Tack å hej

Nu är jag färdig här. Dom sista telefonsamtalen är ringda, papprena satta i pärmen, akterna rensade. Chefen har hållit tal och vi har ätit tårta. Idag ska jag lämna in mina nycklar och min mobiltelefon. Efter 16:30 idag är det här inte längre min arbetsplats. Namnet utanför dörren kommer att bytas ut. Undrar just vad som kommer stå där istället? Det är det fler som undrar...

Har idag på morgonen släpat en 7 ton tung resväska till centralstationen. Låst in skiten. Jag hatar att släpa på tunga väskor. Jag blir på riktigt dåligt humör. Och runt omkring mig är det hets. Hets, hets, hets... Tur att jag ska återvända till huvudstaden nu då, för där sker ju allt i sakta mak...

Jag har fikat med mina vänner, tagit farväl och adjö och lovat komma tillbaka. Och det ska jag ju! Men det känns ändå vemodigt. Det kommer inte längre vara min stad. Jag har haft två städer ganska länge nu. Det har varit jobbigt många gånger, att lämna den större staden för den mindre... För den största kärleken finns ändå kvar i den stora, men den lilla staden har haft en alldeles egen kärlek, kanske mindre, men inte i betydelsen. Den stora staden och allt som är där är så självklar, har alltid varit. Här krävs det mer, från min sida och fråna andras sida. Och det som tidigare var vardag här, som hela tiden fanns i närheten, inte så bråttom... har nu fått alldeles för lite tid. Men det är väl så det är, så det alltid kommer att vara. Man saknar inte sånt som man har, liksom.

Nu ska jag låta håret torka och ta mig en sväng i korridoren. Behöver låna en nagelfil

Orättvist

Tackan: If I could please God, Now that I've found him, can I keep him? I'll be your sweetest child, I'll quit all the lying and deceiving. You know I wouldn't survive, the losser the pain. So please don't break this girl again (marit bergman).

Gud: Så fan heller. Det räcker inte med att äta sin spenat vad dag längre. Men du kan få en snigel på ögat.

Flytt-hets

Jo, men alltså... Jag ska ju flytta snart. Tackan är på väg tillbaka till huvudstaden. Skönt! Men dessvärre inte så skönt att packa. Jag förstår inte riktigt vart allt kommer ifrån? Hur mycket saker kan man ha? Jag tycker ändå på nåt sätt att jag varit ganska bra på att slänga bort en massa junk, men kartongerna räcker ju ändå inte. Måste hämta nya idag igen! Vilken butik ska jag då gå till och vifta med ögonfransarna?

Idag ringde den kvinnan som ska flytta in i lägenheten efter oss också. Hon sa att jag måste beställa en tid för besiktning innan hon kan få veta när hon kan hämta nycklarna. Men... JAG HAR JU GJORT DET!!! Dom kommer på torsdag! Men det hade den här mannen tydligen inte hittat i datorn, att det var bokat... PANIK! Tänk om det är som hon säger? Tänk om han har dabbat bort tiden? Vad händer då??? Jag har inte tid med sånt här. Jag orkar inte. Jag har heller inte sagt upp hyresgästföreningen kom jag alldeles precis nu på... Darn! Måste genast ringa och ordna med det.

Så där ja! Tyvärr så blir det ju en dragning till nu då... Men eftersom pengar aldrig har varit ett issue för mig, så är det ok.

Fredag med middag ute med Kombo och bådas parenteser. Kan bli hur spännande som helst. Lördag innebär att allt (med betoning) mitt pick och pack ska lastas på ett släp. Vuxenfolket lämnar mig sedan med en resväska med det nödvändigaste i. Och en tältsäng. Jag kommer sova GOTT min sista månad. Någon som har en mjuk och bred säng och som kan avvara några centimeter? Jag kan klia på ryggen, men är ärligt talat ganska kass på massage.

Nåväl. 22 december bär det av "hem" (mycket förvirrande begrepp plötsligt...) och efter jul börjar Tackan nytt jobb... Förskollärare minsann... Har hört av en del att det kräver en del tålamod, men var har den tanken kommit ifrån? Dessa ljuvliga små varelser... Det kommer nog bli splendid. Hoppas jag...

Det är någonting med regnet...

...som gör mig fruktansvärt irriterad! Som gör att jag avskyr hela den här staden. För som alla vet, så regnar det en del i Göteborg på hösten. En hel del.

Flyttpackandet är i full gång. Stort behov av banankartonger. Så igår efter jobbet kilade jag in på Hemköp och hämtade fyra stycken. Det var vad jag fick med mig. Dom är ganska så otympliga dom dära banankartongerna... Hur som helst. Började min vandring up hills... Och vad händer? Jo då. Det börjar regna. Först bara lite, lite... Sen mer. Och mer. Ok, jag har varit med om värre, men det var sånt regn som man blir riktigt blöt av. Så möter man en massa bilar där de som sitter där inne tittar på en med ett medlidsamt litet leende. Jag har lust att sparka på bilen! Men det går ju inte. Så det är bara att streta på. Uppför. Streta. Uppför. När det är kanske 50 meter kvar hem slutar det regna. Jävligt nödvändigt att det kom en skur just då.

På mitt jobb får vi tre massagetillfällen per termin som bekostas av kommunen. Skall givetvis utnyttjas. Och idag trampade jag på jobbcykeln iväg till mitt andra tillfälle. Hon knådade och knådade, sträckte så det knakade. "Är du lite stressad?" Vem? Jag? No no no... hur kan någon tro något sådant?

