Och solen gick ner över jorden...

...för att aldrig gå upp igen. Semestern var slut.

Jajje. Man är tillbaka på sitt lilla kontor. Mycket märklig känsla. Speciellt efter två veckor i Stockholm. Jag började ju bänka mig där. Känna att fan... här ska jag ju bo. Förutom på lördagskvällen då när jag betvivlade detta för ett par mycket arga minuter eller kanske rent av en hel eller en halv timme? när Stureplans lampor kändes alltför starka... Men då räddades jag ju av en pirat som kom och hämtade. Bra där.

I alla fall. Igår när jag klämde in de sista måstena, fikahäng med brorsan och kussen med flickvän (T var också med, men henne hade jag ju hängt en del med innan), så kändes det precis som att allt liksom löste sig. Nästan av sig själv. Men nu är jag här igen. Hur många steg tillbaka är det? Massor känns det som. Och allt roligt är kvar där. Bittert.

Nåväl. Jag får vara nöjd med att jag bara har 95 arbetsdagar kvar här. Det blir 760 timmar. Lunchen är avdragen, men inte "alla" raster... Det gäller att se det från den ljusa sidan... Men jag tror nog att det kan gå ganska snabbt. Ungefär två månaders ganska härlig höst. Sen kommer november. Inte så rolig månad kanske, men jag fyller år. Jihuuu! Jag är barnsligt förtjust i att fylla år. Och sen är det ju december och då går ju all tid åt till att planera inför julen och så. Och om allt går som det ska kan jag den månaden mest kommendera ut uppgifter till min efterträdare och själv sitta och fila på tack-och-hej-brev till alla klienter och kanske ett och annat julklappsrim!

Nu skaj jag bege mig till affären och handla. Måste fylla på förråden där hemma. Det är ekande tomt. Men nog fanns där en chipspåse kvar efter veckan med syster-Yster och hennes familj. Jomantackar!