Allehanda firanden

Sovmorgon! Ett fantastiskt påhitt. I morse var jag i det närmsta medvetslös när klockan ringde. Alla gångerna... Men till slut var jag tvungen att pallra mig upp. Kombo börjar nämligen också tidigt varje morgon nu för tiden. Så vi måste samsas om badrummet. Faktum är att jag är snabbare på morgonen när hon är uppe också. Kanske är det för att det känns som om hemmet är mer vaket liksom... Om en ligger och sover och man måste tassa lite så kanske... jag vet inte. Babblar. Hur som helst. Jag är snabbare när hon är vaken. Dessutom kan man sätta på tv:n ganska högt och ha nyhetsmorgon i bakgrunden. Mycket trevligt. Jag kan nog passa bra i ett ordinärt samboende.

Idag ska vi tacka av en gammal kollega, så det vankas tårta på eftermiddagen. Spännande att se vad det blir för någon. Men dom som sköter sånt på det här bygget brukar sköta det väl. Tycker dessutom att jag är väl värd lite tårta.

Och så har vi valborgsmässoafton på söndag. Vad gör man på valborg nu för tiden? Dricker sprit? Ptja, det kan väl vara trevligt, men det känns inte så stort längre. Kan sakna den där känslan från när man var yngre, när valborg var en sån där stor och självklar festhelg. Nu? Vad gjorde jag förra året? Inte en aning. Skulle inte förvåna mig om jag bara var hemma. I år ska det i alla fall firas på nåt sätt. Vet inte om det ska bli så stort, men i alla fall firas lite. Det är bestämt. Tackan har ju en ny outfit att inviga.

Ambivalens

Ballerinaskorna är framplockade på heltid. Våren är här. Denna fantastiska årstid. Som gjord för förälskelse. Så det är nästa mission. Någon har visst sagt att det är den här våren vi ska träffa männen vi ska hålla i handen till hösten. Ok då. Jag ska göra mitt bästa.

Såg förresten lite smått på nåt program på femman igår (Outsiders?) som handlade om nåt... I alla fall så var där en snubbe som hade dragit till London(?) på en kurs i att bli en player eller nåt sånt. Alltså, jag kollade med ett halvt öga mellan middag, dusch, insmörjning och annat plock. Så jag ska inte svära på att allt jag skriver här stämmer helt och hållet. Tackan har nog inte riktigt hela storyn... Men jag såg i alla fall när den här snubben övade på sina kurskamrater på att gå fram till tjejer på exempelvis krogen. Och hur denna "lärare" lärde honom att han aldrig ska be om något, utan han ska ta det han vill ha. Alltså... det är säkert en bra grej för osäkra, att sluta be om ursäkt, börja ta plats och så vidare. Men "ta vad man vill ha"? Känns inte det lite som att det lätt skulle kunna gå överstyr??? Ett senare steg i kursen var att lära sig att närma sig en tjej så han skulle få ge henne en kyss... Detta hörde jag bara, så jag kan inte kommentera hur det gick för killen. Men redan där känns det som att "ta vad man vill ha" inte är helt rätt inställning.

