Tack å hej

Nu är jag färdig här. Dom sista telefonsamtalen är ringda, papprena satta i pärmen, akterna rensade. Chefen har hållit tal och vi har ätit tårta. Idag ska jag lämna in mina nycklar och min mobiltelefon. Efter 16:30 idag är det här inte längre min arbetsplats. Namnet utanför dörren kommer att bytas ut. Undrar just vad som kommer stå där istället? Det är det fler som undrar...

Har idag på morgonen släpat en 7 ton tung resväska till centralstationen. Låst in skiten. Jag hatar att släpa på tunga väskor. Jag blir på riktigt dåligt humör. Och runt omkring mig är det hets. Hets, hets, hets... Tur att jag ska återvända till huvudstaden nu då, för där sker ju allt i sakta mak...

Jag har fikat med mina vänner, tagit farväl och adjö och lovat komma tillbaka. Och det ska jag ju! Men det känns ändå vemodigt. Det kommer inte längre vara min stad. Jag har haft två städer ganska länge nu. Det har varit jobbigt många gånger, att lämna den större staden för den mindre... För den största kärleken finns ändå kvar i den stora, men den lilla staden har haft en alldeles egen kärlek, kanske mindre, men inte i betydelsen. Den stora staden och allt som är där är så självklar, har alltid varit. Här krävs det mer, från min sida och fråna andras sida. Och det som tidigare var vardag här, som hela tiden fanns i närheten, inte så bråttom... har nu fått alldeles för lite tid. Men det är väl så det är, så det alltid kommer att vara. Man saknar inte sånt som man har, liksom.

Nu ska jag låta håret torka och ta mig en sväng i korridoren. Behöver låna en nagelfil

Orättvist

Tackan: If I could please God, Now that I've found him, can I keep him? I'll be your sweetest child, I'll quit all the lying and deceiving. You know I wouldn't survive, the losser the pain. So please don't break this girl again (marit bergman).

Gud: Så fan heller. Det räcker inte med att äta sin spenat vad dag längre. Men du kan få en snigel på ögat.

Flytt-hets

Jo, men alltså... Jag ska ju flytta snart. Tackan är på väg tillbaka till huvudstaden. Skönt! Men dessvärre inte så skönt att packa. Jag förstår inte riktigt vart allt kommer ifrån? Hur mycket saker kan man ha? Jag tycker ändå på nåt sätt att jag varit ganska bra på att slänga bort en massa junk, men kartongerna räcker ju ändå inte. Måste hämta nya idag igen! Vilken butik ska jag då gå till och vifta med ögonfransarna?

Idag ringde den kvinnan som ska flytta in i lägenheten efter oss också. Hon sa att jag måste beställa en tid för besiktning innan hon kan få veta när hon kan hämta nycklarna. Men... JAG HAR JU GJORT DET!!! Dom kommer på torsdag! Men det hade den här mannen tydligen inte hittat i datorn, att det var bokat... PANIK! Tänk om det är som hon säger? Tänk om han har dabbat bort tiden? Vad händer då??? Jag har inte tid med sånt här. Jag orkar inte. Jag har heller inte sagt upp hyresgästföreningen kom jag alldeles precis nu på... Darn! Måste genast ringa och ordna med det.

Så där ja! Tyvärr så blir det ju en dragning till nu då... Men eftersom pengar aldrig har varit ett issue för mig, så är det ok.

Fredag med middag ute med Kombo och bådas parenteser. Kan bli hur spännande som helst. Lördag innebär att allt (med betoning) mitt pick och pack ska lastas på ett släp. Vuxenfolket lämnar mig sedan med en resväska med det nödvändigaste i. Och en tältsäng. Jag kommer sova GOTT min sista månad. Någon som har en mjuk och bred säng och som kan avvara några centimeter? Jag kan klia på ryggen, men är ärligt talat ganska kass på massage.