Hur som helst. Efter en halvtimme är det klart och det är bara att dra på sig tröjan igen och trampa tillbaka. Ganska mycket nerförsbacke på tillbakavägen, tack och lov... Nu är det ju så här att det är höst, och det är blött. Överallt. Hela tiden. Och det småduggade dessutom. Jag är faktiskt beredd att stå ut med det. Men när jag väl kommer till jobbet, så är det så att det är en byggarbetsplats här utanför för tillfället. Vilket by the way innebär att det är en jävla stor maskin, typ grävskopa som håller på precis utanför mitt fönster. Låter och stör. I alla fall. byggarbetsplats + regn = lera. Halt att cykla. Först kommer jag till en sjö av lervatten, där marken under dessutom är ojämn, så det gäller att undvika hålen i marken så man inte faller pladask (i dubbel bemärkelse...). Väl igenom pölen, jag lyckades smidigt undvika de största ojämnheterna... upptäcker jag nästa hinder. En stor förbannad jävla lastbil blockerar hela vägen. Så jag får försöka cykla bredvid. Vad är det där? Lerdike. Jag sladdar och får sätta ner fötterna i sörjan. Mina sneakers som innan var vita (nåja) och fina är numera förvandlade till grå-bruna. Till råga på allt kom jag på att jag innan mötte den gående lastbilschaffisen. Jävla idiot! Jag svor ganska högt.

På vägen till massagen blev jag dessutom omcyklad av en dam med neongul reflexväst och cykelhjälm. Fan!

Det är någonting med Pelle...

...som gör att jag blir glad när han ringer. Jag blev glad två gånger igår när han ringde. Men idag när jag ringde så svarade han inte. Fastän vi skulle äta frukost på stan.

Befinner mig för tillfället i en förort till huvudstaden, min gamla stad, som snart är min nya stad. Igen. Jag fick en gång frågan om jag var rastlös och hade svårt att bestämma mig. Kanske är det så. Men den här gången känns det som att jag kommer tillbaka för att stanna.

Det är söndag, och som ofta på söndagar är det något som sker i huvudet. Det liksom sammanfattas. Man går igenom vad det egentligen var som hände och laddar inför en ny vecka... med inte så lite blandade känslor. Och sad, but true - men jag måste erkänna. Det KÄNNS att man inte är 20 längre. Och jävlar du, det SYNS också. Något skankigare än FiF och Tackan på hemväg på söndagsförmiddagen har sällan skådats...

Men åter till Pelle... Vad är det med honom som gör mig så glad? Egentligen? Vad var det som startade den där natten för länge sen, när jag knackade på i hans lilla lya med bula i pannan. Var det de goda pepparkakorna som han hade i sitt kök, och som jag mumsade i mig på morgonen? Eller vad var det? Egentligen?

Jag hoppas på att kunna ta reda på det nästa år. Jag tror jag ska ha det som nyårslöfte. Ta reda på vad det är med Pelle. Det får bli mitt projekt. Det och att tjacka medborgarplatsen och det där huset med klockan som stannat på tio i tio. Vem ringer man om man vill lägga ett bud på medis?

Det är nog så nu. Vintern är definitivt här. Jag köpte mig en vinterjacka igår. Nu är det bara skor som saknas. Varför finns det inga skor som är fina OCH varma? Hur kommer det sig att ingen, INGEN, år 2006 har lyckats med detta?

Nåväl. Flytten till hemstaden närmar sig med stormsteg. Jag vet inte hur många gånger de senaste veckorna jag svarat på frågan: "Hur går det med jobb då?" Mest kommer den från kolleger så klart. Och den är frustrerande. Jag har ju inget jobb. Jag vet ju att de frågar för att de bryr sig, men jag vill gärna kunna svara något också.

Idag kommer det folk hit och hämtar möbler. Kombo håller på sälja av hela bohaget. Blocket is the shit tydligen. Vi kommer inte ha någonting kvar sista veckorna här. Men det är väl lika bra. Lättare att flytta då. Idag ryker köksbordet och databordet. Och kanske också vitrinskåpet. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Men var ska vi göra av Kombos spritförråd?

Jag har inga djupare fuderingar den här dagen. Tanken den här helgen är väl att jag ska tömma huvudet lite. Det har varit lite mycket på sista tiden. Det måste sorteras. En del ska väl kastas förhoppningsvis.

Nu är det dags! Ikväll är det X-men II. Jag blev inte så imponerad av ettan i torsdags, tycker den var lite lam. Men jag ger tvåan en chans eftersom Wolverine är ok att vila de ljusblå på. Men jag tror att det krävs chips.

Lite gnäll...

Ursäkta mig, men vad hände? När jag sa att jag gillade hösten menade jag soliga dagar med frisk luft, gula löv och blå himmel. En mild bris kanske. Men inte ösregn och stormvarning. När jag sa att jag gillade vintern var det knarrande snö, sol och blå himmel (ja, även här). Inte 20 ton blötsnö up my ass!

Och den här blåsten? Vad gör den här?

Dessutom sitter jag just nu på en hosta som ekar över hela korridoren och alla möter mig med medlidsamma leenden, och helst av allt vill jag fräsa mot dem. Men det får man inte göra (speciellt inte efter att mina kolleger har beskrivit mig som glad, positiv och stabil). Då är det bara att bita ihop och le tillbaka. Hålla dörren stängd.

Måndag och tisdag eftermiddag har jag sovit bort. Kommit upp, tittat på tv och somnat igen. Veckan har gått fort. Nu är det så gott som torsdag och fredan allaredan.