Alltså jag undrar lite hur människor mår idag egentligen? Och inte bara extremer som ställer upp i såpor och diverse tv-program, utan över lag. Är det så att många känner enorma krav på sig av olika slag? Kämpar man hårt för att hålla uppe en fasad? Att allt är bra. Att man är bra. Jag vet inte. Jag har inte börjat analysera mig själv riktigt i de här banorna. Däremot så har jag tänkt på att jag nästan alltid besvarar frågor med att det är bra MEN... Det är liksom bra för just nu, men sen, så småningom så... Jag mår bra, men... På jobbet är det bra, men... Hemma fungerar det bra, men... Jag trivs, men... Det är fortfarande en hållplats. Jag är inte framme än. Men vad är det som kommer att få mig att känna mig framme. Att känna mig på plats liksom? Är det en egen lägenhet här i Göteborg? Eller är det en flytt hem till Stockholm? Jag tror att det är där jag står och stampar. Och om och om igen hör jag mig själv säga till vänner som studerar och som snart ska ut på arbetsmarknaden att det är en sådan fördel att inte vara bunden någonstans, för det ökar möjligheterna. Och det kanske är sant, men vad är det för jävla klyscha jag håller mig med? Vad betyder den egentligen då? Jag tror att det jag tänker på i första hand är att vara singel. Men egentligen. Nog fan är man bunden? Jag har i alla fall varit det från första stund. Här i Göteborg är jag bunden av att vara bosatt här. Och det är ju jävligt bekvämt. Till Stockhom är jag bunden på det sättet att jag har min familj där och många av mina vänner. För det är ju trots allt dessa städer min "obundenhet" handlar om. Men som det är nu så hjälper det mig inte ett dugg. Jag sitter ju kvar på mitt vikariat här (som jag för övrigt trivs bra med, men...) och anstränger mig inte särskilt mycket för att förändra situationen med exempelvis min lägenhet. Jag har snackat fast med chefen, jag söker lite lägenheter på boplats. Men annars, inte mycket. Och för en flytt? Jag söker jobb i skov kan man säga. Jag får ett ryck. Kollar och söker. Sen är det dött ett tag. Så vad betyder min "obundenhet" egentligen? Ptja. Att jag står kvar på hållplatsen skulle man kunna säga. Vad väntar jag på egentligen? Kanske lite bundenhet. Kanske någon som dyker upp och visar vägen?

Jaja. Dravel. Idag är det tisdag och det betyder Gilmore Girls. Har förresten läst att Rory och Jess är ihop på riktigt. Dessa lyckliga amerikanska par...

Mognad?

Lördag. Och tvättdags igen. Högarna ligger sorterade på vardagsrumsgolvet. Vinterjackan ska tvättas och hängas undan. Och torkfläkten i köket surrar och infravärmelampan på hallgolvet bränner betongen torr. Livet på en pinne.

Var ute en sväng på after work igår. Kom in på en diskussion om vuxenhet. Har funderat en del på det. Jag tror banne mig att jag är vuxen. Och att jag är ok med det. Vuxen. Smaka på ordet. Jag känner ingen klump av obehagskänsla. Inga svettningar. Ingen ångest som får kroppen att skruva på sig. Vuxen. Det är kanske då man är vuxen? Mitt svar igår var att jag är vuxen. Jag har ett jobb. Jag har rutiner. Och det är skönt. Det är skönt att komma hem till mamma och få vara barn ett tag. Men det är lika skönt att komma hem hit igen. Till det egna. Till min tvätt. Och disk. Och dammiga jävla golv. Och så klart till torkfläkten.

Kanske är det så att man är vuxen då. När man har förlikat sig med tanken? Eller så är det bara en fas. Precis som fasen då jag aldrig skulle bli vuxen. När jag hängde med mina små chix på Kåren i Flash-ass och härjade runt på dåliga gatan. Jag saknar det livet. Jag saknar friheten. Men jag vill inte tillbaka. Det är omöjligt. Och jag vill inte göra det igen. Det går inte. Så kanske är det så att jag är vuxen. Eller så är det som sagt en fas. Lugnet före stormen. Före 30-årskrisen. Kanske lurar den bakom hörnet? Jag vet inte. Men idag ska jag i alla fall vara vuxen. Känner mig nöjd med att vara vuxen. Nu ska jag ta fram en kycklingfilé ur frysen. Planera middagen. Vara vuxen.

Misshandel - med eller utan uppsåt?

Jaha. Tre koppar kaffe har jag lyckats bälja i mig och klockan är inte ens tio. Well done, Tackan. Magen kommer att vara dig evigt tacksam hela dagen. Det är ett under att den fortfarande lever efter all denna misshandel. Först påsk med sjukt mycket mat och godis HELA TIDEN! Sen kommer man hem till vardagen och bestämmer att nu är det sallad och åter sallad som gäller. Jag menar, bikinisäsongen närmar sig med stormsteg. Så hinkar man kaffe hela dagarna så att både magen och skallen går i bitar. För att dämpa sötsuget som satt sig som en smäck tuggar jag läkerol. Aspartam i mängder är ju också väl uppskattat av stackars fröken mage.

För övrigt fick jag med mig Kombos nycklar i morse. Och mina. Så nu har hon inga. Vilken tur att vi har en sån dörr som låser sig av sig själv. Men vilken osis att hon ska jobba i eftermiddag och ska stänga... Nåja. Tackan åker och lämnar. Perfekt utflykt mellan jobbet och träningen.

