Magiska män och vansinnigt mycket disk!

En av alla dessa dagar då jag nästan bara är hemma och gör så lite som möjligt. Skönt. Har varit nere på stan en sväng. Tänkte att det är skönt att få lite luft, se lite folk... Flanera lite. Men det blev inte så länge. Kallt ute! Och jävligt mycket folk som gick på gatorna. För givetvis var jag ju i smeten... Dumt kanske. Men nu var det så.

Njuter av ledigheten. Men som vanligt börjar det redan krypa på mig. Det bästa med helger är nästan alltid fredagen, typ en timme innan man slutar. För då har man allt framför sig. Sen blir det bråttom att hinna med allt eller ingenting. Beroende på helgens planering. För min del handlar det mest om ingenting denna helg. Skönt. Men också stressande, för man borde ta vara på tiden bättre. För övrigt är jag fantastiskt bra på att leva i nuet...

Fick ett sms från Full i fan idag... Hon tog upp en magisk man i mitt liv. Han uppenbarade sig i den där stan där även hon (full i fan) och jag möttes. En vacker stad om sommaren... Hur som helst. Han blev en av de där männen som man inte riktigt kan komma underfund med. Man kan vara fel ord, men jag väljer det nu i alla fall. Under de två och ett halvt år som jag bodde där spökade han med jämna mellanrum, och även nu när jag tänker tillbaka så finns han där i bakhuvudet. Och jag kom och tänka på en dag i våras när han faktiskt kom rakt emot mig på Kungsgatan i Göteborg. Jag stirrade för jag tänkte att den där snubben... jag vet vem det är, men vem är han??? Och han kom närmre, leende och han tittade rakt på mig (det vet jag) bakom sina solglasögon. Precis i samma ögonblick som han gick förbi mig kom jag på vem det var. Det var HAN! Oj oj. Darr i knäna. Han tittade bakåt en gång och log då med. Sen såg jag han inte mer. Och det var verkligen sista gången jag såg han. Jag besökte studentstaden en gång i somras och hoppades och bävades samtidigt över att kanske få se han igen. Men icke. Det är dags att lägga han bakom mig bland de andra ouppklarade. Men han vill inte riktigt lägga sig där.

Detta har gnagt i mig idag. Och på stan trodde jag två gånger att jag mötte män från det förflutna. Var tvungen att åka hem helt enkelt. Farligt för nerverna. Visserligen var det inga farliga män för mig att möta, men det gamla gjorde sig ändå påminnt, och man undrar ju ibland hur man hamnat på olika platser... För mig har det mest handlat om slumpen. Eller vad det nu är. Men jag har nästan aldrig valt liksom. Jag sökte in till universitet, kom in där och där och kanske där. Ok. Jag tar det. Det blir nog bra. Nej, jag vill inte vara här. Jag flyttar hem. Söker igen, kommer in, packar väskan och flyttar igen. Känner ingen. Nåja. Kotten fanns ju där. Men för övrigt - ingen. Sen blev staden för liten. Sen hade jag gjort allt. Och det var första gången jag valde. Göteborg. Men samtidigt hade jag lika gärna kunnat flytta tillbaka till Stockholm om det inte hade varit för att jag hade en c-uppsats att skriva i närliggande västkuststad...

Men Stockholm finns kvar. Och när jag flyttar tillbaka dit (om det inte blir en bondgård i Varberg) så ska jag äta frukost på Papa raj raj varje söndag med mina chix!