Återuppstånden

Ja, jo... det är ju lite drygt en månad sen sist, så jag tänkte värma upp med att koppa Morrans senaste...

1. Vad var den senaste drömmen som du minns?
Hm, jag vet inte, men min farbror var med. Jag tror att det var för att jag träffa hans fru på affären igår.

2. Har du sett din bästa vän gråta?
Jajjemensan. Allihopa.

3. Vad åt du senast?
En ostsmörgås.

4. Har du fått någon komplimang idag?
Ja, mamma sa att jag hade en söt tröja.

5 . Har du varit med i en rättegång?
Ingen rättegång precis, men ett förberedanda sammanträde. Det behövde aldrig bli en rättegång. Men jag representerade den ena fajtande sidan.

6 . Är du polare med grannarna?
Nej.

7. Vilka länder har du bott i?
Bara Sverige.

8. Senaste piercingen?
Förmodligen den jag gjorde i naveln. Men den är borta nu.

9 . När åkte du bil i mer än 15 minuter senast?
I förra veckan när jag var tvungen att få skjuts eftersom jag försovit mig...

10 . Har du däckat/spytt för att du druckit?
Sällan. Mycket sällan. En gång är ju ingen gång...

11. Har du äggat någon?
Nej.

12 . Har du haft en stalker?
Nej.

13 . Hur bra är din syn?
Så där får man väl säga... -3,0 på vänster och -3,5 på höger tror jag. Men linserna gör susen!

14 . Skulle du kunna tänka dig att simma med hajar?
Alltså... nog för att jag betraktar mig som relativt orädd när det gäller djur, men man behöver ju inte utmana ödet.

15 . Vilket är det bästa bröllopet du varit på?
Har inte varit på så många, så det var väl ovan nämnda farbrors för ett par år sen.

16 . Var är dina syskon just nu?
Oj. Storebror är på franska rivieran, storasyster är nog hemma... två av småbrorsorna är hemma här i Sverige och en är hemma i London. Men om alla är hemma just exakt nu vet jag ju förstås inte...

17. Pratar du fortfarande med personen du kysste för första ggn?
Nej nej...

18 . Vem ringde dig senast?
Åh, det var väl kanske E-L?

19 . Vilken tid gick du upp imorse?
Nån gång mellan halv och kvart i sex...

20 . Vad ska du göra i helgen?
Ja, på fredagen blir det ju midsommarfirande med kära vänner och sen är det öppet.

21 . Vad står det i det fjärde smset i din inkorg?
"Oj. Jag är intresserad av vad det spenderats på." Svar från E-L efter information om att spenderbyxorna visst åkt på. Igen.

22 . När var du riktigt sjuk senast?
Sällan riktigt sjuk... men när jag fick halsinfektion nere på Mallis var jag inte så kaxig.

23 . Vem är den senaste kändisen du tog på?
Hm... Tål att tänkas på...

24 . Vad finns i din bakficka?
Har inga bakfickor. Idag i alla fall...

25 . Vad är det första du gör på morgonen?
Snoozar, somnar om. Alternativt sträcker mig desperat efter klockan om jag vaknar innan den ringer för att se om jag försovit mig.

För övrigt har det hänt en massa. En del roligt, en del mindre roligt. En del kommer kanske att redovisas. Men inte idag.

Fönstertvätt

Jag har gjort det! Jag har tvättat fönstrena!!! Sjukt huslig. Jag ska ju flytta snart, så jag måste börja ta tag i det här med städning. Nu bär det av hem till mumsan igen... Så där kanske, men jag får se det från den ljusa sidan: pengar kommer att kunna sparas. Och på sommaren är det ok att vara så nära naturen. Nu har jag ju visserligen varit väldigt bortskämd med just det de sista månaderna också, med strand 10 minuter bort, hamn med båtar utanför huset och skog och allt sånt... Men i alla fall. Hos mamma kan jag lägga mig på altanen och bronsa lite direkt på morgonen om jag så vill. Det kommer att bli bra!!!

Semestern är inte allt för långt borta nu och det är långhelg i faggorna redan nu. Man skulle kunna tro att det är Norges nationaldag vi ska fira, speciellt när man får reda på att Niner minsann ska till Skansen och skandera deras nationalsång imorgon (nåja, första strofen i alla fall...), men så är det ju faktiskt icke! Krisit himmelska färd är vad som är på tapeten. Märkligt det här med alla kristna högtider som vi firar. Så troende är jag inte, men de röda dagarna ska jag banne mig ha, med klämdagar och allt vad det innebär. Apropå klämdagar... idag hörde jag att en av mina kollegor (hon har inte alla hästarna i hagen alltid, enligt mig) försökte förklara för barnen, främst 3- och 4-åringar, vad en kämdag är. Oj oj oj... Jag log lite och tänkte att det kan hon ju göra... hon visste knappt själv vad det var, kan jag meddela.

"En klämdag är en sådan dag som liksom är inklämd mellan två röda dagar. Och en röd dag är en sån dag som alla människor är lediga på, när ingen behöver gå till jobbet eller skolan eller dagis".

Så pass.

Ikväll är det bokklubb och jag är på strålande humör! Knappt kunde det faktum att jag fick STÅ på tuben i morse sätta P för det. Jag nynnade kanske inte direkt på min favoritlåt på vägen, och jag kanske inte log hela tiden när det visade sig att hela pendeltågsvagnen luktade urin, men jag lät det inte hejda mitt braiga humör. Det tog sig bara en paus så där på morgonkvisten. Pendeln luktar ju också alltid suspekt. Man vill inte riktigt dra de där jättedjupa andetagen där.

Nåja. Ikväll som sagt, bokklubb och kanske efterföljande utgång? Imorgon blir det nån slags aktivitet, förmodligen på stan. På fredag bär det av till Linköping eftersom min svägerska fyller 40 och ska ha nån slags tillställning. Helgen är sedan än så länge ett oskrivet blad, vilket gör mig lätt om hjärtat.

Fågelskådning

Nytt intresse: Fågelskådning. Just nu bevakas en sothöna som värper. Äggen kläcks efter 21-24 dagar. Sothönan heter sothöna både som hona och hane.

Häger. Sjukt cool fågel. Lång hals och typ zorro-mask för ögonen samt tofsar bakom öronen. Oftast honor som man ser. Hanen befruktar och drar. Svin.

Än så länge har pippina inte fått några namn, men vi jobbar på det. Förslag mottages gärna. Damnamn, eftersom båda två torde vara damer.

Jag tycker att det är en bra grej när kollegerna liksom vet hur de ska bete sig för att få alla i arbetsgruppen att känna sig bra och allt sånt där. Som till exempel när min kära kollega och jag i fredags hade morgonmöte för att lägga upp arbetsdagen. Vi diskuterade lite om vem som skulle göra vad och så, precis som vi alltid gör på morgonen innan vi går ut med barnen. Just den här dagen hade vi ganska ont om personal, så vi fick liksom improvisera lite och hjälpas åt. Vi kom till punkten "vilan". Barnen vilar en halvtimme, varpå en personal är kvar och resten är på rast. Rasten är en timme och eftersom barnen bara vilar en halvtimme betyder det att den som har vilan är ensam med barnen i en halvtimme. På schemat stod utgång efter vilan. Alla barn ska få på sig ytterkläder och sen gå ut så fort som möjligt alltså. Inte så svårt. Min kollega sa då:

"Det är bäst att jag tar vilan eftersom jag är lite bättre på att ha kontroll över barnen och får ut dem snabbare än du".

Bitch.

Att göra saker

Ja, det här med långledigt är en bra uppfinning. Man hinner så mycket på en helg med fyra dagar jämfört med två...

Höjdpunkterna under denna helg har varit flera. Till exempel utgång med FiF, D och E i lördags. Helkväll som startades vid Thorildsplan och avslutades vid S:t Eriksplan. Mellan dessa avverkades Marie Laveau och White room (?). Även konsert på Debaser slussen, Dipper och Pere Ubu kändes som bra skit. Få se att Mange lever och har hälsan.

Valborg firades med dunder och brak. Brasa med prinsarna och sång och så. Innan kollade vi på "Bortspolad" och åt en fantastisk middag som syster-Yster komponerat ihop. Potatisgratäng, kött och vitlökssmör och bearnaisås. Till efterrätt: ugnsgrillad frukt med riven choklad, hasselnötter och glass. Det var fantastiskt. Sen hem till bäddsoffan hos mamma och sussade sött vid tolv-tiden.

Personligt?

Igår fick jag en fågelsbajs på näsan. Det var ju för bövelen E-L som gick och sparkade mot duvjävlarna! Jag kom i fred.

Fniss i kyrkan

I går var det då dags för den omtalade konfirmationen. Syster-Yster kom och hämtade upp mig vid kvart i åtta på morgonen. Och så bar det iväg. Prinsarna i baksätet började gnälla vid Södertälje ungefär och frågade om det var långt kvar. Som fan, svarade vi. Vid Sillekrog (fan vet vart det är...) stannade vi dock för en kiss- och matsäckspaus. Om man bara säger det kan det lätt låta som "kiss- och matSEXpaus", vilket jag givetvis uppmärksammade och det fnissade vi gott åt en stund när vi sedan kom iväg igen.

Till slut var vi i alla fall framme i vid Ljungs kyrka i Ljunsbro. Jo, men då hade man ju satt igång med nån slags cykeltävling utanför kyrkan, så det var fullt med folk som stod i vägen och hade sig. "Det är bara att gasa" sa parkeringsvakten på bred östgötska.

Fia stod på kyrktrappan när vi kom men blev nog nervös, för hon smet in efter en kort vink. Det blir alltid lite hetsigt när man kommer fram efter en lång bilfärd, det ska hälsas på alla och man ska på toa och fixa bra platser och hej och hå. Och så var det även denna gång. Syster-Yster och jag smet in i kyrkan och knep en bänkrad. Prinsarna hetsade lite och undrade hur lång tid det skulle ta och vi såg ju i programmet att det skulle ju inte gå på en kvart direkt. Hur som helst, det hela satte igång. Jag blir alltid full i skratt i kyrkan. Det hela är så seriöst och prästen står där framme och ser blid ut och talar om gud och jesus och allt det där, och man ska stå och sitta omvartannat, och jag fattar inte varför eller när och alla böner och predikningar... jag fattar liksom inte riktigt. Jag blir full i skratt, minsta lilla kan utlösa det. Och det gjorde det ju givetvis också. En av konfirmanderna, en smal liten yngling på 14 år med sprucken röst, spelade en av psalmerna på orgel - väldigt fint! - och skulle sedan berätta vad det var han hade spelat. Stackarn stod där i kyrkan, nervös och så, och berättade att han hade spelat ett preludium av Bach, och att preludium betyder "förspel" var på syster-Yster och jag själv bryter ihop. Tokskrattar, dock tyst, men skakar hela bänken, röda i ansiktet och tårarna rann... Jag tror dock inte att den här stackars gossen såg det, men tänk om det var hans familj som satt på raden bakom till exempel! Fruktansvärt taskigt. Det var inte åt honom, det var det han sa. Men hur kul är det? Förspel. Allvarligt. Att vara typ 30 och skratta åt det, det är inte ok.

Skrattet gick så småningom över och ceremonin kunde fortsätta utan avbrott eller så. Skönt. Hemma hos storebror fick vi sedan god mat och goda tårtor. Det visades även film... Fia och Mill hade tillsammans med en kompis spelat in egna avsnitt av Top Model och Hey Baberiba med kungafamiljen till exempel. Fantastiskt roligt! Det blev även presentutdelning och sånt så klart. Man kan få riktigt fina presenter när man konfirmerar sig.

Förändringar av ondo!

Alltså, jag fattar ingenting! Vad är det som händer med blogger? Jag gillar inte såna här förändringar. Jag kan ju inte! Jag lovar att det kommer bli helt fel. Jag kan inte ens kommentera FiF:s blogg utan att hela jävla mailadressen kommer upp. Förbannade blogger!

Skärp dig Jonas!

Jag var på skansen i helgen. Tog med mig hela familjen Syster Yster och åkte på dagsutflykt. Underbart väder. Helt fantastiskt. T-shirt (till och med linne hade funkat) och långshorts (som storprins säger) hela dagen. Och alla djuren. Alltså, jag kan möjligen ha framstått som en icke-djurgillare förut, jag måste förtydliga detta. Jag är inget fan av HUSdjur. Speciellt inte för min egen del. Och jag har fortfarande svårt att förstå fenomenet hamster. Men hur som helst. Djuren på Skansen var ju väldigt roliga att se. Jag har inte varit på skansen för att se djuren just på väldigt länge (sen kan man ju undra vad det var för arter vi träffade där sist, i somras på Where the action is, men det är ju en helt annan historia...), så det var väldigt kul att återse alla gamla vänner. Vargarna till exempel. Det var det enda jag ville se när jag var liten. Och vi hade faktiskt turen att se en varg. Han (eller hon) låg längst ner i... öh... hagen? under en buske vid nåt sorts vattenhål och försökte svalka sig så gott det gick. Vi hade även turen att se ett lodjur. Både varg och lo brukar ju vara ganska skygga...