Läckan III

Ok. Som ni vet har dom rivit ut köksskåpen och golvet. Nu har dom ställt in en värmefläkt som surrar. Tre veckor. Minst. Men det är ok. Man vänjer sig snabbt vid ljudet. Och fastighetsskötaren har kapitulerat en bit. Han har insett att om dom byter en skåprad måste alla bytas. Kanske. Och om man river upp en del av golvet (även om det fanns en skarv) så måste man nästan byta hela. Kanske. Och om tapeterna i en dela av rummet byts, så måste man kanske byta resten också. Kanske. Vilket lämnar oss med ett enda orenoverat rum. Tackans. Glad.

Tillbaka på jobbet efter ett par dagars ledighet. Har hängt en massa med familjen, främst med mina gossar. Och K sa: "Du är den finaste tjejen". Tackan blev rörd ner i tårna och var tvungen att kramas lite med killen. Fantastisk människa.

Har också hunnit med ett par rundor ute. Mycket trevligt. Och jag har spelat Texas holdem. Och jag har spelat sinnet av min bror. Jag bluffade av han i princip allt han hade. Men sen var det bara fem minuter kvar till filmen började så jag körde en all in och förlorade. Men det var ok. Jag tycker ändå man kan säga att jag vann. För jag hade gjort det om jag hade fortsatt. Helt övertygad. Jag har också fått ett spelalias. Det måste man ha. Så numera går jag under namnet Trailer Trash Tracy, aka Tripple T. Fråga mig inte varför. Men så är det. Spelstil: lös och aggressiv.

Ytterligare bevis på Tackans bortskämdhet. Jag sa till mumsan att jag nog skulle vara hemma i Stockholm de två sista veckorna av min semester och undrade om jag fick bo hos dom då. Ja, visst, tyckte hon men var lite bekymrad för att dom nog inte skulle vara hemma. Jaha, vaddådå tyckte jag kaxigt och undrade om hon var orolig för att jag skulle ha fest. "Nej, men du kan ju inte få samma service med mat och tvätt och så då menar jag..." Tackan tystnade då.

Gilla läget

Hur får man tiden att gå när mållinjen skymtar, men klockan kör på longplay? Man kan till exempel ringa. Och man kan lista.

Manliga artister som borde gilla läget och sätta sig bakom spakarna om dom nödvändigtvis ska pyssla med musik:

Per Gessle
Tomas Ledin
Orup
Tommy Nilsson

Bubblare: Magnus Uggla

Eran tid är ute. Gilla läget.

Nu ska jag gå och ta en chokladägg.

Påskhets

Tre timmar kvar. Men tre timmar är tre timmar för mycket. Jag vill åka hem NU! Har inte varit hemma i Stockholm sen i julas. Och nu längtar jag. Det är så mycket med den staden som jag saknar. Och det är så mycket i den staden som jag saknar.

Men som vanligt har jag nu framför mig ett par hektiska dagar då mycket skall hinnas med. Anländer till Stockhom central strax innan sju. Då bär det av till Ekhagen för häng med gamla tjejgänget. Vi sågs i julas och hade vansinnigt trevligt, så nu blir det en favorit i repris. Med utgång denna gång. Ska bli mycket spännande att se var vi hamnar... Vi har utvecklats lite åt olika håll genom åren kan man säga. Och vi har nog ganska skilda uppfattningar om vad som är ett shysst ställe att gå till. Jag själv känner att jag kanske inte har så mycket att komma med. När jag är ute i Stockholm nu för tiden överlåter jag valet till andra. Jag bor ju trots allt inte där. Är inte så uppdaterad på utbudet.

Fredagen lär tillbringas med syster-Yster och mina fantastiska gudsöner som jag saknar så det gör ont. I natt drömde jag att jag var hemma men skulle åka igen. Och bara hann ge dem en snabb kram var. Hemska tanke! Jag ska krama dem massor! På kvällen blir det nog en tripp in till storstaden igen och utgång med A-M. Hoppas jag.