Nåväl. 22 december bär det av "hem" (mycket förvirrande begrepp plötsligt...) och efter jul börjar Tackan nytt jobb... Förskollärare minsann... Har hört av en del att det kräver en del tålamod, men var har den tanken kommit ifrån? Dessa ljuvliga små varelser... Det kommer nog bli splendid. Hoppas jag...

Det är någonting med regnet...

...som gör mig fruktansvärt irriterad! Som gör att jag avskyr hela den här staden. För som alla vet, så regnar det en del i Göteborg på hösten. En hel del.

Flyttpackandet är i full gång. Stort behov av banankartonger. Så igår efter jobbet kilade jag in på Hemköp och hämtade fyra stycken. Det var vad jag fick med mig. Dom är ganska så otympliga dom dära banankartongerna... Hur som helst. Började min vandring up hills... Och vad händer? Jo då. Det börjar regna. Först bara lite, lite... Sen mer. Och mer. Ok, jag har varit med om värre, men det var sånt regn som man blir riktigt blöt av. Så möter man en massa bilar där de som sitter där inne tittar på en med ett medlidsamt litet leende. Jag har lust att sparka på bilen! Men det går ju inte. Så det är bara att streta på. Uppför. Streta. Uppför. När det är kanske 50 meter kvar hem slutar det regna. Jävligt nödvändigt att det kom en skur just då.

På mitt jobb får vi tre massagetillfällen per termin som bekostas av kommunen. Skall givetvis utnyttjas. Och idag trampade jag på jobbcykeln iväg till mitt andra tillfälle. Hon knådade och knådade, sträckte så det knakade. "Är du lite stressad?" Vem? Jag? No no no... hur kan någon tro något sådant?

Hur som helst. Efter en halvtimme är det klart och det är bara att dra på sig tröjan igen och trampa tillbaka. Ganska mycket nerförsbacke på tillbakavägen, tack och lov... Nu är det ju så här att det är höst, och det är blött. Överallt. Hela tiden. Och det småduggade dessutom. Jag är faktiskt beredd att stå ut med det. Men när jag väl kommer till jobbet, så är det så att det är en byggarbetsplats här utanför för tillfället. Vilket by the way innebär att det är en jävla stor maskin, typ grävskopa som håller på precis utanför mitt fönster. Låter och stör. I alla fall. byggarbetsplats + regn = lera. Halt att cykla. Först kommer jag till en sjö av lervatten, där marken under dessutom är ojämn, så det gäller att undvika hålen i marken så man inte faller pladask (i dubbel bemärkelse...). Väl igenom pölen, jag lyckades smidigt undvika de största ojämnheterna... upptäcker jag nästa hinder. En stor förbannad jävla lastbil blockerar hela vägen. Så jag får försöka cykla bredvid. Vad är det där? Lerdike. Jag sladdar och får sätta ner fötterna i sörjan. Mina sneakers som innan var vita (nåja) och fina är numera förvandlade till grå-bruna. Till råga på allt kom jag på att jag innan mötte den gående lastbilschaffisen. Jävla idiot! Jag svor ganska högt.

På vägen till massagen blev jag dessutom omcyklad av en dam med neongul reflexväst och cykelhjälm. Fan!

Det är någonting med Pelle...

...som gör att jag blir glad när han ringer. Jag blev glad två gånger igår när han ringde. Men idag när jag ringde så svarade han inte. Fastän vi skulle äta frukost på stan.

Befinner mig för tillfället i en förort till huvudstaden, min gamla stad, som snart är min nya stad. Igen. Jag fick en gång frågan om jag var rastlös och hade svårt att bestämma mig. Kanske är det så. Men den här gången känns det som att jag kommer tillbaka för att stanna.