Jag hade här tänkt presentera nån slags topp 5-lista, men jag tror inte jag kan. Lemurerna inne på akvariet är ju hur tuffa som helst. Och en hade en liten unge på ryggen. Bedårande. Det känns så coolt liksom att vara inne hos dem liksom. Man kan ta på dem, men man får inte, och då så klart så vågar man ju inte. Tänk om man skulle få tillsägelse. Skämmes! Sen var ju björnarna också väldigt coola. En jättestor björn satt precis vid ett fönster när jag och prinsarna lyssnade på en kvinna som berättade en massa spännande björnhistorier. Han satt där på rumpan och kollade lite. Hur cool som helst. Sälarna är ju alltid roliga också. Vi väntade förgäves på att en skulle ta och skumpa sin lekamen ner i vattnet från den lilla klippa den låg på, men icke! Kan slå vad om att den damp i precis när vi dragit. Sen var där nya killingar på lill-Skansen, men man fick inte gå in till dem. Kanske var de alldeles för unga? En tacka hade magen full av ungar, man såg hur de sparkade. Hon blev väldigt förtjust i mina eight hour cream-indränkta händer och passade på att nafsa lite på mig. Kittlande! Sen hittade vi några nyfikna uttrar som trängdes innanför glaset och såg ut att tycka att människoåskådarna var ett konstigt släkte. Lilla K trodde att de trodde att det var de som var människor och vi som var uttrar. Så kanske det var... Inte helt omöjligt faktiskt, på nåt konstigt sätt... Babianerna hade fått ungar, och dom var ju som alla djurungar helt sagolikt bedårande. Små gleshåriga saker med kal stjärt. Syster lyckades fånga en på kort precis när den hoppade. Underbart! Sen är det ju som jag sa, vargarna och lo-djuret...

Och det där var ju fler djur än fem. Så det gick inte att sätta dem på nån lista. Däremot kan jag säga vad som var floppen med det hela: SKANSEN-AKVARIET! 75 spänn kostar det att gå in. Visserligen får man ju vara bland lemurerna en stund, och i regnskogen finns några apor uppe i träden som man kan få se... men för övrigt? Äckliga råttor som springer i ett fiktivt kök. Några hajar och fiskar som simmar. Helt stillaliggande ormar, ödlor, giftgrodor och krokodiler. Dom djuren rör sig ju aldrig. Möjligen rör sig spindlarna, och sköldpaddorna brukar ju slicka lite på glaset. Men annars? Skittråkigt. En trött och bakis djurskötare som sitter i klappa-typ-Snoddas-avdelningen och vaktar så att ingenting händer. Han sa inte ens nåt till barnen som stod och hoppade i kön. Ok, det är ju kanske lite kul att se djuren och så, men liiite mer action tycker jag man kan förvänta sig för 75 spänn. Inträdet på skansen är ju annars 60 spänn liksom... Så fan, Skansen-Jonas! Ryck upp dig lite. Nåt nytt får du komma med, annars får du sänka priset. För så mycket är det inte värt.

Nåja. En vacker och bra dag var det i alla fall. Kom hem helt utmattad vid 6-tiden. Kollade på en gammal Bond-film på trean (nej, har fortfarande inte sett den nya... somnade), slaggade in klockan 9 och sov till 10 på söndagen. Ibland går det liksom bara inte.

Konfirmation och kryssning

På söndag ska min brorsdotter konfirmera sig. Jävlar vad tiden går. Nu är hon stor. Banne mig! Det var ju i dessa tider, konfirmationsåldern alltså, som det hände grejer... Första fyllan och så. Måste komma ihåg att diskret påminna Steve om detta på söndag. Kanske till och med i kyrkan? Jag har ju också konfirmerat mig en gång i tiden. Men jag kan inte riktigt minnas varför. Tror mamma sa nåt om att mormor skulle bli så ledsen annars... Nåja. Kanske. Men nu gjorde jag ju det, så då kanske hon kan vara nöjd och glad istället... men inte! Ger man dem lillfingret så tar de hela handen. Nu är det det här med män och barn som hon sniffar efter. Eller män var kanske att ta i. Jag tror singularis räcker för hennes del. Man. Och barn. Singularis eller pluralis på det sista.

I alla fall. Konfirmation på söndag alltså. Hoppas det blir fint väder. Jag har två outfits som jag funderar lite på. När det gäller den ena gäller det att det är ok väder så att det funkar med skor utan tå. Tänkte premiära mina silverpuppor då. Tänk att dessa små dyrgripar stått oanvända i garderoben i kanske två år! Skandal! Nu är det dags!

Olle är för övrigt kvar i örat. Tror jag. I alla fall så är det nåt kvar. Han kan ju ha lämnat kvar svampen och ett och annat får kanske. Men jag tror banne mig att det är han som håller vakt. Han tycker säkert att mitt öra är ett ypperligt tillhåll för han och hans crew.

Igår blev jag erbjuden fast tjänst här på jobbet. Tackade nej. Kunde inte ljuga. Så kass är jag. Sa rakt ut till chefen att jag inte är säker på att jag är på rätt ställe och att jag inte tror att jag vill jobba kvar "så värst länge till". Så nu fick jag förlängt året ut och löneförhöjning istället. Tur att det här med boendet verkar lösa sig alldeles ypperligt då... Inget fast jobb = inget lån.

I fredags var jag ute på galej med mina jobbarkompisar. Oh. My. God. Det räcker så. Jag har fått mina fördomar bekräftade. Och värre: jag har lovat följa med på kryssning i juni. Hur hände detta? Var kommer det sluta? Ingen vet.

Olle sprängde grinden

Påsken gick över på ett litet kick känns det som! Känns även som att jag har gått som i dvala ungefär hela tiden. Jag är så trött! Typ som att jag aldrig vaknar. Jag går upp, men liksom bara halft. Jag orkar ingenting. Och jag vill egentligen helts av allt bara sova mer. Men det går ju inte för sig. Man måste ta till vara på den lediga tid man har och umgås med alla som man känner och göra saker och ha roligt och vara rolig och allt sånt. Så jag gjorde det. Och nu orkar jag inte mer.

I torsdags hade jag middag hemma. Mycket roligt att få besök i den lilla lyan. Vi blev åtta stycken, så det blev trångt, men finns det hjärterum så går det. Och visst fanns det det! Lånade två stolar och två tallrikar från E-L och saken var biff. Kvällen innehöll även en livräddning när Fia satte ett godisägg i halsen. "Heimlisch!" Skrek Tackan, klämde till och det gick bra. Senare på kvällen, när vi var mitt uppe i nattens bravader, så träffade vi på en "trollkarl" som försökte imponera genom att trolla fram papperstussar ur våra öron. Men nån tusing lyckades han inte få fram och inte heller Dr Alban. Bluff och båg. Det håller inte. Han måste komma med bättre prylar för att det ska gå hem.

För övrigt har påsken spenderats mycket hemma hos mamma. Med påskägg och påskmat och grejer. Och den här tröttheten som sagt. Två kvällar har jag somnat i soffan hemma hos syster-Yster och inte för mitt liv kunnat hålla ögonen öppna för att kolla klart på filmen. Ena kvällen sågs Borat, och igår gick vi lös på Bond. Men den har jag ju inte sett än eftersom jag faktiskt somnade i samma stund som jag placerade min lekamen i soffan. Snarkade lite gjorde jag visst också. Charming.

Och för att göra det hela lite mer jobbigt så har mina öronproblem kommit tillbaka. Skulle inte förvåna mig om det är en liten svamp där inne igen. Det värker, jag hör sämre och det rinner ibland lite härligt vätska ur örat också. Sist jag var hos doktorn sa hon att jag kunde så att säga "mota olle i grind" genom att spruta in koksaltlösning i örat. Nån som tror att det hjälpte? Den jävla Olle tog med hela svampaskogen och fårhjorden och spatserade rakt in i örat på mig. Och inte fan är dom beredda att komma ut för att man spolar in lite koksaltlösning inte. Dom behöver andra grejer. Vet inte vad.

Skrivet i sten

Helgen har varit händelserik vill jag lova! Började med en after work med lite mat på strykjärnet i fredags. Sen var det elektrokonsert på Debaser. Alltså, jag vet inte riktigt om det är min grej... Speciellt inte de där tyska snubbarna. Jävla dårar, säger jag. Men jag har kommit på hur vi ska tjäna pengar till att tjacka medis i alla fall. Vi ska starta ett elektro-/synthband. Köra bas, massa synthar och så. Sen kan man typ sjunga lite obskyra ord eller meningar i en mickrofon med sån där ekoeffekt. Så kör man duvan med skallen. Det går hem. Man tjänar storkovan i typ Tyskland och kanske Japan. Sen är det bara att ringa statskontoret (eller?) och fråga vad dom ska ha för medborgarplatsen, ställa dit huset och flytta in. Vi ska förresten heta "The pigeons". Det kommer bli strålande.

Nåja. Det var kul att vara på Debaser i alla fall.

På lördagen var det ju den omtalade tonårsfesten hemma hos Tette och Morran. Mycket trevlig tillställning kan jag meddela. En massa stark bål och skumpa. Vi lekte en del roliga lekar och gjorde lite listor. En ny snusetikregel till exempel. Kusin hävdade nämligen i fredags att det är snusetik att fråga om man får lägga en begagnad prilla i någon annans lock. Ganska förnuftig och självklar regel skulle tycker jag. Men vi kom på att den dosan man tar snusen ifrån är det också ok att lägga den begagnade i locket i. Så där ja. Det är skrivet i sten.

I morse vaknade jag flera gånger mellan omsomningarna och undrade om det var safe att röra sig. Vid 11-rycket bestämde jag mig för att det var det och steg upp. Men man är ju inte släkt med blixten direkt, så ut kom jag väl inte förrän vid halv två. Då promenerade E-L och jag bort till den här 4 H-gården, typ Ekogården eller vad den heter. Tänkte att vi skulle ta oss en kaffe på skafferiet efter att ha kastat ett par ögon på djuren, kossor, hästar och fan gigantiska kaniner!!! men det var ju så klart fullt vid alla bord och milslång kö in till kassan. Så vi promenerade hem igen och tog miss peggy green (E-L:s coche) och körde ut till söndermarken. E-L skulla skifta däck och jag tänkte mest överraska och snylta till mig en middag med parenteserna, men man åkte ju på att kratta hela tomten istället. Eller, jag erbjöd mig och det var kanske knappt en tredjedel av tomten, dock den jobbigaste biten, den med friggebod, kompost, ved...nånting tjofräs och alla spadar och krattor och borstar och såna släggor och yxor och allt, precis ALLT man kan tänkas kanske aldrig i sitt liv behöva, som skulle flyttas på och fixas och donas.... Men jag ska få middag. Sen ska jag lifta hem igen med E-L och kolla på söndagsfilmen på fyran. "Hur man blir av med en kille på 10 dagar". Helt klart en lagom söndagsfilm.

Idag är det den 1 april. Ingen har lurat mig. Än. Tror jag. Och jag betackar mig för 1:a-april-skämt. Jag tycker det är en konstig grej. Varför ska man luras? Ok om man skulle komma på det ultimata skämtet. Men såna här saker som att oh, shit! jag har tappat min mobil. Haha! Lurad! Det går fetbort. Inte kul för fem öre! Jag skriver det i sten. Det är inte roligt med 1:a april-skämt. Nästan aldrig.

Nya perspektiv

The catsuit had to go. I måndags lämnade jag tillbaka den. Jag var på stan och flanerade runt i lite olika butiker och fick lite perspektiv på saker och ting. Jag lever verkligen inte som jag lär. Alltså, man vill ju gärna vara lite bra liksom. Jag sopsorterar till exempel. Och tänker ibland på att handla kravmärkt och allt sånt där. Och nu när man jobbar och sliter och ska köpa lägenhet och inte har några pengar undastoppade och så där så vill jag också försöka bli lite mer ekonomisk, försöka att inte handla sånt som jag inte behöver. Jag är till exempel en typisk sån som kommer på att ja, nu ska jag äta nyttigt. Bönor, det är bra. Då handlar jag hem fem olika sorter i jättepåsar. Sen står de där. Och samma med frukt. Om jag blir sugen på frukt så handlar jag hem typ 10 bananer och 15 äpplen och så. Hinner bli dåligt. (Jag har blivit lite bättre...).

Men i alla fall. I måndags när jag flanerade runt på stan och våren hade kommit och solen flirtade hela tiden, då såg jag så mycket jag ville ha. Små klänningar, roliga t-shirts, linnen... Såna vårkläder som man måste hotta upp garderoben med. Fastnade för en klänning för 250 spänn... och började typ tycka att det kanske inte var värt det... för jag har ganska många klänningar. Men jag vet att jag skulle använda den sjukt mycket. Men jag köpte den inte (också lite för att jag inte hade fått lön än...). Och jag tänkte att det kanske är bättre att köpa lite t-shirts? Så slog det mig. Hallå, tjejen... du har precis tjackat en catsuit för 400 som du vet att du inte kommer att använda. Det var värt. Men du tycker INTE det är värt att pröjsa 250 för en klänning som du VET att du kommer att använda?

Så jag tog helt enkelt tuben hem, hämtade catsuiten (som för övrigt låg kvar i påsen) och åkte tillbaka, lämnade in och cashade tillbaka mina 398 kronor. Sen gick jag på bio med FiF och Missy. Music & Lyrics. Lagom för en måndag.

Kärt barn har många namn

I söndags blev jag kallad tvätt-nazi av min kära vän A-M. How charming.