På lördagen vankas det släktmiddag. Mumsan har bjudit in moster med familj. Har inte träffat dem på väldans länge, så det ska bli mycket roligt. Har även bjudit hem en vän på denna middag, och slängt ut en casual inbjudan till diverse annat löst folk att de kan titta förbi hemma hos mamma efter sina respektive familjemiddagar. Hade dock slipped my mind att berätta det för min kära mor. Som tur är tog hon det med ro. Idag skulle hon visst hetsa iväg och införskaffa vin. Man kan lita på M-L. Hon vet vad Tackan vill ha. Möjligen blir det sedan utgång hemma i Söndermarken. Kan bli intressant. Har inte varit ute där på väldigt länge känns det som. Men vi får se hur det blir. Om kusinerna vill gå ut kanske vi åker till storstaden... Man får se helt enkelt.

Två dagar ledigt till sen. På söndagen ska tydligen mamma och styvfarran åka till Linköping och hälsa på storebror. Det finns två tonårsflickor där jag gärna vill träffa. Och jag vet att de gärna vill träffa mig... Men jag vet inte om jag pallar att ta en stad till... Men å andra sidan är det ju trevligt att träffa brorsan och svägerskan också. Så vi har en obestämd dag där. Måndagen blir det nog häng med N, hemkommen från firande i Varberg. Och sen på tisdagmorgon bär det av till Göteborg igen. Förmodligen helt utmattad. Som vanligt.

Läckan II

Alltså allvarligt talat. Vad är det som händer? Det finns nummer i trapphuset (eller svalen som man visst säger här i Göteborg) som man ska ringa när något är fel. Så vi ringde i fredags när den här läckan uppstod. Fastighetsskötaren kom. Han såg och han gick. Däremellan rev han ner lite tapeter och så. Det får vänta till måndag. Sa han. Då kommer hantverkare och kollar. Bra. Så igår ringde han på morgonen och sa att de skulle komma. Tackan var på väg till jobbet. Men det var ingen fara sa han. Det räcker med att riva upp grannens golv. Ok? Tyckte det var lite märkligt, men ja ja... Dom kan väl. Dom jobbar ju ändå med det här. Bad han ringa om hur det skulle bli i alla fall och det skulle han så klart göra.

Erkänner. Klockan halv åtta hade jag tre missade samtal från skyddat nummer, och enligt syster-yster gick det inte att lämna meddelande på mitt mobilsvar (förbannade eurovoice). Men halv åtta?

I morse klockan sju ringer fastighetsskötaren igen. "Ja, du... vi ska riva ut era köksskåp idag, för det rinner vatten där bakom..." Åh fan!? Hade jag ingen aning om! Skönt att få det som ett paket på posten så där på morgonkvisten. Det var bara för Tackan att plocka ut allt ur köksskåpen. Men det är bara dom ovanför diskbänken. Jorå. Igår skulle dom bara riva upp grannens golv. Dom ska visst riva upp vårt golv i hallen också. Men bara mellan köket och badrummet (ett område som är drygt 1 m brett. Ok. Så vattnet har tagit hänsyn till trösklarna då menar du?

Så fortsättning följer. Har ingen aning om var detta ska sluta. Och en tanke. Ska vi få nya köksskåp på bara ena sidan??? Eller tänker dom sätta tillbaka dom vi redan har? Jag skulle vilja ha ett ordentligt snack med tjommarna som bestämmer det här. Och jag vill ha ett försäkringsbolag på plats. Basta! Hotell? Ja tack.

Tackan, var god dröj

Vissa telefonsamtal på jobbet drar jag mig verkligen för att ringa. Det kan vara sådana där jag vet att jag inte riktigt har gjort det jag ska. När jag kanske dragit ut lite för länge på ett beslut i ett ärende. Eller det kan vara när jag vet att den jag ska prata med inte tycker som jag. Det kan vara när personen i den andra änden får mig att känna mig som en mycket liten människa och det kan vara sådana telefonsamtal jag blivit beordrad att ringa, där jag inte riktigt vet själv vad mitt ärende är. Sådana telefonsamtal står oftast inte så högt på to-do-listan. Men ibland får jag ett ryck, och bara gör det. Lyfter luren och ringer. Done! Och oftast så var det ju inte så farligt. Inte farligt alls, faktiskt. Man har laddat och peppat. Lagrat upp med argument och bakgrundsfakta och fan och hans moster. Så blir det hur smärtfritt som helst. Inga problem. Så är det oftast.