Det är söndag, och som ofta på söndagar är det något som sker i huvudet. Det liksom sammanfattas. Man går igenom vad det egentligen var som hände och laddar inför en ny vecka... med inte så lite blandade känslor. Och sad, but true - men jag måste erkänna. Det KÄNNS att man inte är 20 längre. Och jävlar du, det SYNS också. Något skankigare än FiF och Tackan på hemväg på söndagsförmiddagen har sällan skådats...

Men åter till Pelle... Vad är det med honom som gör mig så glad? Egentligen? Vad var det som startade den där natten för länge sen, när jag knackade på i hans lilla lya med bula i pannan. Var det de goda pepparkakorna som han hade i sitt kök, och som jag mumsade i mig på morgonen? Eller vad var det? Egentligen?

Jag hoppas på att kunna ta reda på det nästa år. Jag tror jag ska ha det som nyårslöfte. Ta reda på vad det är med Pelle. Det får bli mitt projekt. Det och att tjacka medborgarplatsen och det där huset med klockan som stannat på tio i tio. Vem ringer man om man vill lägga ett bud på medis?

Det är nog så nu. Vintern är definitivt här. Jag köpte mig en vinterjacka igår. Nu är det bara skor som saknas. Varför finns det inga skor som är fina OCH varma? Hur kommer det sig att ingen, INGEN, år 2006 har lyckats med detta?

Nåväl. Flytten till hemstaden närmar sig med stormsteg. Jag vet inte hur många gånger de senaste veckorna jag svarat på frågan: "Hur går det med jobb då?" Mest kommer den från kolleger så klart. Och den är frustrerande. Jag har ju inget jobb. Jag vet ju att de frågar för att de bryr sig, men jag vill gärna kunna svara något också.

Idag kommer det folk hit och hämtar möbler. Kombo håller på sälja av hela bohaget. Blocket is the shit tydligen. Vi kommer inte ha någonting kvar sista veckorna här. Men det är väl lika bra. Lättare att flytta då. Idag ryker köksbordet och databordet. Och kanske också vitrinskåpet. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Men var ska vi göra av Kombos spritförråd?

Jag har inga djupare fuderingar den här dagen. Tanken den här helgen är väl att jag ska tömma huvudet lite. Det har varit lite mycket på sista tiden. Det måste sorteras. En del ska väl kastas förhoppningsvis.

Nu är det dags! Ikväll är det X-men II. Jag blev inte så imponerad av ettan i torsdags, tycker den var lite lam. Men jag ger tvåan en chans eftersom Wolverine är ok att vila de ljusblå på. Men jag tror att det krävs chips.

Lite gnäll...

Ursäkta mig, men vad hände? När jag sa att jag gillade hösten menade jag soliga dagar med frisk luft, gula löv och blå himmel. En mild bris kanske. Men inte ösregn och stormvarning. När jag sa att jag gillade vintern var det knarrande snö, sol och blå himmel (ja, även här). Inte 20 ton blötsnö up my ass!

Och den här blåsten? Vad gör den här?

Dessutom sitter jag just nu på en hosta som ekar över hela korridoren och alla möter mig med medlidsamma leenden, och helst av allt vill jag fräsa mot dem. Men det får man inte göra (speciellt inte efter att mina kolleger har beskrivit mig som glad, positiv och stabil). Då är det bara att bita ihop och le tillbaka. Hålla dörren stängd.

Måndag och tisdag eftermiddag har jag sovit bort. Kommit upp, tittat på tv och somnat igen. Veckan har gått fort. Nu är det så gott som torsdag och fredan allaredan.

Helgen ska tillbringas inomhus i största möjligaste mån. Inomhus med händerna på täcket. Jag ser fram emot det. Ska bli riktigt skönt. Äta kräm. Det är klart underskattat. Köpte igår. Det var det enda jag var sugen på. Fastän jag hade god linssoppa hemma. Men icke! Kräm. Jag ska äta det idag också. Kräm.

Det finns de som säger att man borde ligga hemma i sängen när man är sjuk. Men varför ska man göra det när man kan gå till jobbet och vara grinig?