Vårflanera

I går kom våren hit. Banne mig. Så skönt. Och det tog vi givetvis vara på. Lite frukost först på ray ray och sen ut i solskenet, FiF, A-M, D och jag. Tanken var att vi skulle till skansen, jag hörde att björnarna vaknat. Även vargarna lockade en del. Så vi promenerade från Mariatorget ända ut på Djurgården. I solen. Kändes som hela stan var ute. Leende och solglasögonprydda människor överallt. Men när vi kom fram till skansen var det bara en timme kvar tills de stängde, så vi övergav den planen och tog oss en varsin glass istället. Satt där på en bänk ett tag innan vi promenerade hemåt igen. FiF och jag tog oss så långt som till Odenplan, där skildes vi sedan åt. Jag hade ont i fossingarna sen.

Jag gillar det här med våren. Förväntningarna liksom. Man planerar för all uteserveringshäng, inför sommaren... allt man ska göra. FiF och jag bestämde att vi ska inta stockholms parker den här sommaren. Beta av dem. Göra dem till våra. Alla som vill får vara med.

Jag längtar efter ett garderobsskifte. Små nätta skor. Kanske kjol nån dag. Och att slippa ha långärmade tröjor hela tiden hela dagarna!!! Jag är så trött på att frysa. Jag vill inte det längre. Jag är så trött på att behöva klä på mig en massa kläder. Varje dag. Hela tiden. Trött på att vara blek och glåmig. Jag vill ha solbränna och känna mig fräsch som en nyponros. Är det för mycket begärt?

Kattdräkten

Jag har köpt en catsuit designed by Madonna från H&M. Det är ett sånt där plagg... Jag och E-L kollade in den i reklampauserna på Top Model i onsdags och kom överens om att den är vass. Inte så mycket mer om det sen. På min rast igår var jag och kollade här i Sollentuna centrum (inte fullt lika vasst, om jag får säga min mening...) och där hängde den. Sjukt cool. Var ju så klart tvungen att prova, och den var rätt bra faktiskt. Kändes som att den liksom framhävde det som framhävas skall, samtidigt som den fixade till vissa andra skavanker. Mycket bra. Men så kommer man ju till det här; NÄR ska jag ha på mig denna? Ptja, när som helst egentligen kanske. Men NÄR känner man sig helt bekväm i en catsuit? För inte allt för länge sen känders klänning som ett väldigt uppklätt plagg liksom. Nu snackar vi om en OVERALL. Typ. (Vad är förresten skillnaden mellan en overall och en catsuit, förutom att det sistnämnda låter bra mycket mer smickrande?) Men den dära catsuiten var ju som sagt vass... och det skulle bara kännas så BRA att ha den. Att bara få äga den. Och få tänka tanken liksom på lördagen när man ska ut: "Kanske man skulle ha på sig...?" Kanske prova... Men sen ändå bestämma sig för att jeans och linne is the shit. Nåväl. Jag ringde E-L och samrådade. Och här kommer det braiga med den här typen av vänner. Självklart var hon på! Inget knussel. Den kosta ändå bara 400 spänn, och det är schysst... Tänk när brorsans ungar blir äldre och ska låna kläder... då plockar faster fram en raritet ur gömmorna... Skor kan vi ju glömma att de kan ärva av mig, dom har ju i princip redan gått om mig. Mina examenssandaletter hade Sofia på sin musikal i sexan liksom. (By the way så spelade hon Frenchy i Grease. Hur coolt som helst.)

Så jag tjackade helt enkelt plagget. Andra hade kanske tyckt att jag var helt insane och så. Men inte E-L. Man kan lita på henne i alla väder. Vi är på samma nivå. Skönt att vara granne med henne igen. Lite löst häng då och då. Inga krusiduller. Bara att kila över. Och ibland får man käk.

Wanna be on top?

Igår var det onsdag, vilket betyder Top Model. Fantastiskt program. Jag vet att det är Grey's Anatomy på femman då, men jag ser hellre på Tyra Banks och hennes modell-wannabes. Underbart. E-L och jag kröp upp i soffan och åt lite chips och salta pinnar till. Programmet har allt det som vi vill ha - en dryg programledare och tjejer som är som kattor mot varandra. När en bitch åker ut tar en annan hennes plats. Igår var det även dags för Tyras deep talk. Alla tjejerna berättade med tårdrypande ögon om hur dom mådde. En var orolig för syrran som kanske är lesbisk och en annan berättade att hon var rädd hela tiden. Men stark. Det är nog därför hon måste vara en bitch. Och Tyra satt där och nickade med rynkad panna, och passade även på att dela med sig av några egna anekdoter. Hon är ju också en supermodell!

Dom två korthåriga tjejerna ser förresten typ likadana ut, fastän dom egentligen är sjukt olika utseendemässigt. Men jag kan aldrig skilja på dom om dom inte är med i bild samtidigt. Jag tror alltid att den ena är den andra och tvärtom. Skumt. Men nu är väl det problemet ur världen eftersom den ena fick ta sitt pick och pack och gå igår.

Nästa vecka ska vi dricka vin till. Så klart ska vi införskaffa en butelj av det dära sydamerikanska som dom gör reklam för under programmet. Mycket trevligt. Wanna join?

Sovmorgon

Jag försov mig i morse. Fem i åtta ringde dom från jobbet och frågade var jag var... Hoppsan! Det tar en liten stund att ta sig till jobbet också. Surt. Så jag skulle ha börjat halv åtta, men kom kvart över nio. Förbannat! Så nu har det som tidigare var ett litet överskott av tid här blivit till ett relativt stort underskott kan man säga. För på den här arbetsplatsen är det ingen som dunkar en i ryggen och flinar och säger starkt jobbat, här möts man av sura miner och några skadeglada leenden och saker som "jaha... det blir till att jobba in...". Men för övrigt har vi ganska god stämning här.

Köpa lägenhet

Jag ska ju köpa lägenhet till sommaren är det tänkt. Om banken vill vara så snäll och ge mig ett lån. Ett ganska stort lån. Jag har inga pengar alls sparade. Tyvärr. Igår var jag på min första visning. En alldeles fantastisk liten etta bara ett par minuter från Odenplan. Adorable. Men jag har ingen som helst aning om hur man ska bete sig på sådana dära visningar. Jag kom precis efter en kille som var där tillsammans med sin pappa eller nåt sånt. Pappan började redan i nere i porten att kommentera trappstädning och så vidare. Dessutom gick han nästan löjligt långsamt i trappan (och ni vet ju vad jag tycker om det...), men jag ville inte köra om eftersom jag tänkte att det kan vara bra att se hur de för sig... Hur som helst. Det var ganska mycket folk på visningen, eller i alla fall så kändes det som att det var mycket folk eftersom lägenheten inte var så jättestor dårå... Jag slog en lov där inne, tittade på golvet, på väggarna, i taket... Kollade utsikten och köket och toaletten och förvaringsmöjligheter. Kliade mig på hakan och försökte anlägga en viktig min. Allt som allt tog det väl hela tre minuter eller så. Men det var en annan kille där som kom lite efter mig, och som lämnade lägenheten precis innan mig, så jag bestämde mig för att det var ok att gå. Med prospektet i handen. Jag fick blodad tand så idag ska jag bege mig till tre visningar till. Denna gång är lyorna belägna på söder. Intressant. Vi får se vad det blir till slut. Jag ser väldigt mycket fram emot att ha min egen längenhet med mina egna möbler och allt sånt där. Och veta att jag får bo där på obestämd tid. Jag känner att det är dags nu. Jag vill bli vuxen och köpa matchande tvålpump och tandbortsglas. Tabletter och löpare till bordet. Smart förvaring från IKEA. Allt sånt. Och en badrumsmatta. Jag har aldrig känt nåt direkt behov av en badrumsmatta förut. Men nu vill jag gärna ha en egen. Kanske en blå.

Fick visst en utmaning...

...av Morran. Och jag är inte den som är den. Jag ska här delge 6 underliga saker med mig själv. Vi får se vad jag lyckas gräva fram...

1) Jag har väldigt svårt för att inte börja grina när jag läser sorgliga sagor för barn. Ibland behöver dom inte ens vara sorgliga. För några veckor sen fick jag hosta i nästan varje mening och låtsas ha lite ont i halsen när jag läste "Lotta på bråkmakargatan flyttar hemifrån" för barnen på dagis. Penibelt. Min värsta mardröm när det gäller detta är just nu att jag måste läsa "Märit"-sagan i "Kajsa Kavat" av Astrid Lindgren. Vi håller på med en del Astrid Lindgren-sagor just nu.

2) Jag pratar väldigt ofta för mig själv. Det händer att jag spelar upp ett helt påhittat scenario för mig själv, som även kan inbegripa andra personer som inte alls är närvarande.

3) Jag tycker att husdjur är onödigt. Speciellt typ hamstrar.

4) Om jag är sjuk måste jag ringa till mamma flera gånger och uppdatera henne på läget. Och jag vill helst att hon ska säga att det är ok att jag är hemma från jobbet. Jag har nästan aldrig feber, men man kan vara sjuk ändå!!!

5) Jag har aldrig varit ihop med nån på riktigt. Fastän jag är så gammal. Man kan lätt säga att jag faktiskt inte alls kan det där med förhållanden och sånt. Men det kanske man inte måste...

6) Jag tycker om att lägga pussel. Gärna stora, och med naturmotiv eller kanske ett slott i Österrike.

Så där ja!

Digital-TV

Vi hade sett fram emot det flera dagar. Gårdagens avsnitt av Anna Pihl. Vi laddade riktigt. Kom hem en timme innan och slår på tv:n. Myrornas krig. Satan! Jag skulle ju inte behöva någon box!!! Jag pröjsar ju redan för kabeltv. Alla sa att jag inte behövde nån box. Ringde Peddan (räddaren i nöden). Han var sjuk, men sa att vi kanske måste göra en ny kanalsökning. Sökte. Men ingenting. Det enda vi hittade var kanal 1 med sjuuuukt dålig bild. Ringde kabelleverantören. Det visade sig att det var ett fel i just det huset där jag bor. Fel. Åtgärdas inom 24 timmar. Tack för den, men då är ju Anna Pihl redan slut! Så vi missade helt enkelt hela skiten. Bara för att nån person i Sverige har kommit på att det här med analoga sändningar är ju helt jävla stenute, nu måste vi ändra det. Just måndagen den 12 mars. Och just då blir det fel i just mitt hus. Kvart över nio var felet åtgärdat. Men Anna Pihl var likförbannat slut. Hur kommer det sig att ingen var hemma tidigare på dagen och upptäckte det här? Eller hade det fungerat tidigare? Jag fattar ingenting. Finns det inga studenter i mitt hus? Kunde ingen, INGEN? ha sett till att fixa det där felet innan Anna Pihl? Tekniska saker ska bara funka. Punkt e slut.

Nåja. Vi kom över det. Käkade lite chips och spelade sänka skepp istället. Ett förbaskat roligt spel. Vi vann en varsin gång, E-L och jag. Sen gick jag in nya skinnpajen en stund. Det funkar banne mig att slagga i den om det skulle knipa.

Lusar

Vi har löss på min avdelning! Ett barn hade löss igår, men hennes mamma hävdar bestämt att de små rackarna är borta nu. Men vi har ändå tagit fram stora luskammen och kammar alla barnen. Och nog fan hittade vi en stor en i håret på en flicka. Förbannelse! Det kliar på hela mig. Jag springer till spegeln hela tiden för att kolla i hårbotten. Jag tror jag ska sticka till apoteket och köpa mig en luskam på momangen! Kanske lika bra att införskaffa sånt där lusmedel på en gång? Köra en kur för att vara på den säkra sidan? Det här med små djur som ska vara på en... det är inte min melodi.

Storhandla

Helg är så fantastiskt. Denna har varit splendid (och den är faktiskt inte slut än...). På fredagen bjussade jag lillebror på lite käk och lite bärs och sen begav vi oss till Debban medis och konsert med Timbuktu. Mycket trevligt. Träffade en del nice folk vi kände. Kvällen var rakt igenom trevlig och bra. Det enda molnet där var att jag missade den omtalade People-festen. Illa. Jag har lyckats missa varenda en. Men jag håller tummarna för att nästa gång, då... På lördagen blev det verkstad av allt gammalt snack, och Pelle och jag tog en fika med en massa uppdatering på papa ray ray. Mycket kul att träffa han, men jag har ännu inte lyckats lista ut vad det är med han... Men han är bra. På mänga sätt. Nåt är det... På kvällen var det melodifestival för hela slanten. E-L kom över. Det som var ett battle mellan Måns och Sebastian blev till ett battle även mellan oss två... Hon höll på Måns och jag på Sebastian. E-L och Måns vann... Illa. Men huvudsaken var ju ändå att The Ark tog hem hela skiten.

Idag tog vi en utflyt i miss Peggy Green till Skärholmens centrum. Alltså... där är det inte lätt att hitta, kan jag säga... Men Tackan kom i alla fall hem därifrån 2 laxar fattigare, men en förbannat snygg skinnpaj rikare. Och ett par byxor och en liten väska. Vi köpte också snask på Gott-token. Sen mat på Willys. Vi storhandlade nästan med vagn och allt. På vägen till bilen tyckte E-L att vi kunde låtsas att vi var ett par som storhandlade tillsammans på söndagen. Jag trodde inte att dom som såg oss skulle tro att det var så. Men kanske. En å annan kanska tänkte så. "Dom där tjejerna är säkert ett par som storhandlar på söndagen". Kommer aldrig få veta om det var så eller inte. Men vi låtsades i alla fall det. Nu dricker vi cola ur E-L:s storpack som ligger i kylen, Vi har också käkat lite mat framför matinén på fyran. Dom visade "ciderhusreglerna". Jag tycker att det är en obehaglig film. Men också bra.