Sen har vi undantagen. Samtalen med dom jävlarna som tjatar hål i huvet på en och som inte alls kan se på vilket sätt dom kanske inte helt och hållet har rätt. Dom man aldrig blir av med. Som gaggar en timme i sträck. Gärna två, om det var möjligt. Och som man helst av allt bara vill ge en verbal käftsmäll. Men man får inte. Man måste vara trevlig. Tillmötesgående.

Men jag kan ändå inte låta bli att ogilla det. Hut hycklande är inte det? Personen i andra änden må vara en pain i the ass, men lik förbannat har han eller hon en anledning att vara det. Och den är väl ändå oftast nobel, i hans eller hennes egna ögon. Även om jag inte kan se det. Även om jag ser en annan sida och att det på den sidan inte är så nobelt längre. (I just det här fallet vet jag inte riktigt...) Hur som helst. Hon har snackat död på ett par hjärnceller på mig under en timme nu på eftermiddagen. Hon har varit upprörd, rent förbannad. Och jag har svarat "jag har noterat det du har sagt".

Hur jävla provocerande är inte det då?

Men våren är på väg. Och med den sommaren och semestern med stormsteg. Och vem vet. Till hösten kanske Tackan har en annan utsikt från sitt kontor? Och nya jobbiga telefonsamtal. Men också en jävla massa roliga möten. Idag har jag till exempel fått lära mig vad det är för skillnad mellan en revolver och en pistol. Jag har alltid undrat.

Läckan

När man byggde hus förr, för länge sen, så konstruerade man rör inne i väggarna där vattnet går. Man konstruerade det hela så att de här rören låg ner. Rören ligger där, år efter år och en jäkla massa vatten rinner genom dem hela tiden. Nu är det så att rören är gjorda av ett material som rostar av vatten... Till slut rostar de sönder. Så nu har Tackan och Kombo en vattenläcka. Tack för den televerket. När grannarna ovanför använder sin vask i köket så rinner det rostvatten bakom och in i våra köksskåp och vidare ut på diskbänken. Detta upptäcktes i fredags. Si så där klockan tre halv fyra. Så nu for dom inte använda sin vask. Om dom gör det ska Tackan ringa jouren och skvallra och familjen får en prick. Känns så där kul att säga till en 4-barnsfamilj. "Hej, jag är er granne nedanför. Använder ni vasken ser jag till att få er vräkta. Hej alla fyra små söta barn."

Det droppar också från taket i hallen och i Kombos sovrum. Dripp dropp... En hantverkare var här igår igen och kollade lite. Han sa att de kommer nog få riva ut hela köket. Hm. Ok. Positiv som man är såg Tackan framför sig:

nytt kök
nya tapeter i några andra rum
hyressänkning alternativt cash för sveda och värk
vackra hantverkare

Och jag håller kvar det där bra. Men jag kan inte låta bli att tänka på ett par negativa aspekter också:

inget kök på... hur länge?
hur stor är den här läckan egentligen?
var ska Kombo sova?

Ptja... Imorgon antar jag att vissa frågetecken kommer att vara uträtade. Men hur ser det ut på den positiva sidan? Kommer den att ha fördunklats eller kommer den tappert att leva vidare? Tänk om ingen av hantverkarna är vacker?

Men idag ser det ut som våren har kommit till stan. Solen skiner och himlen är blå. Kusinen ska åka till Stenungsund och jobba. Ska möta upp han på centralen för en timmes fika innan hans rälsbuss tar han vidare. Trevligt. Hade huvudvärk förut, men det har släppt nu. Man tackar. Nu ska jag ut och leta tussilagos.

På återseende.

Jorå satt...

Jag måste lära mig att slappna av!!! Bara för att syster ska komma i helgen har jag varit helt uppstyrd hela veckan och hetsat runt. Jag har haft en hel lista på sånt som ska göras innan hon kommer. Det ska handlas, städas, tvättas, putsas och fejas...

Systemet - check!
Återvinningen - check!
Städa badrum och toalett - check!