Helgen ska tillbringas inomhus i största möjligaste mån. Inomhus med händerna på täcket. Jag ser fram emot det. Ska bli riktigt skönt. Äta kräm. Det är klart underskattat. Köpte igår. Det var det enda jag var sugen på. Fastän jag hade god linssoppa hemma. Men icke! Kräm. Jag ska äta det idag också. Kräm.

Det finns de som säger att man borde ligga hemma i sängen när man är sjuk. Men varför ska man göra det när man kan gå till jobbet och vara grinig?

Jag har 43 arbetsdagar kvar på det här jobbet. Sen lämnar jag den här staden. För den här gången. Man vet aldrig när man kan tänkas komma tillbaka. Efter veckans avsnitt av Roomservice är den nya dealen att flytta till Jamaica. Om jag inte har några barn när jag är 45, och ingen man, då säljer jag mitt pick och pack, flyttar till Jamaica och dricker... rom? hela dagarna. Då kanske det är dags att börja röka också. Jag menar, om jag inte har några barn och så kan jag väl lika gärna röka lite? Skadar ingen annan än mig själv. Dricka rom, röka och fläta korgar. Det är vad jag ska göra. Nån som ska med?

Det behövs en förändring här nu. Jag vill inte mer. Jag har tröttnat. En gång var det någon som frågade mig om jag var en sån som har svårt att stanna på en plats. Jag vill minnas att jag blev lite förnärmad över frågan och tyckte att så var det inte alls! Men just nu är det så. Jag har väldigt svårt att motivera mig till att vara här och jobba på som om allt är som vanligt och som om det är jag som har ansvaret även efter jul... Jag vill gärna ta den lättaste vägen ut... Men usch och fy, så får man inte göra!

Fredagen har i alla fall äntligen kommit till stada, och det är bara en halvdag kvar nu. Sen bär det ut på stan på en välförtjänt och -behövd AW. För övrigt kommer helgen att gå i packandets och slängandets tecken... När det vankas flytt gäller det att ha så lite som möjligt med sig. Bort med all gammal skit. Jag ska nog banne mig för en gångs skulle också slänga av en del kläder och skor. Jag har till exempel ett par gamla sneakers som jag köpte för länge sen när jag bodde i Linköping. Hål under sulan. Läcker. La jag i en skokartong och låtsades att de skulle heala sig själva. Jag har nu insett att det inte kommer att hända. Torkar tåren i ögonvrån och sänder dem till skohimlen. Vila i frid, ni har tagot mig mången mil.

I eftermiddag ska jag stänga av telefonen och skriva. Avslut. Ja tack. Så mycket det bara går. Men nu är det först lunch. På dagens meny har vi ugnsgrillad lax och spenatris. Till efterrätt en satsumas. Eller clementin. Eller nåt sånt. Jag vet inte riktigt skillnanden och jag vet inte vad det är jag har. Men gott är det nog.

Penibelt

Idag har min kära kollega kommit på den brillianta idén att vi varje vecka ska avsätta viss tid för att berätta pinsamma händelser för varandra. Givetvis fick alla genast prestationsångest och ville mena att det faktiskt inte är så ofta man gör bort sig egentligen... Så projektet utökades till att även kunna innehålla roliga eller bara trevliga händelser. Nåja. En liten stund av trevlig gemenskap i alla fall. Även om förslaget till en början kanske syftade till att ta udden av pinsamheter.

Jag funderade lite på egna fadäser genom tiderna. Historier som den i föregående inlägg, med sms och samtal och hej och hå, passar sig inte riktigt att förtälja i en arbetsgrupp på ett socialkontor (någon form av yrkesmässig stolthet behåller jag gärna...).

Men övriga pinsamheter... Jag har svårt att minnas sådana riktigt roliga saker som man kan skratta åt. Jag minns mest sånt som fortfarande gör mig blodröd i ansiktet. Bara tanken på det får mig att kippa efter andan och leta efter ett hål i golvet. Eller så är de som i föregående inlägg - mest patetiskt. Men kanske är det just därför man ska prata om dem? Jag vet inte. Men jag har inte uppbådat tillräckligt med mod för att yppa dem här i alla fall.

Oh crap!

I förra veckan kom jag på flera inlägg jag skulle skriva här. Nu kommer jag inte ihåg ett enda. Så det blir inte roligare än så här denna gång. Helgen har avlöpt utan några större varken glädjeämnen, sorger eller skandaler. Eller ok då, lite skandalöst var det väl av mig att bli alldeles på tok för överförfriskad på lördagens fest hos grannen, så att jag var tvungen att gå hem. Lite onödigt var det kanske också att ringa till mr S och även skicka meddelande som jag inte alls vet om jag kan stå för - men förutom det så var det inget speciellt. Ja, jag skulle ju också fota mitt skrev och skicka via mms till FiF och le Kott, vilket ju också kan te sig aningen omotiverat så här i efterhand. Men va fan! Kan också tillägga att de båda var ruskigt besvikna på bilden, trots att jag hävdade att skrevet faktiskt var med - under täcket! Vad trodde dom egentligen? VAD ville dom se...? Bör även tilläggas nu att jag inte har helt glasklara minnen från lördagskvällen. Och det man inte minns har aldrig hänt. Vill dock minnas att jag tyckte att jag var ganska förnuftig som i alla fall gick hem.

Nåja. Nog om detta. Igår hade vi en familj hemma som kollade på lägenheten. Det var roligt. En mamma med tre barn ska flytta in. De har aldrig haft en egen lägenhet och har varit på flykt i 15 år. Så nu ska dom få en egen där i alla fall de två äldsta barnen kan få eget rum. Det kändes bra och rättvist.