Bitterfittan

Det är jag. Klockan sju på morgonen är det jag. Idag när jag väntade på tuben vid universitetet, och då var klockan knappt halv sju, så var där en snubbe som höll på reta sin flickvän eller så. Han pratade med alldeles för hög röst med tanken på den arla morgontimmen. Började anklaga tjejen för att "fisa". Han sa ordet kanske 18 gånger under en period av kanske tre minuter. Redan då började det pyra i mig. Tjejen, som vid närmare eftertanke kanske inte var någon flickvän, fnittrade hysteriskt. Sen började han snacka om annat, högt, gällt och sa "fuck" i olika böjningar kanske tre gånger i varje mening. Jag stirrade stint ner i tidningen.

Ett annat irritationsmoment så här på morgonen är alla som går så långsamt i rusningstrafik. Hallå!!! Gärna med en väska eller så som ytterligare stoppar upp. Det är då man tar tre djupa andetag. Väl framme i Sollentuna så står där en tidningsutdelare. "Ciiiitiiii, ciiitiii..." Gällt och återigen, alldeles för högt. Jag ser vid det här laget rött, stirrar ner i backen och nynnar i huvudet för mig själv: "alla vi, längtar efter sommaren..." och önskar nästan att Dr Alban höll mig i handen.

Läste också i metro i morse (jag vägrar läsa ciiitiii) att P Diddy krävt hundra svenska fotomodeller kring sig själv och sitt crew på efterfesten på stureplan, när den nu ska äga rum. Ikväll? Imorgon? Pliiiiis. Jag har fan inte fått nåt kaffe än!

Ereland Loe

En gång träffade jag en kille som tycker väldigt mycket om författaren Ereland Loe. När vi träffades hade jag inte läst nåt av honom, men jag visste ju vem det var (dah!?). Nu har jag börjat läsa Naiv. Super. av Loe, och jag förstår varför han gillar honom. Jag skrattar en massa, blir lite bekymrad och känner igen mig och småler och har även fällt en och annan tår. Men det bästa är ändå att jag känner igen den där killen så mycket. Och det gör mig glad, för trots att vårt möte var kort, och det stod ganska snart klart att det bara skulle bli just det mötet, så tyckte jag om han. Det kändes som att vi klickade på nåt sätt. Vi tyckte om samma böcker, lite samma filmer. Och musik. Jag tror sällan eller aldrig förr jag träffat nån med så många rätt i skivsamlingen. Det är stort. När jag läser Loe nu känner jag att det blir bekräftat på nåt sätt. Det var lite speciellt. Om inte om hade varit hade vi kunnat bli ett alldeles smashing par han och jag. Men nu får jag nöja mig med att jag hade rätt. Han var helt enkelt precis så bra. Bara så bra.

Neighbours

Jag och min kumpan E-L bor grannar. Igen. Tredje gången gillt kanske? När vi var små bodde vi på samma gata hemma i åbäket. Simborgarvägen. Hon på 19 och jag på 31. Sen flyttade jag och min min mamma och lillebror och storasyster till en annan gata. Lite senare flyttade E-L och hennes familj från Simborgarvägen 19 till Centralvägen 19. Min mamma träffade en ny man och bestämde sig för att det var dags att kila stadigt igen, och han köpte sig ett hus på Centralvägen 56. Som ju givetvis mamma och jag och lillebror flyttade till efter ett tag. Så då bodde vi grannar igen. Ett tag. Sen flyttade E-L lite, och jag flyttade lite. Nu bor E-L i en liten lya på norra djurgården, som det så flådigt heter. Sedan en vecka ungefär bor jag där också. Så nu är det häng på kvällarna som gäller.

I fredags åkte jag hem till mamma för att hämta saker till det nya lilla hemmet. Kvällen ägnades åt kortspel med brödraskapet (med den där mannen som mamma träffade fick jag nämligen två brorsor till, på köpet liksom). Vi körde 7:an nio gånger och jag vann flest gånger. Jag hade flyt. Men så fort jag uttalat orden, så sprack bubblan. Så är det alltid. Bara att lära sig. Men om det skulle vara så att någon annan i sällskapet missat det, så måste man ju säga det... Typ.

På lördagen åkte jag skridskor med småprinsarna och syster-Yster. Hej vad det gick! Man har det fortfarande i sig... Dagens citat stod min underbara lillprins för. När vi andra (läs jag) åkte runt och skröt om allt vi kunde göra, åka baklänges, göra åttor, snurra osv, sa han: "Jag kan stå stilla på isen". Det är konst. På kvällen kom ovan nämnda E-L och käkade middag hemma hos mina föräldrar och sen åkte vi hem till henne och hade lördagsmys med nya Beck. Spännande. Till söndagen hade jag bokat biljetter till Cosmonova åt mig och prinsarna. Vi såg en film om korallrev. Mycket vackert, men storprins tyckte också att det var lite sorgligt att korallerna håller på att dö. Så glöm inte att göra det ni kan för att förhindra uppvärmningen av världshaven!!!

På eftermiddagen kom föräldrarna till prinsarna och fikade i min lilla lya, och jag fick tulpaner. Så fina så fina... Det känns riktigt bra i lilla lägenheten faktiskt. Och i veckan ska det hinnas med både det ena och det andra. Fika hemma och fika eller öl på stan med nya bekantskaper. Intressant!

Kultur

Måndag igen. Jag har varit hos tandläkaren. Två lök och möjligen en jävla helvetes rotfyllning. Men det vet jag inte förrän om fyra månader. Tandläkaren var dock väldigt sympatisk och han trodde inte att det kommer att behövas. Hoppas, hoppas... Jag tycker att alla borde få oförstörbara vita fina typ plasttänder från födseln. Jag tycker inte om tandläkare. Dyrt och smärtsamt. Sen får man alltid skäll för att man inte har använt tandtråd eller flourtabletter eller munskölj eller att tandkrämen har små mikroslipningspartiklar och grejer... Eller så får man skit för att man inte varit där på länge. Så sitter man där och skäms. Fan! Sänk priserna då! Jag har inte råd.

Helgen har varit så bra, så bra. Började med en pizza och öl med E-L och hennes jobbarkompis på fredagen. Sen kaffe på Musslan med fröken pregnant. Mycket trevligt. Den lilla rackaren har minsann gått och förlovat sig. Så snart blir det bröllop också. Bebis och bröllop... Jo, man tackar. För vissa går det som på räls.

Nåja. Fredagen slutade alltså tämligen lugnt. Kröp ner i E-L:s säng redan vid tolvtiden. På lördagen bar det av till Naturhistoriska muséet med syster-Yster med familj. Väldigt roligt. Jag har väl inte varit där sen dinosauriernas tid... Men sen blev det minsann bråttom! Skulle hem till A-M på fördrink och sedan på peoplefest, varefter det blev ett säkert kort för FiF och mig; Debaser vid slussen... Trevligt, as always.

Sms från A-M på söndagsförmiddagen: "Frukost?". Nåväl... blev ingen frukost på stan, men väl fotoutställning på Kulturhuset och därefter fika på Non solo bar. Splendid.

Fy tjyven för tjyvar

Idag såg jag fram emot häng med storebror och hans familj. Mina fina tjejer som har blivit alldeles tonåriga och stora. Hur coola och grymma som helst. Storebror bor sedan länge i staden Linköping och vi ses inte så ofta. Så när de ska komma till söndermarken på besök dukas det till fest!

Familjen Linköpings huvudsyfte till denna visit var att gå på Robert Wells jippo på Cirkus (nåja, man har inte alltid samma smak när det gäller jippon och så...) och sedan skulle de komma hem till mumsen och äta mat och Tackan hade tinat upp boxen med rödvin och förberedde sig för mysigt häng.

Telefonen ringer. Dom är på väg. MEN!!! Inbrott i bilen. Dom har tatt allt... Utom stereon typ. Men alla deras väskor med kläder och övernattningsattiraljer, glasögon... allt. Brorsan hade också plockat upp ett second hand-fynd (så klart!), en dvd-brännare. Borta. Så jävla jävligt! För att citera M-L: "Det är så man får raptus".

Jag blir så lack! Jävla jävla tjyvar som tjyvade mig på en trevlig kväll med min familj. Och jävla jävla dom som har tatt mina stjärnors kläder och SMINK för bövelen! Dom här tjejerna är 12 och 14. Viktiga saker! Ja, mest av allt blir jag bara så less! Kan inte alla bara hålla sig till sina egna saker? Kan man inte bara få kunna ställa sin bil på en parkeringsplats, gå på valfritt jippo och sen åka hem till mumsan eller pupsan eller vem som helst och äta god kycklingpaj och dricka rödvin? Ska det vara så omöjligt?

Jag har förresten också tydligen svamp i örat. Lovely.

Nörd-varning?

Kände mig lite krasslig igår på jobbet. Egentligen började det väl redan i söndags, men jag tänkte att det inte var så konstigt att kroppen inte var på topp efter denna maratonhelg... Fantastisk, by the way...

I alla fall. Igår - inte så pigg... Många på jobbet är lite förkylda och hänginga nu för tiden. Vi fick till exempel skicka hem två barn på min avdelning. Och jag satt där och kände mig lite bortkopplad från världen. Då sa min kollega att det var ju bra att jag inte varit sjuk än, och hon lät till och med lite imponerad. Attans tänkte jag, som faktiskt precis satt och önskade lite att jag skulle bli sjuk på riktigt så jag kunde vara hemma lite. Men så säger hon så, då känns det ju som man måste bevisa nåt. Nej, jag är aldrig sjuk! Typ.

Men nu är jag det. Kroppen känns ungefär dubbelt så tung, och i huvet har det flyttat in nån form av byggnadsarbetare, och det är inte semestertider kan jag meddela.

Nåväl. Helgen var ju faktiskt helt galet bra. Började med att möta upp FiF och Duck på Muggen, men vi avlägsnade oss genast. Tackan skulle vara ankvakt medan FiF gick på dejt. Hon börjar bli veteran, den gamla räven... Hur som helst. Efter lite piff och öl försvann hon ut i Stockholmsnatten och Tackan och Ankan hade lite kvalitetstid innan färden gick mot söders höjd och A-M:s resindes. Där bjöds på trevligt umgänge, varefter vi förflyttade oss till Pet Sounds. Mycket trevligt. Dock avvek sällskapet från A-M till Riche (va?) efter ett tag, så det var jag och Duck kvar, men L med pojkvän anslöt. Fredagen var trevlig och avslutades förvånande nog tidigt, för att vara vi...

Lördag spenderades på papa ray ray och sen hemma hos FiF med melodifestival och skumpa. Kom igång sent, men kom igång, det gjorde vi i alla fall. Kvällen avlöpte sedan på Debaser för att sedan avrundas hemma hos FiF med portvin och diverse listskrivningar och tävlingar och lite annat smått och gott. En mycket bra helg i goda vänners lag.

Jag har denna karensdag spenderat tiden i soffan framför två Beck-filmer. Och jag måste erkänna. Gunvald is the shit. Jag tycker han är helt fantastisk! I den här familjen finns nån slags förkärlek för svenska deckare, så vi har alla Beck och alla Wallander. Jag har själv under min tid i Göteborg dissat detta ganska demonstrativt, men nu när jag befinner mig här måste jag ju säga att det är ganska trevligt... 21:a kommer nästa Beck. Och nåde ginza om den inte kommer på stubben! För mumsan har minsann förbeställt. Jo men visst vettu...

Spenderbyxan

Ibland har man medvind. Jag har under den senaste perioden upptäckt att alla mina jeans håller på att ge med sig på olika sätt... Den vanligaste åkomman i min jeansgarderob är slitage i grenen... Och har det en gång väl börjat gnagas sönder där, då går det undan. Trots flitigt lagande. Sen har vi ju fenomenet med jeansen som sprack i röva. Mitt bak under ett biobesök. Fantastiskt roligt, men sorgligt eftersom jag gillade jeansen. Ett par veckor senare sprack A-M:s på samma sätt, vilket ju i och för sig känns tröstande; det behöver inte betyda att mitt ass har växt till gigantiska proportioner sen inköpet. Kvaliteten var helt enkelt inte den bästa.

Så i helgen, efter att lönen satt sig på kontot som en smäck, med ett överraskande tillskott från förra jobbet, begav jag mig in till stan för att investera. Tre par jeans kom jag hem med. Inte illa! Känner mig mycket nöjd. Passade även på att plocka upp en bedårande klänning, som mamma visserligen tyckte såg ut som en städrock (hon sa dock senare att jag var mycket söt i den...), en blus, en t-shirt och ett par skor. Allt gick på under tvåsnusingen.

Idag har jag till mina parentesers stora lycka slängt skor. Två kartonger och en väska tömde jag nästan helt. Sparade dock ett par mockastövlar, ett par mockapumps i 60-talsmodell, ett par svarta galet fula träskor med stålklack (?!) och ett par bruna loafers. Jag kände att det kan komma en tid... Träskorna har en historia för sig. Kommer från Italien, jag har fått dem av en svunnen vän, och kände helt enkelt att det blev för sentimentalt att hutta dem. När jag ser dem ler jag alltid och tänker på min lilla Sharon. Hon är en fantastisk människa.

