaskarna.

Fusk!

Alltså det här med köttfusket är så äckligt! Ikväll ska det diskuteras i Kvällsöppet på tv 4. Jag tänkte kolla, men så såg jag att det kommer att handla om mycket mer än kött, och det är nån slags journalist eller så i studion som sa att som konsument blir man nog lurad en hel del. Jag blir lite orolig. Jag måste ju så klart kolla. Men frågan är vad man kommer att kunna äta sen? Jag är ju sen tidigare lite nojjig när det gäller kött, men jag har alltid litat på kött jag själv köper i affären. Nu är jag rykt. Och jag såg minsann att de hade ett paket mor Annas pepparkakor på det där matbordet som ska diskuteras. Tänk om det inte ens kommer gå att stoppa i sig sådana efter ikväll? Då är jag rykt.

Jag har varit lite kaxig tidigare när det gäller den här debatten. Jag tyckte det blev ett sånt ramaskri för lite gammalt kött liksom. Jag har aldrig blivit sjuk. Jag har aldrig märkt av nåt, så jag tänkte att ptja, kanske har man blivit lite lurad, men va fan... Man kan inte hålla på och oroa sig. Man får helt enkelt bestämma sig för att lita eller inte lita på den affär varifrån man tänker köpa sitt kött. Men nu... I don't know... Jag är skeptisk. Vi får se hur det är efter ikväll. Möjligen har jag blivit nån form av vegan som bara litar på mig själv. Kan bli jobbigt...