Jag har 43 arbetsdagar kvar på det här jobbet. Sen lämnar jag den här staden. För den här gången. Man vet aldrig när man kan tänkas komma tillbaka. Efter veckans avsnitt av Roomservice är den nya dealen att flytta till Jamaica. Om jag inte har några barn när jag är 45, och ingen man, då säljer jag mitt pick och pack, flyttar till Jamaica och dricker... rom? hela dagarna. Då kanske det är dags att börja röka också. Jag menar, om jag inte har några barn och så kan jag väl lika gärna röka lite? Skadar ingen annan än mig själv. Dricka rom, röka och fläta korgar. Det är vad jag ska göra. Nån som ska med?

Det behövs en förändring här nu. Jag vill inte mer. Jag har tröttnat. En gång var det någon som frågade mig om jag var en sån som har svårt att stanna på en plats. Jag vill minnas att jag blev lite förnärmad över frågan och tyckte att så var det inte alls! Men just nu är det så. Jag har väldigt svårt att motivera mig till att vara här och jobba på som om allt är som vanligt och som om det är jag som har ansvaret även efter jul... Jag vill gärna ta den lättaste vägen ut... Men usch och fy, så får man inte göra!

Fredagen har i alla fall äntligen kommit till stada, och det är bara en halvdag kvar nu. Sen bär det ut på stan på en välförtjänt och -behövd AW. För övrigt kommer helgen att gå i packandets och slängandets tecken... När det vankas flytt gäller det att ha så lite som möjligt med sig. Bort med all gammal skit. Jag ska nog banne mig för en gångs skulle också slänga av en del kläder och skor. Jag har till exempel ett par gamla sneakers som jag köpte för länge sen när jag bodde i Linköping. Hål under sulan. Läcker. La jag i en skokartong och låtsades att de skulle heala sig själva. Jag har nu insett att det inte kommer att hända. Torkar tåren i ögonvrån och sänder dem till skohimlen. Vila i frid, ni har tagot mig mången mil.

I eftermiddag ska jag stänga av telefonen och skriva. Avslut. Ja tack. Så mycket det bara går. Men nu är det först lunch. På dagens meny har vi ugnsgrillad lax och spenatris. Till efterrätt en satsumas. Eller clementin. Eller nåt sånt. Jag vet inte riktigt skillnanden och jag vet inte vad det är jag har. Men gott är det nog.

Penibelt

Idag har min kära kollega kommit på den brillianta idén att vi varje vecka ska avsätta viss tid för att berätta pinsamma händelser för varandra. Givetvis fick alla genast prestationsångest och ville mena att det faktiskt inte är så ofta man gör bort sig egentligen... Så projektet utökades till att även kunna innehålla roliga eller bara trevliga händelser. Nåja. En liten stund av trevlig gemenskap i alla fall. Även om förslaget till en början kanske syftade till att ta udden av pinsamheter.

Jag funderade lite på egna fadäser genom tiderna. Historier som den i föregående inlägg, med sms och samtal och hej och hå, passar sig inte riktigt att förtälja i en arbetsgrupp på ett socialkontor (någon form av yrkesmässig stolthet behåller jag gärna...).

Men övriga pinsamheter... Jag har svårt att minnas sådana riktigt roliga saker som man kan skratta åt. Jag minns mest sånt som fortfarande gör mig blodröd i ansiktet. Bara tanken på det får mig att kippa efter andan och leta efter ett hål i golvet. Eller så är de som i föregående inlägg - mest patetiskt. Men kanske är det just därför man ska prata om dem? Jag vet inte. Men jag har inte uppbådat tillräckligt med mod för att yppa dem här i alla fall.

Oh crap!