Söndagsangst

Jag glömde kolla schemat på jobbet i fredags. Jag vet inte när jag börjar imorgon... Vilket innebär att jag blir tvungen att åka dit till 07:30. Attans!

Tackan sväljer svordomarna och låter detta bli en läxa för framtinden: Fredag = Jihuuu! och KOLLA SCHEMAT!!! för tjyven.

Det plågsamma är just själva gå-upp-ögonblicket. Sen stängs alla känslor av och man går på autopilot. Som en robot fram till dess att man kan sjunka ner på bussätet och kvarta in igen.

Konstigt

Jag drömde något mycket märkligt i natt. Jag och Morran hade bytt mobilajor av någon anledning. Bara switchat rakt av, hon hade mitt nummer, jag hade hennes. Skitkonstigt. Vad skulle det fylla för funktion liksom? Sen hände det en massa andra saker också. Drömmen var full av suspekta detaljer. Till exempel en massa tomtar. En hel del vatten och typ storm. Ja, jag vet inte. Men jag tyckte det här med mobilerna var minst sagt odd...

Jag drömmer mycket nu för tiden. Jag ska klippa mig idag (något som är väldigt väldigt nödvändigt) och i går på morgonen drömde jag att jag gick till frisören med mitt hår som jag har nu, och klippte mig. Kom ut med en kolsvart bob med tjock hellugg. Sjukt nöjd var jag. Men jag hade inte färgat håret alls. Så hur gjorde de då? Från råtta med lite slingor till korp?

Strange.

Men jag har ju i alla fall ett jobb...

Kvällsmöte. Två gånger i månaden. Varannan vecka ska jag sitta på jobbet till halv åtta på kvällen.

- Jaha, vad gör vi då? frågade jag.
- Allt som vi inte hinner annars. svarade någon.
- Men behöver vi vara här två kvällar i månaden för det??? undrade VERKLIGEN jag.
- Ibland sitter vi mest och snackar skit och har trevligt. sa någon annan då.

Säkert. Jävligt trevligt. Jag gillar dem inte ens.

Vad har Tackan givit sig in på? Nytt jobb som kändes spänande och så för bara en månad sen, känns nu mest som ett litet helvete. Nästan. Sjuuuukt tidiga mornar eftersom jag bor i världens ände och jobbet liksom ligger i den andra änden. Kommer hem sent (eller sjuuuukt sent om vi har ett av de berömda kvällsmötena), äter, sover... Går upp, fryser, muttrar och svär... Jag är en munter kicka nu för tiden!

Häromdagen var vi två personal på 16 barn på min avdelning. Det var lätt hysteriskt vill jag lova... Och barnen. Dom luktar sig till rädsla och var små monster hela bunten. Fantastiskt söta, men dock monster. Och just den här dagen tyckte chefen att vi kunde vara ute på gården lite längre med barnen, ty frisk luft är bra för sinnet och håller dessutom barnen friska och krya! Jo... men fortfarande har vi en lunchtid att passa och alla ska av med diverse vinteroveraller och galonbyxor, det ska kissas och händer ska tvättas. Och som alla barn älskar även dessa att leka med vatten, så det så klart att man måste passa på att dricka lite när man ändå står vid handfatet. Jag har lärt mig den hårda vägen att barn vid handfat måste kontrolleras stenhårt hela tiden, annars kan de på ett ögonblick ordna med en mindre översvämning.

Något annat jag nu vet är att det kan faktiskt ta en kvart för ett barn att sätta på sig ett par strumpor. Och gud nåde dig om du hjälper ett barn som kan själv, då kväver du deras vilja till lärdom och utveckling. Men se för fan till att alla sitter vid lunchbordet klockan 11:00 PIP! Moment 22, jag lovar. Knepet är att sätta på ungen strumporna utan att någon ser. Kidsen som alltid ska själva bereder dock en del problem eftersom de oftast protesterar ganska mycket om man försöker ta kommandot.

Jag tror banne mig jag ska snickra ihop en ny pedagigik. Vissa teorier har man ju sen tidigare...

Jodå, jag lever.

Tackan har varit fullkomligt värdelös på att uppdatera bloggen på sista tiden. Mången å har runnit under mina broar under denna tid... Oj oj. Känns som jag lever ett helt annat och nytt liv, och det gör jag ju på sätt och vis.

Göteborg känns väldigt långt bort, och här finns nu istället alla dem och allt det som jag saknat de senaste fem åren; min familj, massa vänner, staden... Allt det som är så bekant och välkänt. Nu är jag här igen, och det är ruskigt hur snabbt det går att komma in i den gamla lunken. Åka tunnelbana, köpa månadskort för 600:- utan att ens oja sig över priset. 600 sa du? Ja, då är det så.

Egentligen känner jag nästan som ett tvång att gå igenom allt som har hänt. Och kanske framförallt - det nästan obligatoriska - summera 2006 och spekulera över vad 2007 kommer att innebära. Haha, jag tänkte verkligen skriva "vad 2007 kan ha i sitt sköte", men det skriver jag ju naturligtvis inte på riktigt. Så jag skrev det så här istället...

MEN jag kommer inte att göra det. Inte nu. Kanske gör jag en summering senare. I februari till exempel. Eller till midsommar. Nu vill jag bara säga TACK till alla som finns nära mig. Jag återkommer någon dag, kanske med små delar av allt som har hänt. Jag kanske berättar lite om hur det kan vara att kräkas i rännstenen. Eller om hur det kan vara att åka tåg precis innan jul. Jag kanske kan berätta lite om varför jag inte vill ha mina barn på dagis. Eller om mitt nya jobb? Eller kanske om nåt annat.

Men nu ska jag socialisera med min släkt. Parenteserna bjuder på kalkonmiddag, vilket innebär mat hela tiden. Jag minns när jag var liten och vi var hos mormor. När vi kom var det lite snacks och fördrink. Sen var det kall mat; potatissallad, skinka, rostbiff, sallad, smörgås... Sen varmrätt. Typ mastig köttgryta. Och till sist var det efterrätt med både tårta, sockerkaka, bulle och minst två olika sorters småkakor. Galenskap. Jag kan nu meddela att min mamma är lik sin mamma. Big time. Inte bara på näsan.

Tack å hej

Nu är jag färdig här. Dom sista telefonsamtalen är ringda, papprena satta i pärmen, akterna rensade. Chefen har hållit tal och vi har ätit tårta. Idag ska jag lämna in mina nycklar och min mobiltelefon. Efter 16:30 idag är det här inte längre min arbetsplats. Namnet utanför dörren kommer att bytas ut. Undrar just vad som kommer stå där istället? Det är det fler som undrar...

Har idag på morgonen släpat en 7 ton tung resväska till centralstationen. Låst in skiten. Jag hatar att släpa på tunga väskor. Jag blir på riktigt dåligt humör. Och runt omkring mig är det hets. Hets, hets, hets... Tur att jag ska återvända till huvudstaden nu då, för där sker ju allt i sakta mak...

Jag har fikat med mina vänner, tagit farväl och adjö och lovat komma tillbaka. Och det ska jag ju! Men det känns ändå vemodigt. Det kommer inte längre vara min stad. Jag har haft två städer ganska länge nu. Det har varit jobbigt många gånger, att lämna den större staden för den mindre... För den största kärleken finns ändå kvar i den stora, men den lilla staden har haft en alldeles egen kärlek, kanske mindre, men inte i betydelsen. Den stora staden och allt som är där är så självklar, har alltid varit. Här krävs det mer, från min sida och fråna andras sida. Och det som tidigare var vardag här, som hela tiden fanns i närheten, inte så bråttom... har nu fått alldeles för lite tid. Men det är väl så det är, så det alltid kommer att vara. Man saknar inte sånt som man har, liksom.

Nu ska jag låta håret torka och ta mig en sväng i korridoren. Behöver låna en nagelfil

Orättvist

Tackan: If I could please God, Now that I've found him, can I keep him? I'll be your sweetest child, I'll quit all the lying and deceiving. You know I wouldn't survive, the losser the pain. So please don't break this girl again (marit bergman).

Gud: Så fan heller. Det räcker inte med att äta sin spenat vad dag längre. Men du kan få en snigel på ögat.

Flytt-hets

Jo, men alltså... Jag ska ju flytta snart. Tackan är på väg tillbaka till huvudstaden. Skönt! Men dessvärre inte så skönt att packa. Jag förstår inte riktigt vart allt kommer ifrån? Hur mycket saker kan man ha? Jag tycker ändå på nåt sätt att jag varit ganska bra på att slänga bort en massa junk, men kartongerna räcker ju ändå inte. Måste hämta nya idag igen! Vilken butik ska jag då gå till och vifta med ögonfransarna?

Idag ringde den kvinnan som ska flytta in i lägenheten efter oss också. Hon sa att jag måste beställa en tid för besiktning innan hon kan få veta när hon kan hämta nycklarna. Men... JAG HAR JU GJORT DET!!! Dom kommer på torsdag! Men det hade den här mannen tydligen inte hittat i datorn, att det var bokat... PANIK! Tänk om det är som hon säger? Tänk om han har dabbat bort tiden? Vad händer då??? Jag har inte tid med sånt här. Jag orkar inte. Jag har heller inte sagt upp hyresgästföreningen kom jag alldeles precis nu på... Darn! Måste genast ringa och ordna med det.

Så där ja! Tyvärr så blir det ju en dragning till nu då... Men eftersom pengar aldrig har varit ett issue för mig, så är det ok.

Fredag med middag ute med Kombo och bådas parenteser. Kan bli hur spännande som helst. Lördag innebär att allt (med betoning) mitt pick och pack ska lastas på ett släp. Vuxenfolket lämnar mig sedan med en resväska med det nödvändigaste i. Och en tältsäng. Jag kommer sova GOTT min sista månad. Någon som har en mjuk och bred säng och som kan avvara några centimeter? Jag kan klia på ryggen, men är ärligt talat ganska kass på massage.

Nåväl. 22 december bär det av "hem" (mycket förvirrande begrepp plötsligt...) och efter jul börjar Tackan nytt jobb... Förskollärare minsann... Har hört av en del att det kräver en del tålamod, men var har den tanken kommit ifrån? Dessa ljuvliga små varelser... Det kommer nog bli splendid. Hoppas jag...

Det är någonting med regnet...

...som gör mig fruktansvärt irriterad! Som gör att jag avskyr hela den här staden. För som alla vet, så regnar det en del i Göteborg på hösten. En hel del.

Flyttpackandet är i full gång. Stort behov av banankartonger. Så igår efter jobbet kilade jag in på Hemköp och hämtade fyra stycken. Det var vad jag fick med mig. Dom är ganska så otympliga dom dära banankartongerna... Hur som helst. Började min vandring up hills... Och vad händer? Jo då. Det börjar regna. Först bara lite, lite... Sen mer. Och mer. Ok, jag har varit med om värre, men det var sånt regn som man blir riktigt blöt av. Så möter man en massa bilar där de som sitter där inne tittar på en med ett medlidsamt litet leende. Jag har lust att sparka på bilen! Men det går ju inte. Så det är bara att streta på. Uppför. Streta. Uppför. När det är kanske 50 meter kvar hem slutar det regna. Jävligt nödvändigt att det kom en skur just då.

På mitt jobb får vi tre massagetillfällen per termin som bekostas av kommunen. Skall givetvis utnyttjas. Och idag trampade jag på jobbcykeln iväg till mitt andra tillfälle. Hon knådade och knådade, sträckte så det knakade. "Är du lite stressad?" Vem? Jag? No no no... hur kan någon tro något sådant?

Hur som helst. Efter en halvtimme är det klart och det är bara att dra på sig tröjan igen och trampa tillbaka. Ganska mycket nerförsbacke på tillbakavägen, tack och lov... Nu är det ju så här att det är höst, och det är blött. Överallt. Hela tiden. Och det småduggade dessutom. Jag är faktiskt beredd att stå ut med det. Men när jag väl kommer till jobbet, så är det så att det är en byggarbetsplats här utanför för tillfället. Vilket by the way innebär att det är en jävla stor maskin, typ grävskopa som håller på precis utanför mitt fönster. Låter och stör. I alla fall. byggarbetsplats + regn = lera. Halt att cykla. Först kommer jag till en sjö av lervatten, där marken under dessutom är ojämn, så det gäller att undvika hålen i marken så man inte faller pladask (i dubbel bemärkelse...). Väl igenom pölen, jag lyckades smidigt undvika de största ojämnheterna... upptäcker jag nästa hinder. En stor förbannad jävla lastbil blockerar hela vägen. Så jag får försöka cykla bredvid. Vad är det där? Lerdike. Jag sladdar och får sätta ner fötterna i sörjan. Mina sneakers som innan var vita (nåja) och fina är numera förvandlade till grå-bruna. Till råga på allt kom jag på att jag innan mötte den gående lastbilschaffisen. Jävla idiot! Jag svor ganska högt.

På vägen till massagen blev jag dessutom omcyklad av en dam med neongul reflexväst och cykelhjälm. Fan!

Det är någonting med Pelle...

...som gör att jag blir glad när han ringer. Jag blev glad två gånger igår när han ringde. Men idag när jag ringde så svarade han inte. Fastän vi skulle äta frukost på stan.

Befinner mig för tillfället i en förort till huvudstaden, min gamla stad, som snart är min nya stad. Igen. Jag fick en gång frågan om jag var rastlös och hade svårt att bestämma mig. Kanske är det så. Men den här gången känns det som att jag kommer tillbaka för att stanna.