Så nu i eftermiddag ska jag gå och handla laktosfritt. Mjölk och fil. Sen hem och tvätta. Byta lakan (så hon får rena att sova på!). Damma och dammsuga och helst torka golvet. But why? Jag tror inte, eller ehm. Correction. Jag VET att hon inte härjar runt på det här sättet när jag kommer hem till henne. Men jag gör det. I'm turning in to my mum! Det måste stoppas! Men det värsta är, lösningen på problemet är i mitt huvud att inte låta det gå så långt som det gått nu... Städa oftare. Hålla rent och snyggt. Men det är omöjligt. Jag kan inte. Men någonstans tycker jag ändå att det vore det ultimata. Jag tycker nog att jag, för att vara bra, ska se till att ha städat och rent omkring mig. Vad kommer det ifrån??? Varför har jag en inbyggd föreställning om vad som skulle göra mig till en bra och duktig flicka? Och varför går detta emot det jag egentligen tycker? Eller är det det jag faktiskt egentligen tycker? Att man ska vara duktig? Jag vet inte.

I mitt huvud har jag nog en sorts föreställning om det mesta. Hur det ska vara liksom. Och allting handlar om en tid sen, liksom. Senare. Inte nu. Det är när jag har en egen lägenhet. Och när jag har fått nytt jobb och flyttat till Stockholm. När jag blir stor helt enkelt. Då ska ni få se på duktig flicka! Jäsiken. Ni ska få se hur man kör livet på long-play och snikar till sig en si så där 30-35 timmar per dygn. För realisten i mig inser ändå att det lär behövas om det ska hålla. Men jag tror ändå på nåt sätt att det kommer bli så. Och mitt i allt det där, mitt i bakandet av eget bröd, odlandet av örter, engagemanget i diverse ideella organisationer och föreningar, mitt i all motion och allt friskt liv OCH partajandet med sena nätter och champagne så kommer jag att vara en mycket lugn, älskvärd och harmonisk person... Bara så att ni vet. Jag ska också bjuda alla mina vänner på middag (givetvis hemlagat från scratch, alla tre rätterna) minst en gång i månaden för att utmana mig själv ännu lite mer.

Och mina barn! Det får bli ett annat kapitel. Men dom kommer ju givetvis vara helt outstanding. Och ingen press. Nej nej. Jag är en fantastisk mamma!

Familjehäng

Tillbaka i verkligheten efter en helg i lyx (nej, inte bling-bling-lyx á la Paris Hilton eller så). Bara att umgås med mamma kändes som lyx. Lite omsrorg. Att också få äta ute och åka taxi hela helgen utan att behöva betala kändes ju som fulländning!

Vi var ju också och såg Jerry Williams. Mycket märklig man. Ganska rolig, på ett sånt sätt som anstår honom liksom. Och mamma var nöjd. Så då är jag nöjd. Jag saknar dock handen på örat. Han har visst lagt av med den gesten... Och han körde inte I can jive... Nog om Jerry.

Helgen var som sagt lyckad. Söndagskvällen ägnades åt pizzabak och utpustning. Och nu är det uppladdning i veckan igen. I helgen ska nämligen Syster-Yster ta sin länge efterlängtade tripp till Lill-strumpa på besök. Kombo har redan börjat planera minituöst hur helgen skall spenderas. Oj oj. Det ska nog gå bra. Shopping är i alla fall inbokat på lördagen.

Mina små gudsöner som blir lämnade hemma med papsen i och med systers besök har haft vitt skilda reaktioner på detta. Lilla K (3 år) tyckte att mamma skulle åka ensam. Inga problem. Men P (6 år) ansåg att det var fruktansvärt orättvist. Sen kom han på andra tankar när han kom på att mammas resa kunde innbära vinst för honom själv. För det första lockades det med pappa-mys. Killhäng liksom. Inget dragandes i klädaffärer och annat tjafs på lördagen. Bio kanske? Men inte nog med det. När vuxna reser bort brukar barn kunna få en present... En cykel kanske? tyckte han.

Svårmodiga män

Det såg mörkt ut ett tag. Inte alls kul på flera veckor. Bara en massa bakslag. Men så igår. Plötsligt står han bara där. Fantastiska man(?)! Jesse är tillbaka! Och han har skrivit en bok!!! Tackan tjöt i fåtöljen. Och då kom ett sms från en liksinnad. Det pirrade i hela kroppen. Äntligen lite ordning och reda. Äntligen någon som fick saker och ting att landa!