I förra veckan kom jag på flera inlägg jag skulle skriva här. Nu kommer jag inte ihåg ett enda. Så det blir inte roligare än så här denna gång. Helgen har avlöpt utan några större varken glädjeämnen, sorger eller skandaler. Eller ok då, lite skandalöst var det väl av mig att bli alldeles på tok för överförfriskad på lördagens fest hos grannen, så att jag var tvungen att gå hem. Lite onödigt var det kanske också att ringa till mr S och även skicka meddelande som jag inte alls vet om jag kan stå för - men förutom det så var det inget speciellt. Ja, jag skulle ju också fota mitt skrev och skicka via mms till FiF och le Kott, vilket ju också kan te sig aningen omotiverat så här i efterhand. Men va fan! Kan också tillägga att de båda var ruskigt besvikna på bilden, trots att jag hävdade att skrevet faktiskt var med - under täcket! Vad trodde dom egentligen? VAD ville dom se...? Bör även tilläggas nu att jag inte har helt glasklara minnen från lördagskvällen. Och det man inte minns har aldrig hänt. Vill dock minnas att jag tyckte att jag var ganska förnuftig som i alla fall gick hem.

Nåja. Nog om detta. Igår hade vi en familj hemma som kollade på lägenheten. Det var roligt. En mamma med tre barn ska flytta in. De har aldrig haft en egen lägenhet och har varit på flykt i 15 år. Så nu ska dom få en egen där i alla fall de två äldsta barnen kan få eget rum. Det kändes bra och rättvist.

Helgen har inte lärt mig något nytt egentligen. Men en liten påminnelse om skillnaden mellan att sakna någon och sakna något. Det är alldeles för lätt att ringa och skicka sms. Man borde göra det lite svårare för sig ibland så att man hinner tänka innan man gör det. Eller så pass svårt att det helt enkelt blir för mycket.

Gammal regel att damma av: Om jag inte kan säga det i telefon imorgon, ska jag inte säga det idag. Och det jag inte kan säga ska jag inte skriva. Ska det vara så svårt att komma ihåg?

Avslut

Jag tycker om att kunna avsluta saker. Färdig. Stoppa in i en pärm. Klart. Borta. Nu gäller detta givetvis inte allt i livet. Det gäller kanske bara jobb egentligen. Jag vet inte om det alltid har varit så. Det kanske bara är så just nu. Jag kanske bara har kommit på det nu för att jag inser att det här jobbet i princip aldrig innebär avslut. För det tar inte slut. Det börjar om hela tiden. Samma process, med lite andra inslag kanske. Men annars... samma lika. Ansökan. Utredning. Beslut. Verkställande. Visserligen blir ju varje beslut en form av avslut, men det är bara en illusion. Det är inte beständigt.

Idag mötte jag en tjej på vägen hem som jobbar på ett konditori. Jag brukar handla frallor av henne ibland. Vi log lite igenkännande mot varandra, sen ställde vi oss en bit ifrån varandra, lagom liksom, och väntade på samma buss i tio minuter. Då tänkte jag att hon verkade ha ett trevligt jobb. Hon kommer varje morgon när hon nu börjar. Säljer bröd och kakor till folk, småpratar lite med kunderna. Säkert har hon en del stammisar som kommer. Kanske får hon dricks? Sen när klockan är sex så stänger butiken och det är dags att plocka ihop och gå hem. Förmodligen träffar hon mest trevligt folk om dagarna. Behagligt. Kanske är det lätt att man äter en och annan bulle för mycket på ett konditori. Kanske kommer det in en del dryga och jobbiga kunder och kanske är arbetstiderna inte alltid de bästa med lördagsöppet och annat junk. Men ändå.

Att vinna ett vad

Om man hånglade bara för att vinna eller om vadet var en ursäkt för att få hångla med söt yngling. Det är frågan.

Stearinljus, 20 st. 19.90 kr.