Det är söndag, och som ofta på söndagar är det något som sker i huvudet. Det liksom sammanfattas. Man går igenom vad det egentligen var som hände och laddar inför en ny vecka... med inte så lite blandade känslor. Och sad, but true - men jag måste erkänna. Det KÄNNS att man inte är 20 längre. Och jävlar du, det SYNS också. Något skankigare än FiF och Tackan på hemväg på söndagsförmiddagen har sällan skådats...

Men åter till Pelle... Vad är det med honom som gör mig så glad? Egentligen? Vad var det som startade den där natten för länge sen, när jag knackade på i hans lilla lya med bula i pannan. Var det de goda pepparkakorna som han hade i sitt kök, och som jag mumsade i mig på morgonen? Eller vad var det? Egentligen?

Jag hoppas på att kunna ta reda på det nästa år. Jag tror jag ska ha det som nyårslöfte. Ta reda på vad det är med Pelle. Det får bli mitt projekt. Det och att tjacka medborgarplatsen och det där huset med klockan som stannat på tio i tio. Vem ringer man om man vill lägga ett bud på medis?

Det är nog så nu. Vintern är definitivt här. Jag köpte mig en vinterjacka igår. Nu är det bara skor som saknas. Varför finns det inga skor som är fina OCH varma? Hur kommer det sig att ingen, INGEN, år 2006 har lyckats med detta?

Nåväl. Flytten till hemstaden närmar sig med stormsteg. Jag vet inte hur många gånger de senaste veckorna jag svarat på frågan: "Hur går det med jobb då?" Mest kommer den från kolleger så klart. Och den är frustrerande. Jag har ju inget jobb. Jag vet ju att de frågar för att de bryr sig, men jag vill gärna kunna svara något också.

Idag kommer det folk hit och hämtar möbler. Kombo håller på sälja av hela bohaget. Blocket is the shit tydligen. Vi kommer inte ha någonting kvar sista veckorna här. Men det är väl lika bra. Lättare att flytta då. Idag ryker köksbordet och databordet. Och kanske också vitrinskåpet. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Men var ska vi göra av Kombos spritförråd?

Jag har inga djupare fuderingar den här dagen. Tanken den här helgen är väl att jag ska tömma huvudet lite. Det har varit lite mycket på sista tiden. Det måste sorteras. En del ska väl kastas förhoppningsvis.

Nu är det dags! Ikväll är det X-men II. Jag blev inte så imponerad av ettan i torsdags, tycker den var lite lam. Men jag ger tvåan en chans eftersom Wolverine är ok att vila de ljusblå på. Men jag tror att det krävs chips.

Lite gnäll...

Ursäkta mig, men vad hände? När jag sa att jag gillade hösten menade jag soliga dagar med frisk luft, gula löv och blå himmel. En mild bris kanske. Men inte ösregn och stormvarning. När jag sa att jag gillade vintern var det knarrande snö, sol och blå himmel (ja, även här). Inte 20 ton blötsnö up my ass!

Och den här blåsten? Vad gör den här?

Dessutom sitter jag just nu på en hosta som ekar över hela korridoren och alla möter mig med medlidsamma leenden, och helst av allt vill jag fräsa mot dem. Men det får man inte göra (speciellt inte efter att mina kolleger har beskrivit mig som glad, positiv och stabil). Då är det bara att bita ihop och le tillbaka. Hålla dörren stängd.

Måndag och tisdag eftermiddag har jag sovit bort. Kommit upp, tittat på tv och somnat igen. Veckan har gått fort. Nu är det så gott som torsdag och fredan allaredan.

Helgen ska tillbringas inomhus i största möjligaste mån. Inomhus med händerna på täcket. Jag ser fram emot det. Ska bli riktigt skönt. Äta kräm. Det är klart underskattat. Köpte igår. Det var det enda jag var sugen på. Fastän jag hade god linssoppa hemma. Men icke! Kräm. Jag ska äta det idag också. Kräm.

Det finns de som säger att man borde ligga hemma i sängen när man är sjuk. Men varför ska man göra det när man kan gå till jobbet och vara grinig?

Jag har 43 arbetsdagar kvar på det här jobbet. Sen lämnar jag den här staden. För den här gången. Man vet aldrig när man kan tänkas komma tillbaka. Efter veckans avsnitt av Roomservice är den nya dealen att flytta till Jamaica. Om jag inte har några barn när jag är 45, och ingen man, då säljer jag mitt pick och pack, flyttar till Jamaica och dricker... rom? hela dagarna. Då kanske det är dags att börja röka också. Jag menar, om jag inte har några barn och så kan jag väl lika gärna röka lite? Skadar ingen annan än mig själv. Dricka rom, röka och fläta korgar. Det är vad jag ska göra. Nån som ska med?

Det behövs en förändring här nu. Jag vill inte mer. Jag har tröttnat. En gång var det någon som frågade mig om jag var en sån som har svårt att stanna på en plats. Jag vill minnas att jag blev lite förnärmad över frågan och tyckte att så var det inte alls! Men just nu är det så. Jag har väldigt svårt att motivera mig till att vara här och jobba på som om allt är som vanligt och som om det är jag som har ansvaret även efter jul... Jag vill gärna ta den lättaste vägen ut... Men usch och fy, så får man inte göra!

Fredagen har i alla fall äntligen kommit till stada, och det är bara en halvdag kvar nu. Sen bär det ut på stan på en välförtjänt och -behövd AW. För övrigt kommer helgen att gå i packandets och slängandets tecken... När det vankas flytt gäller det att ha så lite som möjligt med sig. Bort med all gammal skit. Jag ska nog banne mig för en gångs skulle också slänga av en del kläder och skor. Jag har till exempel ett par gamla sneakers som jag köpte för länge sen när jag bodde i Linköping. Hål under sulan. Läcker. La jag i en skokartong och låtsades att de skulle heala sig själva. Jag har nu insett att det inte kommer att hända. Torkar tåren i ögonvrån och sänder dem till skohimlen. Vila i frid, ni har tagot mig mången mil.

I eftermiddag ska jag stänga av telefonen och skriva. Avslut. Ja tack. Så mycket det bara går. Men nu är det först lunch. På dagens meny har vi ugnsgrillad lax och spenatris. Till efterrätt en satsumas. Eller clementin. Eller nåt sånt. Jag vet inte riktigt skillnanden och jag vet inte vad det är jag har. Men gott är det nog.

Penibelt

Idag har min kära kollega kommit på den brillianta idén att vi varje vecka ska avsätta viss tid för att berätta pinsamma händelser för varandra. Givetvis fick alla genast prestationsångest och ville mena att det faktiskt inte är så ofta man gör bort sig egentligen... Så projektet utökades till att även kunna innehålla roliga eller bara trevliga händelser. Nåja. En liten stund av trevlig gemenskap i alla fall. Även om förslaget till en början kanske syftade till att ta udden av pinsamheter.

Jag funderade lite på egna fadäser genom tiderna. Historier som den i föregående inlägg, med sms och samtal och hej och hå, passar sig inte riktigt att förtälja i en arbetsgrupp på ett socialkontor (någon form av yrkesmässig stolthet behåller jag gärna...).

Men övriga pinsamheter... Jag har svårt att minnas sådana riktigt roliga saker som man kan skratta åt. Jag minns mest sånt som fortfarande gör mig blodröd i ansiktet. Bara tanken på det får mig att kippa efter andan och leta efter ett hål i golvet. Eller så är de som i föregående inlägg - mest patetiskt. Men kanske är det just därför man ska prata om dem? Jag vet inte. Men jag har inte uppbådat tillräckligt med mod för att yppa dem här i alla fall.

Oh crap!

I förra veckan kom jag på flera inlägg jag skulle skriva här. Nu kommer jag inte ihåg ett enda. Så det blir inte roligare än så här denna gång. Helgen har avlöpt utan några större varken glädjeämnen, sorger eller skandaler. Eller ok då, lite skandalöst var det väl av mig att bli alldeles på tok för överförfriskad på lördagens fest hos grannen, så att jag var tvungen att gå hem. Lite onödigt var det kanske också att ringa till mr S och även skicka meddelande som jag inte alls vet om jag kan stå för - men förutom det så var det inget speciellt. Ja, jag skulle ju också fota mitt skrev och skicka via mms till FiF och le Kott, vilket ju också kan te sig aningen omotiverat så här i efterhand. Men va fan! Kan också tillägga att de båda var ruskigt besvikna på bilden, trots att jag hävdade att skrevet faktiskt var med - under täcket! Vad trodde dom egentligen? VAD ville dom se...? Bör även tilläggas nu att jag inte har helt glasklara minnen från lördagskvällen. Och det man inte minns har aldrig hänt. Vill dock minnas att jag tyckte att jag var ganska förnuftig som i alla fall gick hem.

Nåja. Nog om detta. Igår hade vi en familj hemma som kollade på lägenheten. Det var roligt. En mamma med tre barn ska flytta in. De har aldrig haft en egen lägenhet och har varit på flykt i 15 år. Så nu ska dom få en egen där i alla fall de två äldsta barnen kan få eget rum. Det kändes bra och rättvist.

Helgen har inte lärt mig något nytt egentligen. Men en liten påminnelse om skillnaden mellan att sakna någon och sakna något. Det är alldeles för lätt att ringa och skicka sms. Man borde göra det lite svårare för sig ibland så att man hinner tänka innan man gör det. Eller så pass svårt att det helt enkelt blir för mycket.

Gammal regel att damma av: Om jag inte kan säga det i telefon imorgon, ska jag inte säga det idag. Och det jag inte kan säga ska jag inte skriva. Ska det vara så svårt att komma ihåg?

Avslut

Jag tycker om att kunna avsluta saker. Färdig. Stoppa in i en pärm. Klart. Borta. Nu gäller detta givetvis inte allt i livet. Det gäller kanske bara jobb egentligen. Jag vet inte om det alltid har varit så. Det kanske bara är så just nu. Jag kanske bara har kommit på det nu för att jag inser att det här jobbet i princip aldrig innebär avslut. För det tar inte slut. Det börjar om hela tiden. Samma process, med lite andra inslag kanske. Men annars... samma lika. Ansökan. Utredning. Beslut. Verkställande. Visserligen blir ju varje beslut en form av avslut, men det är bara en illusion. Det är inte beständigt.

Idag mötte jag en tjej på vägen hem som jobbar på ett konditori. Jag brukar handla frallor av henne ibland. Vi log lite igenkännande mot varandra, sen ställde vi oss en bit ifrån varandra, lagom liksom, och väntade på samma buss i tio minuter. Då tänkte jag att hon verkade ha ett trevligt jobb. Hon kommer varje morgon när hon nu börjar. Säljer bröd och kakor till folk, småpratar lite med kunderna. Säkert har hon en del stammisar som kommer. Kanske får hon dricks? Sen när klockan är sex så stänger butiken och det är dags att plocka ihop och gå hem. Förmodligen träffar hon mest trevligt folk om dagarna. Behagligt. Kanske är det lätt att man äter en och annan bulle för mycket på ett konditori. Kanske kommer det in en del dryga och jobbiga kunder och kanske är arbetstiderna inte alltid de bästa med lördagsöppet och annat junk. Men ändå.

Att vinna ett vad

Om man hånglade bara för att vinna eller om vadet var en ursäkt för att få hångla med söt yngling. Det är frågan.

Stearinljus, 20 st. 19.90 kr.

Jag har varit på Ullared nu. Kan meddela att jag inte planerar att åka tillbaka. My days. Det var kundvagnar överallt. No shit. Hysteri! Kom trots det hem med grejer för nästan 700 spänn! Men då får man räkna in usb-minnet för 250... Nåja. Lite bra å ha grejer blev det ju. Men fan vet... Mycket köpte jag väl just bara för att. Inget egentligt behov. Men det är ju bra att ha stearinljus liksom. Och trosor. Och bodylotion. Och fingervantar. Och en jävla "backspegel". Lurad. Ullared var ett projekt med jobbet. Vi var på Varbergs kurort på planeringsdagar och hemvägen gick via det legendariska helvetesgapet. Men nu har jag gjort det. Been there, done that.

Lagom till detta kom ett förkylningsvirus och bosatte sig i min kropp. Så igår var det bara att gå hem från jobbet till lunch. Sov från ett till halv sju. Uppe och tittade på tv lite. Firade kanelbullens dag med Kombos hembakade. Gick och la mig igen vid tio. Sov till tio i morse. Jag är lite ynklig när jag är sjuk, så jag har ringt mamma och uppdaterat henne om läget ett par gånger. Helst av allt skulle jag vilja ha någon som självmant klappade mig på kinden och tyckte väligt synd om. Men samtidigt inser jag att jag inte kommer att dö. Jag mår till och med nästan helt bra redan nu.

Och det är ju tur eftersom jag får vackert besök imorgon! A-M och A från huvudstaden kommer hit på galej! Det kommer enligt planerna att vankas utgång både fredag och lördag. Kan bli intressant. En gång har en vis kvinna sagt att sprit dödar alla bakterier. Men jag vet inte, just den gången gällde det inte virus... Men kanske denna gång? Annars har jag ju min nässpray. Den brukar funka mot det mesta. Men jag ska hålla mig till områden ovanför midjan...

Dessa dåliga kräftor...