Helgen har inte lärt mig något nytt egentligen. Men en liten påminnelse om skillnaden mellan att sakna någon och sakna något. Det är alldeles för lätt att ringa och skicka sms. Man borde göra det lite svårare för sig ibland så att man hinner tänka innan man gör det. Eller så pass svårt att det helt enkelt blir för mycket.

Gammal regel att damma av: Om jag inte kan säga det i telefon imorgon, ska jag inte säga det idag. Och det jag inte kan säga ska jag inte skriva. Ska det vara så svårt att komma ihåg?

Avslut

Jag tycker om att kunna avsluta saker. Färdig. Stoppa in i en pärm. Klart. Borta. Nu gäller detta givetvis inte allt i livet. Det gäller kanske bara jobb egentligen. Jag vet inte om det alltid har varit så. Det kanske bara är så just nu. Jag kanske bara har kommit på det nu för att jag inser att det här jobbet i princip aldrig innebär avslut. För det tar inte slut. Det börjar om hela tiden. Samma process, med lite andra inslag kanske. Men annars... samma lika. Ansökan. Utredning. Beslut. Verkställande. Visserligen blir ju varje beslut en form av avslut, men det är bara en illusion. Det är inte beständigt.

Idag mötte jag en tjej på vägen hem som jobbar på ett konditori. Jag brukar handla frallor av henne ibland. Vi log lite igenkännande mot varandra, sen ställde vi oss en bit ifrån varandra, lagom liksom, och väntade på samma buss i tio minuter. Då tänkte jag att hon verkade ha ett trevligt jobb. Hon kommer varje morgon när hon nu börjar. Säljer bröd och kakor till folk, småpratar lite med kunderna. Säkert har hon en del stammisar som kommer. Kanske får hon dricks? Sen när klockan är sex så stänger butiken och det är dags att plocka ihop och gå hem. Förmodligen träffar hon mest trevligt folk om dagarna. Behagligt. Kanske är det lätt att man äter en och annan bulle för mycket på ett konditori. Kanske kommer det in en del dryga och jobbiga kunder och kanske är arbetstiderna inte alltid de bästa med lördagsöppet och annat junk. Men ändå.

Att vinna ett vad

Om man hånglade bara för att vinna eller om vadet var en ursäkt för att få hångla med söt yngling. Det är frågan.

Stearinljus, 20 st. 19.90 kr.

Jag har varit på Ullared nu. Kan meddela att jag inte planerar att åka tillbaka. My days. Det var kundvagnar överallt. No shit. Hysteri! Kom trots det hem med grejer för nästan 700 spänn! Men då får man räkna in usb-minnet för 250... Nåja. Lite bra å ha grejer blev det ju. Men fan vet... Mycket köpte jag väl just bara för att. Inget egentligt behov. Men det är ju bra att ha stearinljus liksom. Och trosor. Och bodylotion. Och fingervantar. Och en jävla "backspegel". Lurad. Ullared var ett projekt med jobbet. Vi var på Varbergs kurort på planeringsdagar och hemvägen gick via det legendariska helvetesgapet. Men nu har jag gjort det. Been there, done that.

Lagom till detta kom ett förkylningsvirus och bosatte sig i min kropp. Så igår var det bara att gå hem från jobbet till lunch. Sov från ett till halv sju. Uppe och tittade på tv lite. Firade kanelbullens dag med Kombos hembakade. Gick och la mig igen vid tio. Sov till tio i morse. Jag är lite ynklig när jag är sjuk, så jag har ringt mamma och uppdaterat henne om läget ett par gånger. Helst av allt skulle jag vilja ha någon som självmant klappade mig på kinden och tyckte väligt synd om. Men samtidigt inser jag att jag inte kommer att dö. Jag mår till och med nästan helt bra redan nu.

Och det är ju tur eftersom jag får vackert besök imorgon! A-M och A från huvudstaden kommer hit på galej! Det kommer enligt planerna att vankas utgång både fredag och lördag. Kan bli intressant. En gång har en vis kvinna sagt att sprit dödar alla bakterier. Men jag vet inte, just den gången gällde det inte virus... Men kanske denna gång? Annars har jag ju min nässpray. Den brukar funka mot det mesta. Men jag ska hålla mig till områden ovanför midjan...

Dessa dåliga kräftor...

I lördags var det inte nådigt. Jag tror på riktigt aldrig att jag varit så bakfull som då. Jag gick ut rätt så hårt med att ringa och väcka Full i Fan vid halv tio-tiden. Sen kom straffet som ett brev på posten. Vid senare korrespondens med FiF kom vi fram till att jag förmodligen inte var nykter än när jag ringde till henne. För smällen kom med besked. Vansinnigt illamående och en fruktansvärd huvudvärk. Tack som fan. Hela dagen. Jag kunde inte ligga ner, våndades vid blotta tanken på att äta eller dricka något, kunde inte kräkas. Trots att jag försökte och stoppade fingrarna i halsen. Vilket endast resulterade i en hostattack och ännu värre illamående. Jag satt och vaggade på toagolvet med armarna runt knäna och svor på att om jag bara fick spy så skulle jag aldrig mer gnälla. Men jag fick inte spy. Så jag får gnälla... Hur som helst. Till slut lyckades jag domna in i nån slags dvala. Då ringde det. Så klart. Syster-Yster. (Ber härmed om ursäkt för den förmodligen något korta tonen. Men jag mådde inte så bra.)

