Here's Johnny!

Sjukt trött på jobbet idag. Vi fikade över en timme... Ingen orkade jobba vidare. Så vi satt kvar helt enkelt. Någon kom på den fina idén att en gång i månaden eller så ska vi samlas och berätta om alla gånger vi gjort bort oss. Göra bort sig? Gör aldrig jag. Har jag aldrig gjort. I alla fall inte så rumsrent så att man kan ta det över en fika på jobbet... Men i och för sig. Mina kära arbetskamrater hat visat sig ha grym humor. På en julfest nyligen (ja, det har ju varit såna tider...) blev allt till fallossymboler. Är det nån som vet vad dildo är på teckenspråk? Eller kan nån ta reda på det?

Hur som helst. Sjukt trött. Satt och laddade inför det dära träningspasset. Då händer det. Telefonen ringer: "Hej... jag saknar dig... jag tänkte göra chicken green curry och tänkte höra om du ville komma och äta det med mig?" Fantastiska människa! Först blev jag så ställd att jag sa att jag skulle fundera, eftersom jag inte skulle hinna träna mer den här veckan... DÅRE! Som väl var kom jag till mina sinnen och ringde upp. Och nu har jag ätit god middag och druckit gott grönt te och ätit kokostoppar till efterrätt och vi har pratat om allt som hänt på sista tiden. Alla dessa män... Som nån en gång sagt. Can't live with them, can't live without them (eller var det om kvinnor?). Men jag tror banne mig att jag skulle tycka det var rätt så trevligt att ha en. Och faktiskt leva med... Så smånigom kanske... Den vinner som är trägen. Och nånstans måste han väl finnas? Jag kanske till och med redan har hittat han...

Ibland är det ju faktiskt så. Att två personer "träffas" som har typ känt varandra hur länge som helst. Eller i alla fall funnits nånstans i utkanten av varandras liv... Jag och en kompis brukar prata om det där. Den man minst anar... Och jag har en kille som jag direkt tänker på då, en som gick i vår klass på mellan- och högstadiet. Han kom typ i fyran, nyinflyttad. Oj, vilken pudding. Alla tjejer var förtjusta. Men sen gick det utför... Nu är han inte så värst... ptja... han är ju inte Einstein direkt liksom. Och han är den enda jag tänker på då. Den man minst anar. Men nej. Då får det fan va. Hon, min kompis, hon har också en som är hennes den man minst anar. Men han är ju i alla fall en bra kille.

Men rent logiskt sett så måste ju den man minst anar vara en som man helt enkelt inte kan ana nu... Och till exempel Johnny Depp? Det finns ingenting som tyder på att jag kommer att gifta mig med honom. Just nu.