I lördags var det inte nådigt. Jag tror på riktigt aldrig att jag varit så bakfull som då. Jag gick ut rätt så hårt med att ringa och väcka Full i Fan vid halv tio-tiden. Sen kom straffet som ett brev på posten. Vid senare korrespondens med FiF kom vi fram till att jag förmodligen inte var nykter än när jag ringde till henne. För smällen kom med besked. Vansinnigt illamående och en fruktansvärd huvudvärk. Tack som fan. Hela dagen. Jag kunde inte ligga ner, våndades vid blotta tanken på att äta eller dricka något, kunde inte kräkas. Trots att jag försökte och stoppade fingrarna i halsen. Vilket endast resulterade i en hostattack och ännu värre illamående. Jag satt och vaggade på toagolvet med armarna runt knäna och svor på att om jag bara fick spy så skulle jag aldrig mer gnälla. Men jag fick inte spy. Så jag får gnälla... Hur som helst. Till slut lyckades jag domna in i nån slags dvala. Då ringde det. Så klart. Syster-Yster. (Ber härmed om ursäkt för den förmodligen något korta tonen. Men jag mådde inte så bra.)

Några timmar senare, jag tror klockan var framemot halv sex? vaknade jag igen. Utan illamående. Så vi beställde pizza, och det gick tack och lov mycket bra. Men Tackan tänjde lite för mycket på gränserna och mullade in ett par kex också. Då sa magen ifrån igen, och jag höll mig snällt till vatten resten av kvällen.

Söndagen kändes bättre. Jag var riktigt effektiv. Tog itu med mina sysslor direkt på morgonen och hann med en hel del. Och dessutom en liten power nap mitt på eftermiddagen. Aldrig fel en söndag. Aldrig fel någon dag, om jag ska vara riktigt ärlig.

Den som lever får se

De senaste veckorna har jag haft helt överjävligt mycket att göra på jobbet. Jag har gått från ett möte till ett annat, hembesök, vårdplanering... Och allt har genererat i ännu en plastficka med ett ärende som skriker efter uppmärksamhet, det ena mer brådskande än det andra.

Har kommit hem helt tom i huvudet på eftermiddagara och satt mig att stirra på tv:n. Men igår, då glimtade jag mig själv igen. Idol är bra för själen. Då är jag åter jag. Dryg, spydig och elak. Tack alla deltagare för att ni får mig på fötter igen. Idag är det fredag, och bara det är ju ett lyckopiller i sig.

I kväll är det visst en kräftskiva som skall gå av stapeln. Min haltande Kombo bjuder in, det är visst en arbetskamrat som har ställt till med festen. Kan bli trevligt. Resten av helgen är än så länge ett oskrivet blad. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det egentligen. Kanske behöver jag vila upp mig, men det känns som jag har använt den klyschan ett tag nu. För ekonomins del kan det vara bra med en kräftskiva med medtaget rödvin som redan finns hemma, men det känns också som en hel evighet sedan jag var ute och rumlade. På riktigt. Med förfest, utgång, dans och sen taxiresa hem liksom. Men som sagt, jag undrar om ekonomin håller för nåt sånt?

Hur som helst så ser jag fram emot sovmorgonen imorgon. Väldigt mycket.

Det hade brunnit...

Mänskliga irritationsmoment. Finns det nåt som kan få en att gå igång som dom??? Ni vet, det räcker man att personen ifråga visar sig så kryper det i kroppen på en. Om han eller hon dessutom dristar sig till att öppna munnen, då vill man bara skrika högt. Lägg då till att han/hon är läskigt puckad när det gäller många saker, alltid skämtar vid fel tillfällen och om alldeles uppåt väggarna fel saker, varje dag kommer med nya små yttre misslyckanden (exempelvis kläder och andra attribut) och då alltid envisas med att provocera fram kommentarer gällande dessa och bara i största allmänhet är jävligt motbjudande.

Och han har jag haft nån väldigt märklig, dock oförnekbar, crush på. Vad fan hade hänt? Kan någon svara på det? Min enda förklaring är en kombination av brist på uppmärksamhet, tristess och brand upptill. Men det har gått över nu. Det har blivit roligare och jag syns (!). Restaureringsarbetet av huvudet är så gott som färdigt.

Men skäms, det gör jag fortfarande.

Halleluja-moment

Sommaren kom och med den kom semestrar. Både min egen och andras. Sen kom veckor av tidiga mornar på en buss. Hoppet dog sakta, dag efter dag. Tills nu. I morse var han tillbaka. Den vackra mannen på bussen! Och genom dimman letade sig solens strålar.

Nu är det genast lite roligare igen. Tänk att det behövs så lite. Ett par smala rockers-jeans och ett brunt rufs. Sen är Tackan nöjd. Skyndar till bussen under glada tillrop i fortsättningen.

Sms

"Om man ser till musiker som lever, så står Antony Hegarty jävligt högt. You are my sister! I love you! Glöm ALDRIG bort det." 02:35:25, 2006-09-17

Min kära bror skickar ibland sms till mig när han är ute och slarvar i natten. Ovanstående är ett ganska typiskt sådant. Ofta kommer de helt oväntat. Vi har inte pratat med varandra på länge, säkert ett par tre veckor. Så kommer de. Ibland är de mest sluddriga, ibland filosofiska. Och ibland kommer liknande det här uppe. Konstateranden, för mig helt ryckta ur sitt sammanhang. Jag brukar inte så ofta kommentera dessa sms. Han brukar verka smått förlägen. Så jag låter det vara. Men de värmer i hjärtat att få dem. Mitt i ett jävla härj, en filosofisk diskussion eller bara ett eget spontant ögonblick av klarhet (om än något dimmigt?) kommer han att tänka på mig, som sitter över 50 mil bort. Det är fan stort. Han kommer bli en reko kille med finess, min lilla stora bror.

...RUBRIK menar jag ju då så klart! Snälla nån...

Så gör jag när jag är sexuellt frustrerad

Skriker?

Never been there.

Nästa..?

Tänkte copy-catta min kära vän FiF och göra en prognos. Eftersom såna saker är bland det roligaste jag vet.

Dagens prognos ser ut som följer:

Var: På jobbet.
När: Klockan är 13:46 och det är onsdag eftermiddag. Väntar bara på tårtan som ska serveras klockan 14:00.
Hur: Sitter vid skrivbordet. Korsade anklar.
Hör: Jack Johnson som sjunger bubble toes för mig. Hör också bilarna som åker förbi utanför fönstret. Och dova röster i korridoren.
Ser: Ptja... Det beror på hur mycket jag ska anstränga mig... Men datorskärmen, en massa papper. Och lite mer papper. Diverse post-it-lappar i varierande färger och storlekar. En tub med handkräm. En vattenflaska. Gem. Pennor. Hålslagare. Tejp. Ja, såna saker som hör ett skrivbord till. På höger sida har jag telefonen, fönstret med utsikt över en massa träd, bilväg och spårväg. Bilder på mina syskonbarn. På vänster sida finns mest mer papper och den viktiga dörren ut härifrån...
Vill: Mest gå hem tror jag. Eller jag vet inte... Kanske att nåt ska hända också. Det är lite trist här nu...
Önskar: Mycket pengar. Kanske ytligt, men ändå. Kombo och jag kom på att vi skulle starta ett parti igår. LM-partiet. Vårt mål är world peace och massa pengar till alla. Vi uppnår det genom att slopa alla avgifter och förstöra alla vapen. Wanna join?
Dagens :) :Fika med tårta om en stund. Sen middag med vin ute.
Dagens ;) : Har inte hänt än. Eller så var det väl den söta lilla ynglingen som väntade på vagnen samtidigt som jag. Men jag väljer nog att återkomma på den punkten.
Dagens :( : Fortfarande en hel del konflikter på jobbet, och dom jag tycker bäst om drabbas hårdast. Låt mig aldrig bli bitter!
Imorgon: Hoppas jag på en trevlig After Work med A.
Framtiden: Ser ljus ut. Har visserligen inte fått det klart med jobb än, men M-L tror på mig. Diskuterade framtida boende, och även där känns det som att det kommer att lösa sig bra. Jag känner hopp om livet!
Övrigt: Jag har köpt skorna!!! Jag plockade upp dem på vägen hem igår. Känns som ett bra kap.

Ptja. Så är det. Just nu. Lovar att återkomma om dagens ;) senare. Jag känner att jag kan bättre än så!

Den övriga tarmfloran

Laktosintollerans. Väldigt många i min närhet slåss med denna åkomma. Eller vad man nu ska säga att det är? Först ut var kära Syster-Yster. Ingen mer mjölk för henne inte. Sen har jag stött på dem lite överallt. Senast var det fröken A här på jobbet. Hon håller just nu på med operation mjölkuteslutning. Det är ju egentligen inte så svårt. Allehanda livsmedelsallergier har många alternativa ersättningar man kan välja mellan. Just när det gäller laktos finns det ju faktiskt en hel uppsjö. Men ändå. Tänk vad mycket det är man faktiskt måste ändra på. Vi snackar små små saker. Mjölk i kaffet. Mjölk i bröd. Mjölk i mediciner!!! Det är faktiskt så att i många piller så har man använt laktos som bindningsmedel. Och det kan ju få förödande konsekvenser för en laktosintollerant person, för att inte tala om dennes omgivning!!!

Jag har själv ett par gånger slagits mot demoner som ville göra gällande att jag själv kanske rent av var allergisk mot mjölk, men jag har nu beslutat mig för att det nog snarare är så att överdriven konsumtion av mjölkiga produkter kan ge upphov till vissa symtom som kan likna dem vid laktosintollerans. Men jag vill inte sträcka mig så långt som att jag faktiskt ÄR allergisk. Det tror jag inte. Jag har nog funnit en balans. Jag tror snarare att jag är beroende av den bakteriefloran som ju bekant finns i diverse mjölkprodukter. Som till exempel fil. Ibland är det det bästa som finns. När jag är bakis till exempel. Fil is the shit. Som bomull i kistan. Sen blir det inte lika muntert när man mullat in en hel påse chips med tillhörande dipp kanske, men för övrigt; magen vill ha bakterierna.

Så jag tror jag håller mig borta från det här med laktosintollerans. Jag tycker det verkar lite jobbigt faktiskt. Då är jag hellre allergisk mot nåt annat. Skaldjur till exempel Det skulle inte störa mig så mycket. Jag är inget stort fan. Eller sushi. Det klarar jag mg alldeles utmärkt utan.

Vi har stått ut med nollnolltalets vulgotrender lite för länge nu

Jag var ute på lunch med en jobbarkompis i början av sommaren. Vi hade haft handledning, så vi tog en lunch på stan efteråt. Det var varmt och soligt, tankarna på den stundande semestern både värmde och inspirerade. Eftersom vi ville ha olika mat, och sedan toppa måltiden med en glass, bestämde vi oss för take away vid Kopparmärra. Jag köpte en falaffel. Jag minns inte vad hon åt. Nåt. En kebab kanske? Hur som helst. Vi satt i solen och hade det bra. Tittade på alla människor som flanerade på stan. Jag har kanske nämnt att jag är yngst på mitt jobb. Det finns tre tjejer till som är i min ålder och en kille som är lite äldre. Efter det kommer några stycken i 40-årsåldern. Men majoriteten är 50-60. Min kollega som jag åt lunch med hamnar i kategorin 40+. Men jag erkänner villigt att jag trodde snarare att hon var 35-40. Men så var det alltså inte. Närmare bestämt landade hon på 42. Vi satt där och tittade på alla människor och åt på våra glassar. Många unga studentskor var ute och många av dem hade plockat fram sina korta kjolar. Många hade leggins under. Och vi kom in på det här med kläder och mode. Varpå hon säger att unga tjejer kan ju ha korta kjolar och så, men vi som är vuxna kan ju inte gå runt och visa så mycket hud. Jag kände instinktivt att jag inte riktigt höll med, jag menar... leggins under. Det visar faktiskt inte så mycket hud... Men hon framhöll bestämt att det inte går för sig. Kjolen bör sluta vid knät. That´s it. Man kan säga att hon satte ribban där och då. Det var inte så mycket en diskussion, mer ett konstaterande.

Jag minns att jag tänkte tillbaka på mina egna kläder denna vår. Nog hade jag väl haft en jeanskjol och leggins på mig vid nåt tillfälle? Eller? Senare på sommaren hade jag en ganska kort klänning med leggins. Den slutade lite högre upp än knät. För bara en vecka sen hade jag på mig en annan klänning, då med heltäckande strumpbyxor under, men klänningen slutade en bit ovanför knät... Jag undrar om detta provocerade henne?

Jag var även med och diskuterade det här med kjollängd i kombination med leggins med en annan kollega som jobbar på ett annat kontor. Hon höll också fast vid att kort kjol på jobbet är helt uteslutet. Kort kjol och leggins hör inte hemma på ett socialkontor. Jag vet inte. Jag kan hålla med om att det kanske inte är helt ok i ett möte med en klient, eller på ett hembesök eller så. Man får ändå anpassa sin klädsel lite. Men annars? Varför inte? I så fall borde det vara "värre" med ett par supertajta jeans. Eller med en pennkjol som slutar vid knät (den magiska längden), men som kan vara nog så avslöjande. Eller? Kort kjol och leggins kan nog av vissa anses vara ett "tonårsmode", men jag tycker mig ha lagt märke till att kvinnor i ett ganska brett åldersspann anammat detta. Leggins till både kort och lite längre kjol (till exempel till knät...) ska väl tilläggas.