Några timmar senare, jag tror klockan var framemot halv sex? vaknade jag igen. Utan illamående. Så vi beställde pizza, och det gick tack och lov mycket bra. Men Tackan tänjde lite för mycket på gränserna och mullade in ett par kex också. Då sa magen ifrån igen, och jag höll mig snällt till vatten resten av kvällen.

Söndagen kändes bättre. Jag var riktigt effektiv. Tog itu med mina sysslor direkt på morgonen och hann med en hel del. Och dessutom en liten power nap mitt på eftermiddagen. Aldrig fel en söndag. Aldrig fel någon dag, om jag ska vara riktigt ärlig.

Den som lever får se

De senaste veckorna har jag haft helt överjävligt mycket att göra på jobbet. Jag har gått från ett möte till ett annat, hembesök, vårdplanering... Och allt har genererat i ännu en plastficka med ett ärende som skriker efter uppmärksamhet, det ena mer brådskande än det andra.

Har kommit hem helt tom i huvudet på eftermiddagara och satt mig att stirra på tv:n. Men igår, då glimtade jag mig själv igen. Idol är bra för själen. Då är jag åter jag. Dryg, spydig och elak. Tack alla deltagare för att ni får mig på fötter igen. Idag är det fredag, och bara det är ju ett lyckopiller i sig.

I kväll är det visst en kräftskiva som skall gå av stapeln. Min haltande Kombo bjuder in, det är visst en arbetskamrat som har ställt till med festen. Kan bli trevligt. Resten av helgen är än så länge ett oskrivet blad. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det egentligen. Kanske behöver jag vila upp mig, men det känns som jag har använt den klyschan ett tag nu. För ekonomins del kan det vara bra med en kräftskiva med medtaget rödvin som redan finns hemma, men det känns också som en hel evighet sedan jag var ute och rumlade. På riktigt. Med förfest, utgång, dans och sen taxiresa hem liksom. Men som sagt, jag undrar om ekonomin håller för nåt sånt?

Hur som helst så ser jag fram emot sovmorgonen imorgon. Väldigt mycket.

Det hade brunnit...

Mänskliga irritationsmoment. Finns det nåt som kan få en att gå igång som dom??? Ni vet, det räcker man att personen ifråga visar sig så kryper det i kroppen på en. Om han eller hon dessutom dristar sig till att öppna munnen, då vill man bara skrika högt. Lägg då till att han/hon är läskigt puckad när det gäller många saker, alltid skämtar vid fel tillfällen och om alldeles uppåt väggarna fel saker, varje dag kommer med nya små yttre misslyckanden (exempelvis kläder och andra attribut) och då alltid envisas med att provocera fram kommentarer gällande dessa och bara i största allmänhet är jävligt motbjudande.

Och han har jag haft nån väldigt märklig, dock oförnekbar, crush på. Vad fan hade hänt? Kan någon svara på det? Min enda förklaring är en kombination av brist på uppmärksamhet, tristess och brand upptill. Men det har gått över nu. Det har blivit roligare och jag syns (!). Restaureringsarbetet av huvudet är så gott som färdigt.

Men skäms, det gör jag fortfarande.

Halleluja-moment

Sommaren kom och med den kom semestrar. Både min egen och andras. Sen kom veckor av tidiga mornar på en buss. Hoppet dog sakta, dag efter dag. Tills nu. I morse var han tillbaka. Den vackra mannen på bussen! Och genom dimman letade sig solens strålar.

Nu är det genast lite roligare igen. Tänk att det behövs så lite. Ett par smala rockers-jeans och ett brunt rufs. Sen är Tackan nöjd. Skyndar till bussen under glada tillrop i fortsättningen.

Sms

"Om man ser till musiker som lever, så står Antony Hegarty jävligt högt. You are my sister! I love you! Glöm ALDRIG bort det." 02:35:25, 2006-09-17

Min kära bror skickar ibland sms till mig när han är ute och slarvar i natten. Ovanstående är ett ganska typiskt sådant. Ofta kommer de helt oväntat. Vi har inte pratat med varandra på länge, säkert ett par tre veckor. Så kommer de. Ibland är de mest sluddriga, ibland filosofiska. Och ibland kommer liknande det här uppe. Konstateranden, för mig helt ryckta ur sitt sammanhang. Jag brukar inte så ofta kommentera dessa sms. Han brukar verka smått förlägen. Så jag låter det vara. Men de värmer i hjärtat att få dem. Mitt i ett jävla härj, en filosofisk diskussion eller bara ett eget spontant ögonblick av klarhet (om än något dimmigt?) kommer han att tänka på mig, som sitter över 50 mil bort. Det är fan stort. Han kommer bli en reko kille med finess, min lilla stora bror.

...RUBRIK menar jag ju då så klart! Snälla nån...

Så gör jag när jag är sexuellt frustrerad

Skriker?

Never been there.

Nästa..?

Tänkte copy-catta min kära vän FiF och göra en prognos. Eftersom såna saker är bland det roligaste jag vet.