Jag har varit på Ullared nu. Kan meddela att jag inte planerar att åka tillbaka. My days. Det var kundvagnar överallt. No shit. Hysteri! Kom trots det hem med grejer för nästan 700 spänn! Men då får man räkna in usb-minnet för 250... Nåja. Lite bra å ha grejer blev det ju. Men fan vet... Mycket köpte jag väl just bara för att. Inget egentligt behov. Men det är ju bra att ha stearinljus liksom. Och trosor. Och bodylotion. Och fingervantar. Och en jävla "backspegel". Lurad. Ullared var ett projekt med jobbet. Vi var på Varbergs kurort på planeringsdagar och hemvägen gick via det legendariska helvetesgapet. Men nu har jag gjort det. Been there, done that.

Lagom till detta kom ett förkylningsvirus och bosatte sig i min kropp. Så igår var det bara att gå hem från jobbet till lunch. Sov från ett till halv sju. Uppe och tittade på tv lite. Firade kanelbullens dag med Kombos hembakade. Gick och la mig igen vid tio. Sov till tio i morse. Jag är lite ynklig när jag är sjuk, så jag har ringt mamma och uppdaterat henne om läget ett par gånger. Helst av allt skulle jag vilja ha någon som självmant klappade mig på kinden och tyckte väligt synd om. Men samtidigt inser jag att jag inte kommer att dö. Jag mår till och med nästan helt bra redan nu.

Och det är ju tur eftersom jag får vackert besök imorgon! A-M och A från huvudstaden kommer hit på galej! Det kommer enligt planerna att vankas utgång både fredag och lördag. Kan bli intressant. En gång har en vis kvinna sagt att sprit dödar alla bakterier. Men jag vet inte, just den gången gällde det inte virus... Men kanske denna gång? Annars har jag ju min nässpray. Den brukar funka mot det mesta. Men jag ska hålla mig till områden ovanför midjan...

Dessa dåliga kräftor...

I lördags var det inte nådigt. Jag tror på riktigt aldrig att jag varit så bakfull som då. Jag gick ut rätt så hårt med att ringa och väcka Full i Fan vid halv tio-tiden. Sen kom straffet som ett brev på posten. Vid senare korrespondens med FiF kom vi fram till att jag förmodligen inte var nykter än när jag ringde till henne. För smällen kom med besked. Vansinnigt illamående och en fruktansvärd huvudvärk. Tack som fan. Hela dagen. Jag kunde inte ligga ner, våndades vid blotta tanken på att äta eller dricka något, kunde inte kräkas. Trots att jag försökte och stoppade fingrarna i halsen. Vilket endast resulterade i en hostattack och ännu värre illamående. Jag satt och vaggade på toagolvet med armarna runt knäna och svor på att om jag bara fick spy så skulle jag aldrig mer gnälla. Men jag fick inte spy. Så jag får gnälla... Hur som helst. Till slut lyckades jag domna in i nån slags dvala. Då ringde det. Så klart. Syster-Yster. (Ber härmed om ursäkt för den förmodligen något korta tonen. Men jag mådde inte så bra.)

Några timmar senare, jag tror klockan var framemot halv sex? vaknade jag igen. Utan illamående. Så vi beställde pizza, och det gick tack och lov mycket bra. Men Tackan tänjde lite för mycket på gränserna och mullade in ett par kex också. Då sa magen ifrån igen, och jag höll mig snällt till vatten resten av kvällen.

Söndagen kändes bättre. Jag var riktigt effektiv. Tog itu med mina sysslor direkt på morgonen och hann med en hel del. Och dessutom en liten power nap mitt på eftermiddagen. Aldrig fel en söndag. Aldrig fel någon dag, om jag ska vara riktigt ärlig.

Den som lever får se

De senaste veckorna har jag haft helt överjävligt mycket att göra på jobbet. Jag har gått från ett möte till ett annat, hembesök, vårdplanering... Och allt har genererat i ännu en plastficka med ett ärende som skriker efter uppmärksamhet, det ena mer brådskande än det andra.