Men åter till min fråga (som jag inser kan te sig lite otydlig): Vad är det som gör att en kort kjol och leggins inte anses som alldeles anständigt? Och vad är det som bestämmer vad det är som gör kläder propra, sexiga, utmanande osv? En blus knäppt hela vägen upp och en kjol som räcker till knäna kan väl vara väldigt sexigt? En kort kjol med en t-shirt och leggins kan väl anses som väldigt påklätt och icke-sexigt? Eller? Handlar det inte mer om hur man bär kläderna?

Men samtidigt. Min chef berättade om en gammal arbetskamrat till henne som en gång kom till jobbet iklädd så korta jeansshorts så att hans pungkulor hängde ut på varsin sida av grenen. Där går väl i alla fall gränsen? Han kunde förstås, enligt utsago, inte alls förstå varför chefen skickade hem honom att byta kläder...

Sko-issue = solved

Skorna kommer åter att finnas i butik i nästa vecka eller veckan därpå. Dåså. Bara att vänta alltså.

Sko-issue

Dom skorna jag vill ha finns inte kvar i min storlek. Inte i svart i alla fall. Jag har till och med låtit åtskilliga skoäffärskedjor kolla upp om skorna finns i någon av deras butiker runt om i stada. Men icke. Häromdagen fanns dom i brunt på Johanssons. Men jag vill ju ha svarta! Jag övervägde att köpa dom bruna i alla fall, för jag tänkte att jag kan ju köpa ett par andra svarta senare, när jag hittar några. Samtidigt så kan det ju hända att jag kommer över ett stackars övergivet par någonstans, och det verkar ju lite onödigt att ha två par likadana skor fast i olika färger... även om detta egentligen inte skulle vara något märkligt när det gäller mig, men med skor över 500 kan jag tycka att det blir lite väl magstarkt för ekonomin. Vi socialsekreterare är ju trots allt, som min kära kollega påpekade, inte gjorda av pengar.

Gälladen den aktuella skon upptäckte jag något som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. För ett tag sedan deklarerade jag för Kombo, som alltsom oftast har stora problem i skosammanhang (hon har inga, hon hittar inga, hennes storlek ligger någonstans mittemellan etc...), att det är det bästa med mina fötter; jag har alltid samma storlek. Jag behöver knappt prova skor. 36. That's it. Veckan efter var jag tvungen att kapitulera och köpa storlek 37 i ett par små ballerina... Vilka uppenbarligen töjde sig (fastän de var av plast!!!) och numera är för stora. Så min första tes stämde egentligen. Hur som helst. Gällande den aktuella skon (för övrigt, ja, jag har fallit för dem - ankelbootsen!) Dom finns i storlek 35, och med dubbla (visserligen något tunnare) sockor ska jag ha 35. Vad innebär detta? Har jag filat bort en hel storlek av mina redan ganska små tassar under sommaren? Eller är det helt enkelt så att storlekarna i skorna är något större än med vanliga mått mätt? Jag gissar och hoppas på det sistnämnda. Var ska det annars sluta? Cardborre-sneakers med Pippi Långstrump och marinblå allvädersstövlar med helt foder i storlek 33? Jag är inte redo för det ännu.

Men åter till mitt skodilemma. Hur ska jag nu bära mig åt? Jag vill ha skorna. Ska jag ila ner till stan idag efter jobbet och köpa dom bruna (fastän jag helst vill ha dom svarta), eller ska jag ha is i magen och leta vidare och förlita mig på min goda tur (i skosammanhang finns den där på lur), att skorna en dag (å det snaraste!) kommer stå på en hylla och locka på mig? Eller ska jag helt enkelt låta drömmen om dem gå i graven och leta efter second best? En tröstande nyhet jag hörde av en skoförsäljerska var att det kommer in mycket nytt under september. Kanske finns det hopp!!?

Jag vet att detta kan te sig som ett tämligen ytligt och nästintill vidrigt litet problem när stora delar äv världen blöder och vi står inför politiskt val och allt. Men i min lilla värld är det här med skor ganska viktigt. Idag till exempel upptäckte jag att jag inte har några skor för den här årstiden riktigt. Jag vill ha ett par som är fina, som man kan ha till både kjol och byxor, gärna med lite klack eftersom jag är så kort. Men dom måste också vara ganska neutrala, och jag vill helst inte att dom ska låta så mycket när jag går eftersom mina skor alltsom oftast leder till debatter här på kontoret, som jag inte riktigt känner mig bekväm med.

Så idag ska jag gå på AW i FULA SKOR! Det svider lite. Men det som inte dödar härdar. Eller hur är det?

Där hittade du bestämt ett litet guldkorn, Bertan min

Jag var på ett parfymeri (det finns verkligen) härom dagen. Dom hade sånt här lipgloss som alla Hollywood-kändisar har och som gör att läpparna blir större... Jag tror att det är nåt där i som gör att läpparna svullnar liksom. På nåt sätt. Nästan 400 kronor. För ett jävla klart läppglans. Men självklart blev jag ju lite nyfiken, och tanken slog mig verkligen, att det kanske skulle vara värt det. Jag fuderade lite på det efteråt. Och jag undrar hur det kom sig att jag tyckte att det kunde vara värt att tjacka ett läppglans för 400 kronor för att prova om man verkligen fick större läppar... Jag har aldrig haft nåt behov av att förstora läpparna. Inte så att dom är väldigt fylliga eller så, men det har aldrig känts som nåt jag prioriterat. Eller så. Nåväl. My point: Varför blev jag lite sugen på att köpa läppglanset som skulle göra läpparna större när 1) det kostade så mycket och 2) det inte ens skulle fylla nåt behov hos mig? Det måste ju vara reklamen främst. Bilderna på alla som enligt reklamen använder detta läppglans (som jag just nu bara minns en av; Jennifer Aniston). Eller? Vad skulle det annars kunna vara? Liiiite nyfikenhet kanske, om läpparna verkligen KAN bli större av det där glanset? Hur känns det då? Det måste väl svida lite åtminstone?

Jag måste medge. Jag är fortfarande lite nyfiken på att prova. För att se liksom. Om det funkar. Hur det känns. Men fan vet... hur skulle jag se ut??? Hur som helst är det väl bättre att testa ett läppglans än att spruta in diverse ämnen under skinnet? Men ändå. Vad är det som händer egentligen? Vad är det alla forsknigspengar går till? Hitta nya produkter som gör att vi människor kan förbättra våra yttre efter behag istället för att hitta vaccin mot HIV och Aids, bot mot cancer... osv. Ibland känns det bara så skevt.

Af dina befallningar varder jag förståndig:

derföre hatar jag hvarje lögnens stig. Men vita lögner tycker jag nog kan gå bra ibland. Och möjligen nödlögner. Jag har ganska nyligen haft en diskussion om detta med någon, men jag minns inte med vem eller i vilket sammanhang. Men vi talade om skillnaden mellan vita lögner och nödlögner. Vi kom nog fram till att det inte finns någon knivskarp gräns. Jag hävdade då (vill jag minnas) att en vit lögn använder man sig av för att skydda någon annan medan nödlögnen främst är till för att skydda sig själv. En vit lögn känns på nåt sätt lite snällare. Det känns också som att en vit lögn är relativt obetydlig... En nödlögn känns mer riskabel... Där kan man snurra in sig lite. Det gäller att komma ihåg vad man sagt liksom... Och till vem.

Jag funderade lite på hur ofta jag själv ljuger... Och det är nog lite oftare än jag skulle vilja erkänna. Ibland är det lättare att dra till med en lögn än att säga sanningen. Så enkelt är det. Men jag kan nog inte riktigt utröna om det främst är för att skydda mig själv eller för att skydda någon annan. Kanske lite både och. Däremot kan jag nog inte minnas sista gången någon annan bad mig att ljuga för att skydda honom eller henne...

Det här med lögner tål att tänkas på. Helt klart. Kanske man ska slå till och skriva D-uppsats om. Lögner. Eller inte. Det kan någon annan få göra.

I natt/morse drömde jag att jag cyklade till jobbet. Jag skulle först cykla över en bro, för att komma direkt på en annan bro (Älvsborgsbron). I drömmen var det jättemörkt och jag hade inga lysen på cykeln. Jag kunde inte heller bromsa och uppenbarligen så hade jag inte en susning om på vilken sida av vägen jag skulle hålla mig. I en av svängarna (för bron svängde) höll jag på att åka i vattnet, men som tur var så fanns det land(?) brevid bron just där... När jag kom fram hade jobbet blivit till en flaschig dansskola istället, och jag fick en tydlig känsla av att jag hade liksom fått bevisa mig in där på nåt sätt, vilket ju måste betyda att jag i drömmen var en fantastisk dansös!? Då ringde mamma och sa att hon måste köpa en ny cykel till mig när hon fick höra om min vansinnesfärd. Sen var det visst dags att stiga upp. Ibland gillar jag drömmen bättre än verkligheten... Fantastisk dansös kändes mycket mer glamoröst än socialsekreterare.

Palmfruktsås

Dagens käftsmäll: "Du orkar mer än du tror!" Jag hatar människor som säger så. Speciellt klämkäcka cykel-instruktörer. Men trampa på själv och öka en halv centimeter med halsbränna. Gör det. Så får vi se hur mycket du orkar. Jag hade lust att ge henne n kraftig utskällning och lämna salen. Så kände jag mig som en stackars idol-deltagare som lackar på juryn efter sågningen (ja, en av dem som jag skrattar råast åt), helst som använder könsord och gärna kastar nåt, eller slår på nåt. Det är så konstruktivt. Så kände jag mig, där jag satt och trampade och glömde bort att andas. In genom näsan och ut genom munnen. Det var ju inte instruktörens fel att jag gick och cyklade med halsbränna. Lika lite som det är juryns fel att en stackares mamma sagt att han/hon kan sjunga. Imorgon ska jag ringa sjukvårdsupplysningen. Nåt säger mig att halsbränna i över två veckor är så där bra...

Idag har det planerats kick-off med jobbet. Det vankas spa i oktober. Med enkelSVITER till alla. Man tackar... Funderar på att boka en ansiktsbehandling. Det skulle vara lite trevligt. Eller inte? Man blir rätt röd i fejjan har jag för mig. Nåja. Det gör inget. Man kan väl käka trerätters supé och dricka vin i alla fall?

Palmfruktsås är by the way typ kokosmjölk. Med valfri kryddning. För bara kokosmjölken är inte så värst god i sig. Inte ens färsk. Förbaskat sött. Och för alla som inte visste det, så är kokosnöten inte släkt med nöt, utan kokosnöten är en palmfrukt. Inte heller mandel är släkt med nöt. Det hade jag ingen aning om. Man lär sig nåt nytt varje dag.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Det har varit storm idag. Blåst som fan rent ut sagt. Och på det har det slängts på ett par regnskurar också. Bara för att liksom. Jag trotsade detta och tog en tripp på stan bara för att upptäcka att där inte fanns nåt alls för mig. Men, eftersom E-L och jag är rörande överens om att det är en skymf att komma hem från en shoppingtur helt tomhänt, så plockade jag ändå upp lite undekläder, ett två-pack strumpbyxor, en äggdelare, en rulle tråd och ett nagellack. Så handlade jag mat också. Förbaskat tunga påsar, kan jag meddela. Sen bar det av hem igen.

I fredags var det fest hos mina grannar och tillika vänner A och V. Mycket trevligt, får jag lov att säga. Det var inte trevligt TREVLIGT, som A på jobbet kommer fråga imorgon, men det var mycket roligt. Och ja, igår var jag seeeg. Vi ett-tiden, precis när jag hade bestämt mig för att gå och lägga mig igen för att ta igen en del förlorad sömn, så ringde V och sa att de allihopa snart var på väg hem till mig, vilket brutalt påminde mig om att jag hade bjudit hem dem, A och V och två övernattande långväga gäster, hem hit för att käka pizza... Så det var bara att stiga upp ur sängen, ta en snabb dusch och börja plocka lite här hemma. Jag har nämligen insett att när jag är hemma ensam och ingen annan ska vara här så är jag inte så noga med såna petitesser som ordning och reda... På golvet fanns till exempel ett okänt antal döda långbenar. I diskhon ett par tre dagars odiskade disk... Och det här med återvinning är en fantastisk idé, men jag skulle gärna se att någon kom och samlade in skiten en gång i veckan. Men så är det ju inte. Nu står ligger alla mjölk-, yoghurt- och filförpackningar, konservburkar, plastflaskor och allt annat i två blå plasthinkar i "biblioteket". Tidningar och kartonger står också där. Mycket fashionabelt. Men till nästa söndag ska jag ha rensat upp allt detta. Då kommer nämligen kombo hem igen tillsammans med sin mamma, som ska bo här en vecka.

För övrigt så har det hänt en hel del annat också på sista tiden. På en vecka har jag hunnit med att få nytt jobb, berätta för alla att jag ska sluta och flytta, blivit nekad att lämna nuvarande jobbet, tackat nej till nytt jobb med 4000 mer i lön samt fått en liten löneförhöjning på nuvarande jobbet... Inte nog med det, det nya jobbet, eller det som jag fick tacka nej till, tyckte det verkade onödigt att jag inte skulle kunna börja hos dem, så de ska försöka ordna fram en annan tjänst. Detta är ju helt ok, tycker jag.

Nåväl. Det här blev ju lite långt och kanske också en aning ofokuserat. Och eftersom jag sitter med datorn i knät resulterade det även i kramp. Så jag lägger ner nu.