Dagens prognos ser ut som följer:

Var: På jobbet.
När: Klockan är 13:46 och det är onsdag eftermiddag. Väntar bara på tårtan som ska serveras klockan 14:00.
Hur: Sitter vid skrivbordet. Korsade anklar.
Hör: Jack Johnson som sjunger bubble toes för mig. Hör också bilarna som åker förbi utanför fönstret. Och dova röster i korridoren.
Ser: Ptja... Det beror på hur mycket jag ska anstränga mig... Men datorskärmen, en massa papper. Och lite mer papper. Diverse post-it-lappar i varierande färger och storlekar. En tub med handkräm. En vattenflaska. Gem. Pennor. Hålslagare. Tejp. Ja, såna saker som hör ett skrivbord till. På höger sida har jag telefonen, fönstret med utsikt över en massa träd, bilväg och spårväg. Bilder på mina syskonbarn. På vänster sida finns mest mer papper och den viktiga dörren ut härifrån...
Vill: Mest gå hem tror jag. Eller jag vet inte... Kanske att nåt ska hända också. Det är lite trist här nu...
Önskar: Mycket pengar. Kanske ytligt, men ändå. Kombo och jag kom på att vi skulle starta ett parti igår. LM-partiet. Vårt mål är world peace och massa pengar till alla. Vi uppnår det genom att slopa alla avgifter och förstöra alla vapen. Wanna join?
Dagens :) :Fika med tårta om en stund. Sen middag med vin ute.
Dagens ;) : Har inte hänt än. Eller så var det väl den söta lilla ynglingen som väntade på vagnen samtidigt som jag. Men jag väljer nog att återkomma på den punkten.
Dagens :( : Fortfarande en hel del konflikter på jobbet, och dom jag tycker bäst om drabbas hårdast. Låt mig aldrig bli bitter!
Imorgon: Hoppas jag på en trevlig After Work med A.
Framtiden: Ser ljus ut. Har visserligen inte fått det klart med jobb än, men M-L tror på mig. Diskuterade framtida boende, och även där känns det som att det kommer att lösa sig bra. Jag känner hopp om livet!
Övrigt: Jag har köpt skorna!!! Jag plockade upp dem på vägen hem igår. Känns som ett bra kap.

Ptja. Så är det. Just nu. Lovar att återkomma om dagens ;) senare. Jag känner att jag kan bättre än så!

Den övriga tarmfloran

Laktosintollerans. Väldigt många i min närhet slåss med denna åkomma. Eller vad man nu ska säga att det är? Först ut var kära Syster-Yster. Ingen mer mjölk för henne inte. Sen har jag stött på dem lite överallt. Senast var det fröken A här på jobbet. Hon håller just nu på med operation mjölkuteslutning. Det är ju egentligen inte så svårt. Allehanda livsmedelsallergier har många alternativa ersättningar man kan välja mellan. Just när det gäller laktos finns det ju faktiskt en hel uppsjö. Men ändå. Tänk vad mycket det är man faktiskt måste ändra på. Vi snackar små små saker. Mjölk i kaffet. Mjölk i bröd. Mjölk i mediciner!!! Det är faktiskt så att i många piller så har man använt laktos som bindningsmedel. Och det kan ju få förödande konsekvenser för en laktosintollerant person, för att inte tala om dennes omgivning!!!

Jag har själv ett par gånger slagits mot demoner som ville göra gällande att jag själv kanske rent av var allergisk mot mjölk, men jag har nu beslutat mig för att det nog snarare är så att överdriven konsumtion av mjölkiga produkter kan ge upphov till vissa symtom som kan likna dem vid laktosintollerans. Men jag vill inte sträcka mig så långt som att jag faktiskt ÄR allergisk. Det tror jag inte. Jag har nog funnit en balans. Jag tror snarare att jag är beroende av den bakteriefloran som ju bekant finns i diverse mjölkprodukter. Som till exempel fil. Ibland är det det bästa som finns. När jag är bakis till exempel. Fil is the shit. Som bomull i kistan. Sen blir det inte lika muntert när man mullat in en hel påse chips med tillhörande dipp kanske, men för övrigt; magen vill ha bakterierna.

Så jag tror jag håller mig borta från det här med laktosintollerans. Jag tycker det verkar lite jobbigt faktiskt. Då är jag hellre allergisk mot nåt annat. Skaldjur till exempel Det skulle inte störa mig så mycket. Jag är inget stort fan. Eller sushi. Det klarar jag mg alldeles utmärkt utan.

Vi har stått ut med nollnolltalets vulgotrender lite för länge nu

Jag var ute på lunch med en jobbarkompis i början av sommaren. Vi hade haft handledning, så vi tog en lunch på stan efteråt. Det var varmt och soligt, tankarna på den stundande semestern både värmde och inspirerade. Eftersom vi ville ha olika mat, och sedan toppa måltiden med en glass, bestämde vi oss för take away vid Kopparmärra. Jag köpte en falaffel. Jag minns inte vad hon åt. Nåt. En kebab kanske? Hur som helst. Vi satt i solen och hade det bra. Tittade på alla människor som flanerade på stan. Jag har kanske nämnt att jag är yngst på mitt jobb. Det finns tre tjejer till som är i min ålder och en kille som är lite äldre. Efter det kommer några stycken i 40-årsåldern. Men majoriteten är 50-60. Min kollega som jag åt lunch med hamnar i kategorin 40+. Men jag erkänner villigt att jag trodde snarare att hon var 35-40. Men så var det alltså inte. Närmare bestämt landade hon på 42. Vi satt där och tittade på alla människor och åt på våra glassar. Många unga studentskor var ute och många av dem hade plockat fram sina korta kjolar. Många hade leggins under. Och vi kom in på det här med kläder och mode. Varpå hon säger att unga tjejer kan ju ha korta kjolar och så, men vi som är vuxna kan ju inte gå runt och visa så mycket hud. Jag kände instinktivt att jag inte riktigt höll med, jag menar... leggins under. Det visar faktiskt inte så mycket hud... Men hon framhöll bestämt att det inte går för sig. Kjolen bör sluta vid knät. That´s it. Man kan säga att hon satte ribban där och då. Det var inte så mycket en diskussion, mer ett konstaterande.