Har kommit hem helt tom i huvudet på eftermiddagara och satt mig att stirra på tv:n. Men igår, då glimtade jag mig själv igen. Idol är bra för själen. Då är jag åter jag. Dryg, spydig och elak. Tack alla deltagare för att ni får mig på fötter igen. Idag är det fredag, och bara det är ju ett lyckopiller i sig.

I kväll är det visst en kräftskiva som skall gå av stapeln. Min haltande Kombo bjuder in, det är visst en arbetskamrat som har ställt till med festen. Kan bli trevligt. Resten av helgen är än så länge ett oskrivet blad. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det egentligen. Kanske behöver jag vila upp mig, men det känns som jag har använt den klyschan ett tag nu. För ekonomins del kan det vara bra med en kräftskiva med medtaget rödvin som redan finns hemma, men det känns också som en hel evighet sedan jag var ute och rumlade. På riktigt. Med förfest, utgång, dans och sen taxiresa hem liksom. Men som sagt, jag undrar om ekonomin håller för nåt sånt?

Hur som helst så ser jag fram emot sovmorgonen imorgon. Väldigt mycket.

Det hade brunnit...

Mänskliga irritationsmoment. Finns det nåt som kan få en att gå igång som dom??? Ni vet, det räcker man att personen ifråga visar sig så kryper det i kroppen på en. Om han eller hon dessutom dristar sig till att öppna munnen, då vill man bara skrika högt. Lägg då till att han/hon är läskigt puckad när det gäller många saker, alltid skämtar vid fel tillfällen och om alldeles uppåt väggarna fel saker, varje dag kommer med nya små yttre misslyckanden (exempelvis kläder och andra attribut) och då alltid envisas med att provocera fram kommentarer gällande dessa och bara i största allmänhet är jävligt motbjudande.

Och han har jag haft nån väldigt märklig, dock oförnekbar, crush på. Vad fan hade hänt? Kan någon svara på det? Min enda förklaring är en kombination av brist på uppmärksamhet, tristess och brand upptill. Men det har gått över nu. Det har blivit roligare och jag syns (!). Restaureringsarbetet av huvudet är så gott som färdigt.

Men skäms, det gör jag fortfarande.

Halleluja-moment

Sommaren kom och med den kom semestrar. Både min egen och andras. Sen kom veckor av tidiga mornar på en buss. Hoppet dog sakta, dag efter dag. Tills nu. I morse var han tillbaka. Den vackra mannen på bussen! Och genom dimman letade sig solens strålar.

Nu är det genast lite roligare igen. Tänk att det behövs så lite. Ett par smala rockers-jeans och ett brunt rufs. Sen är Tackan nöjd. Skyndar till bussen under glada tillrop i fortsättningen.

Sms

"Om man ser till musiker som lever, så står Antony Hegarty jävligt högt. You are my sister! I love you! Glöm ALDRIG bort det." 02:35:25, 2006-09-17

Min kära bror skickar ibland sms till mig när han är ute och slarvar i natten. Ovanstående är ett ganska typiskt sådant. Ofta kommer de helt oväntat. Vi har inte pratat med varandra på länge, säkert ett par tre veckor. Så kommer de. Ibland är de mest sluddriga, ibland filosofiska. Och ibland kommer liknande det här uppe. Konstateranden, för mig helt ryckta ur sitt sammanhang. Jag brukar inte så ofta kommentera dessa sms. Han brukar verka smått förlägen. Så jag låter det vara. Men de värmer i hjärtat att få dem. Mitt i ett jävla härj, en filosofisk diskussion eller bara ett eget spontant ögonblick av klarhet (om än något dimmigt?) kommer han att tänka på mig, som sitter över 50 mil bort. Det är fan stort. Han kommer bli en reko kille med finess, min lilla stora bror.

...RUBRIK menar jag ju då så klart! Snälla nån...

Så gör jag när jag är sexuellt frustrerad

Skriker?

Never been there.

Nästa..?