Men vad är det egentligen med dessa svårmodiga män??? Dom finns i alla (ungdoms?)-seier. Och dom är vackra och mystiska. Och det är alltid dom som är rätt. Alltid dom som får hjärtat att sucka. Mina favoriter är Jesse och Ben (Felicity). Underbara, fantastiska, vackra män!!! Så är dom också alltid så jävla bra! Missförstådda, men förbannat rekorderliga där det verkligen gäller. Åh, jag vill ha en sån man... Jag undrar vart han finns. Undrar hur han egentligen ser ut i verkligheten??? För en Jesse i verkligheten... kan man lita på en sådan? Eller har han hybris sedan 15-årsåldern?

Jag söker med ljus och lykta efter en Jesse. Och nu har jag varit ute och gått en halvtimme innan lunchen. Men ni ska ju inte tro att någon Jesse satt här på stolen när jag kom tillbaka. Och inte har han ringt heller. Nu står mitt hopp till hemkomsten. Alternativt spårvagnen. Låt där finnas en Jesse. Min Jesse. Och gör så att jag fattar att det är han. Kom igen!

Mamma fick nästan rätt. Snö på måndagen. Återstår bara att se om vädersnubben har rätt eller fel. Bra sommar från mitten av juli. Men efter den här vintern förtjänar vi väl bra sommar HELA sommaren? Från 1 juni och framåt. Gärna till sista september. Tack.

Jag ids inte ens uppröras längre. Konstaterar bara. Jaha. Ok. Snö. Shit happens. Hörde förresten den bästa frågan på Christer i P3 idag. "Vart tar det vita i snön vägen när den smälter?" Fantastiskt. Där fick dom huvudbry minsann. Men jag tror dom knäckte den.

Joyful, joyful

Jag har Andreas Johnsons bidrag i huvet. Och det passar sig inte.

Dripp dropp

Så var det fredag igen, och givetvis är man helt död efter fikat på eftermiddagen... Illa. Kommer inte bli mycket mer gjort för Tackan idag inte.

Men det börjar våras utanför. Och det ger ju faktiskt lite mer energi. Det droppar ner från taket utanför mitt fönster, och snön på gräsmattor och i diken minskar. Fantastiskt. Letar ivrigt efter tussilagos varenda dag.

Häckla lite...

Ok. Tränade det dära passet igår... Tackan var ganska kaxig. Trodde att det skulle gå som en dans. För bövelen! Jag orkade ju knappt! Och jag kom på en grej. Ni vet, instruktörer som är hurtiga och skirker: kom igen nu då! lite till orkar ni!!! Jag lackar ur. Istället för att bli peppad blir jag tonårstrotsig. Så igår var Tackan 14 igen. Jag tänker att nej, fan. Jag orkar visst inte och jag gör det här för min skull och du ska skita i om jag går nu. Men jag går inte. Jag tänker så, och lökar lite på övingarna. Jag skulle behöva någon som hetsar istället. Som säger att jag inte orkar. Nästan hånar. Då skulle jag komma igång. Men det där hurtandet. Det går bort.

Sommaren börjar planeras. Det blir nog en tripp till studenstaden minsann. Härligt. Får se till att välja en bra sommarvecka bara. Kanske mitten av juli? Kan det vara lagom kanske? Jag tror det. I somras (som ju inte var tidernas bästa sommar direkt) var vi där på tok för sent. I augusti (början visserligen), och det var kallt och alla turister hade åkt hem och alla ställen hade stängt... I alla fall på vardagar. Värdelöst. Jag var lite besviken. Jag var bara där några dagar... Så i år vill jag ha revansch (stavning???). Och vem vet, kanske väcks ett å annat lik till liv. Så man har något att deala med på höstkanten sen. Just nu är det alldeles förskräckligt dött på den romantiska fronten. Det närmsta jag kommer nu för tiden är den vackre mannen på bussen. Men hur raggar man på en buss klockan halv åtta på morgonen? Alltså, jag kan inte sånt. Jag kanske behöver en utmaning..?

Ikväll ska jag återigen ta mig till gymmet. Jag undrar hur det ska gå till. Cykel. Jag går redan som en anka/pingvin alternativt höggravid. Och inget av de tre är jag. Och löningen närmar sig med stormsteg ser jag här... I helgen blir det väl melodifestivalen kan jag tänka mig. Jag tror Carola vinner alltihopa.