Jag minns att jag tänkte tillbaka på mina egna kläder denna vår. Nog hade jag väl haft en jeanskjol och leggins på mig vid nåt tillfälle? Eller? Senare på sommaren hade jag en ganska kort klänning med leggins. Den slutade lite högre upp än knät. För bara en vecka sen hade jag på mig en annan klänning, då med heltäckande strumpbyxor under, men klänningen slutade en bit ovanför knät... Jag undrar om detta provocerade henne?

Jag var även med och diskuterade det här med kjollängd i kombination med leggins med en annan kollega som jobbar på ett annat kontor. Hon höll också fast vid att kort kjol på jobbet är helt uteslutet. Kort kjol och leggins hör inte hemma på ett socialkontor. Jag vet inte. Jag kan hålla med om att det kanske inte är helt ok i ett möte med en klient, eller på ett hembesök eller så. Man får ändå anpassa sin klädsel lite. Men annars? Varför inte? I så fall borde det vara "värre" med ett par supertajta jeans. Eller med en pennkjol som slutar vid knät (den magiska längden), men som kan vara nog så avslöjande. Eller? Kort kjol och leggins kan nog av vissa anses vara ett "tonårsmode", men jag tycker mig ha lagt märke till att kvinnor i ett ganska brett åldersspann anammat detta. Leggins till både kort och lite längre kjol (till exempel till knät...) ska väl tilläggas.

Men åter till min fråga (som jag inser kan te sig lite otydlig): Vad är det som gör att en kort kjol och leggins inte anses som alldeles anständigt? Och vad är det som bestämmer vad det är som gör kläder propra, sexiga, utmanande osv? En blus knäppt hela vägen upp och en kjol som räcker till knäna kan väl vara väldigt sexigt? En kort kjol med en t-shirt och leggins kan väl anses som väldigt påklätt och icke-sexigt? Eller? Handlar det inte mer om hur man bär kläderna?

Men samtidigt. Min chef berättade om en gammal arbetskamrat till henne som en gång kom till jobbet iklädd så korta jeansshorts så att hans pungkulor hängde ut på varsin sida av grenen. Där går väl i alla fall gränsen? Han kunde förstås, enligt utsago, inte alls förstå varför chefen skickade hem honom att byta kläder...

Sko-issue = solved

Skorna kommer åter att finnas i butik i nästa vecka eller veckan därpå. Dåså. Bara att vänta alltså.

Sko-issue

Dom skorna jag vill ha finns inte kvar i min storlek. Inte i svart i alla fall. Jag har till och med låtit åtskilliga skoäffärskedjor kolla upp om skorna finns i någon av deras butiker runt om i stada. Men icke. Häromdagen fanns dom i brunt på Johanssons. Men jag vill ju ha svarta! Jag övervägde att köpa dom bruna i alla fall, för jag tänkte att jag kan ju köpa ett par andra svarta senare, när jag hittar några. Samtidigt så kan det ju hända att jag kommer över ett stackars övergivet par någonstans, och det verkar ju lite onödigt att ha två par likadana skor fast i olika färger... även om detta egentligen inte skulle vara något märkligt när det gäller mig, men med skor över 500 kan jag tycka att det blir lite väl magstarkt för ekonomin. Vi socialsekreterare är ju trots allt, som min kära kollega påpekade, inte gjorda av pengar.

Gälladen den aktuella skon upptäckte jag något som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. För ett tag sedan deklarerade jag för Kombo, som alltsom oftast har stora problem i skosammanhang (hon har inga, hon hittar inga, hennes storlek ligger någonstans mittemellan etc...), att det är det bästa med mina fötter; jag har alltid samma storlek. Jag behöver knappt prova skor. 36. That's it. Veckan efter var jag tvungen att kapitulera och köpa storlek 37 i ett par små ballerina... Vilka uppenbarligen töjde sig (fastän de var av plast!!!) och numera är för stora. Så min första tes stämde egentligen. Hur som helst. Gällande den aktuella skon (för övrigt, ja, jag har fallit för dem - ankelbootsen!) Dom finns i storlek 35, och med dubbla (visserligen något tunnare) sockor ska jag ha 35. Vad innebär detta? Har jag filat bort en hel storlek av mina redan ganska små tassar under sommaren? Eller är det helt enkelt så att storlekarna i skorna är något större än med vanliga mått mätt? Jag gissar och hoppas på det sistnämnda. Var ska det annars sluta? Cardborre-sneakers med Pippi Långstrump och marinblå allvädersstövlar med helt foder i storlek 33? Jag är inte redo för det ännu.

Men åter till mitt skodilemma. Hur ska jag nu bära mig åt? Jag vill ha skorna. Ska jag ila ner till stan idag efter jobbet och köpa dom bruna (fastän jag helst vill ha dom svarta), eller ska jag ha is i magen och leta vidare och förlita mig på min goda tur (i skosammanhang finns den där på lur), att skorna en dag (å det snaraste!) kommer stå på en hylla och locka på mig? Eller ska jag helt enkelt låta drömmen om dem gå i graven och leta efter second best? En tröstande nyhet jag hörde av en skoförsäljerska var att det kommer in mycket nytt under september. Kanske finns det hopp!!?

Jag vet att detta kan te sig som ett tämligen ytligt och nästintill vidrigt litet problem när stora delar äv världen blöder och vi står inför politiskt val och allt. Men i min lilla värld är det här med skor ganska viktigt. Idag till exempel upptäckte jag att jag inte har några skor för den här årstiden riktigt. Jag vill ha ett par som är fina, som man kan ha till både kjol och byxor, gärna med lite klack eftersom jag är så kort. Men dom måste också vara ganska neutrala, och jag vill helst inte att dom ska låta så mycket när jag går eftersom mina skor alltsom oftast leder till debatter här på kontoret, som jag inte riktigt känner mig bekväm med.

