Har precis rensat bland mina saker och kom över en låda med gamla brev och så. Vansinnigt roliga "brev" vi skrev och la i varandras skåp på gymnasiet. Nåt aningens skrämmande var dock att samma frågor rörde sig i huvudet nu som då. "Tror du vi träffar mr Right i helgen? Ska du dricka vin eller ö? Vad ska du ha på dig?" Tio år har gått, ett par missöden (hm, ok då, och en hel del fantastiska erfarenheter) rikare står jag kvar och stampar på ungefär samma plats. I alla fall i privatlivet. Vad gäller karriären så är väl den största skillnaden att folk inte förväntar sig att jag ska göra misstag längre... Det är inte helt grönt att åka och säsonga på Mallis, och en och annan skulle höja på ögonbrynet om jag deklarerade att nu ska jag läsa en kurs i alternativ medicin och huskurer på en folkhögskola i Värmland... Då var det helt ok. Man läts hållas... Men nu är utbildningen klar. Nu har jag mitt kontor och mina visitkort. Nu ska man hållas på mattan.
Så jag står alltså kvar på samma plats, men mina möjligheter har med åldern begränsats avsevärt. Nu står man här med lägenhet och ansvar. Lön (tack och lov) och alldeles snart studielån som kommer att vilja bli återbetalda...
Ok. Svävade ut lite. Inte meningen riktigt. Men dit jag ville komma är, att jag tycks inte förändras så mycket. Mitt liv är ju detsamma! Som sagt, lite mer ansvar och lite mer begränsad. Det låter ju grymt upplyftande...
Återupptagen efter en paus på två och ett halvt år. Vi får se hur det blir. Numera ännu mindre älgjakt än tidigare.
3 kommentarer:
När 30-årskrisen kickar in är det helt legitimt att gå obskyra kurser eller leva på luffen. Skyll på hormonerna!
...det är ju bara en själv som begränsar sig... egentligen!
Jag vet inte om jag skulle kalla det kris... snarare reflektion över läget. Och det så klart att det är en själv som begränsar. Revolutionären i mig har redan börjat spinna... vad skulle chocka mest? Bibelstudier i kloster med löfte om evigt celibat kanske??
Skicka en kommentar