Addict

Att man aldrig lär sig. Tackan har varit vansinnigt trött i två hela dagar. Alla på jobbet tror att man varit ute och härjat nätterna igenom hela helgen. Och här har man gått och försökt försvara sig. För vi gjorde ju faktiskt inte det. Och jag sov ju som ett litet barn natten till söndagen i alla fall, även om natten mot måndagen var lite orolig. Men då fick jag ju ändå sovmorgon. Så jag fattade inte vad det var. Men nu vet jag. Berocca. Jag hade ju inte druckit någon berocca på hela helgen. Tre dagar! Klart jag blev trött! Så igår åkte röret ner i väskan. Och i morse preparerade jag mig. Och idag - hur pigg som helst! (Påminn mig gärna på träningen, om hur PIGG jag är!) Mer berocca åt folket!

För idag sätter jag igång igen. Har på grund av det här jippot med motion varje dag varit tvungen att promenera en timme, både igår och i förrgår (här fuskas inte), för protokollets skulle. Men idag är det dags. På riktigt. Jag ser lite fram emot det, helt ny träning för mig. MRL heter det. Mage, rumpa, lår. Nu skall här trimmas!

Förresten. Mamma säger att det ska snöa i helgen? Mamma har nästan alltid rätt... En sån vädernisse säger att det kommer bli en fantastisk sommar. Från mitten av juli och framåt. Sådana spådomar brukar vara fel. Skrämmande.

För- och nackdelar.

Jag vet. Jag har precis blivit påmind om varför jag GILLAR mitt jobb. Well. Nu kommer jag också ihåg dom tunga bitarna. Efter ett timmeslångt telefonsamtal med kanske världens absolut drygaste människa så känna ett arbete som popnitplockare inte helt främmande. Fem stycken per påse. Skön musik i bakgrunden och drömma sig bort. Om man vill ha variation kan man köra var femte påse med skruvar.

Helgen har varit perfekt. Vi hann med allt. Utgång, kultur, fika, rödvin, middag, pizza, McD, melodifestival, hemmakväll, sova, video (mm, i Tackans rum står en gammal en), promenad, långfrukost, kir royal, godis (sjukt mycket), garv och prat. Fantastiskt. Och beakta att Tackan lämnade FIF ensam på stan i FEM TIMMAR för ett jävla möte på söndagen... Ändå hann vi med allt det. Är så trött nu. Orkar ingenting på jobbet. Lyssnade av telefonsvararen. Aaah, jag ringer upp, så har jag gjort nåt i alla fall. Big misstake. Huge.

Men det är vackert ute idag. Ganska varmt tror jag. Sol. Snön smälter sakta bort. Äntligen. Våren smyger sig kanske så sakta på nu. Det vore ju helt outstanding!

Om

Skulle du älska din man även om han blev schizofren?

Hur hanterar man omvärlden när man just fått en diagnos som berättar att man inte kommer att överleva, men ingen kan säga hur lång tid man har kvar, eller hur den tiden kommer att se ut. Hur möter man arbetskamraterna som lägger huvudet på sne och tycker synd om, men önskar tillfrisknande och välkommen tillbaka, men man ser att dom vet att man inte kommer tillbaka. Styrkan i kroppen avtar, men hoppet finns ändå kvar. Kanske kan jag jobba deltid i alla fall?

Det är ok att hon bitchade om petitesser i min utredning. Det är väl det enda hon kan kontrollera nu för tiden. Det är ok att hon fick mig att känna mig hur liten som helst, och jag kan på sätt och vis förstå om hon undrar vad jag hade hos henne att göra, om hon ifrågasätter min kompetens. Hon är lika gammal som min mamma. Det skulle ha kunnat vara min mamma. När man har en dödlig sjukdom känns det nog inte så viktigt med byråkrati. Det känns nog inte så viktigt hur, var och när saker och ting bestäms. Det viktiga är att man får hjälp. Den hjälp man behöver och har rätt till. Jag förstår det. Och jag håller med.

Om två veckor ska min mamma komma hit på besök. Jag ska se till att njuta av att umgås med henne då. Ordentligt. Kvalitetstid. Ingen hets, bara mys.