Så idag ska jag gå på AW i FULA SKOR! Det svider lite. Men det som inte dödar härdar. Eller hur är det?

Där hittade du bestämt ett litet guldkorn, Bertan min

Jag var på ett parfymeri (det finns verkligen) härom dagen. Dom hade sånt här lipgloss som alla Hollywood-kändisar har och som gör att läpparna blir större... Jag tror att det är nåt där i som gör att läpparna svullnar liksom. På nåt sätt. Nästan 400 kronor. För ett jävla klart läppglans. Men självklart blev jag ju lite nyfiken, och tanken slog mig verkligen, att det kanske skulle vara värt det. Jag fuderade lite på det efteråt. Och jag undrar hur det kom sig att jag tyckte att det kunde vara värt att tjacka ett läppglans för 400 kronor för att prova om man verkligen fick större läppar... Jag har aldrig haft nåt behov av att förstora läpparna. Inte så att dom är väldigt fylliga eller så, men det har aldrig känts som nåt jag prioriterat. Eller så. Nåväl. My point: Varför blev jag lite sugen på att köpa läppglanset som skulle göra läpparna större när 1) det kostade så mycket och 2) det inte ens skulle fylla nåt behov hos mig? Det måste ju vara reklamen främst. Bilderna på alla som enligt reklamen använder detta läppglans (som jag just nu bara minns en av; Jennifer Aniston). Eller? Vad skulle det annars kunna vara? Liiiite nyfikenhet kanske, om läpparna verkligen KAN bli större av det där glanset? Hur känns det då? Det måste väl svida lite åtminstone?

Jag måste medge. Jag är fortfarande lite nyfiken på att prova. För att se liksom. Om det funkar. Hur det känns. Men fan vet... hur skulle jag se ut??? Hur som helst är det väl bättre att testa ett läppglans än att spruta in diverse ämnen under skinnet? Men ändå. Vad är det som händer egentligen? Vad är det alla forsknigspengar går till? Hitta nya produkter som gör att vi människor kan förbättra våra yttre efter behag istället för att hitta vaccin mot HIV och Aids, bot mot cancer... osv. Ibland känns det bara så skevt.

Af dina befallningar varder jag förståndig:

derföre hatar jag hvarje lögnens stig. Men vita lögner tycker jag nog kan gå bra ibland. Och möjligen nödlögner. Jag har ganska nyligen haft en diskussion om detta med någon, men jag minns inte med vem eller i vilket sammanhang. Men vi talade om skillnaden mellan vita lögner och nödlögner. Vi kom nog fram till att det inte finns någon knivskarp gräns. Jag hävdade då (vill jag minnas) att en vit lögn använder man sig av för att skydda någon annan medan nödlögnen främst är till för att skydda sig själv. En vit lögn känns på nåt sätt lite snällare. Det känns också som att en vit lögn är relativt obetydlig... En nödlögn känns mer riskabel... Där kan man snurra in sig lite. Det gäller att komma ihåg vad man sagt liksom... Och till vem.

Jag funderade lite på hur ofta jag själv ljuger... Och det är nog lite oftare än jag skulle vilja erkänna. Ibland är det lättare att dra till med en lögn än att säga sanningen. Så enkelt är det. Men jag kan nog inte riktigt utröna om det främst är för att skydda mig själv eller för att skydda någon annan. Kanske lite både och. Däremot kan jag nog inte minnas sista gången någon annan bad mig att ljuga för att skydda honom eller henne...

Det här med lögner tål att tänkas på. Helt klart. Kanske man ska slå till och skriva D-uppsats om. Lögner. Eller inte. Det kan någon annan få göra.

I natt/morse drömde jag att jag cyklade till jobbet. Jag skulle först cykla över en bro, för att komma direkt på en annan bro (Älvsborgsbron). I drömmen var det jättemörkt och jag hade inga lysen på cykeln. Jag kunde inte heller bromsa och uppenbarligen så hade jag inte en susning om på vilken sida av vägen jag skulle hålla mig. I en av svängarna (för bron svängde) höll jag på att åka i vattnet, men som tur var så fanns det land(?) brevid bron just där... När jag kom fram hade jobbet blivit till en flaschig dansskola istället, och jag fick en tydlig känsla av att jag hade liksom fått bevisa mig in där på nåt sätt, vilket ju måste betyda att jag i drömmen var en fantastisk dansös!? Då ringde mamma och sa att hon måste köpa en ny cykel till mig när hon fick höra om min vansinnesfärd. Sen var det visst dags att stiga upp. Ibland gillar jag drömmen bättre än verkligheten... Fantastisk dansös kändes mycket mer glamoröst än socialsekreterare.

Palmfruktsås

Dagens käftsmäll: "Du orkar mer än du tror!" Jag hatar människor som säger så. Speciellt klämkäcka cykel-instruktörer. Men trampa på själv och öka en halv centimeter med halsbränna. Gör det. Så får vi se hur mycket du orkar. Jag hade lust att ge henne n kraftig utskällning och lämna salen. Så kände jag mig som en stackars idol-deltagare som lackar på juryn efter sågningen (ja, en av dem som jag skrattar råast åt), helst som använder könsord och gärna kastar nåt, eller slår på nåt. Det är så konstruktivt. Så kände jag mig, där jag satt och trampade och glömde bort att andas. In genom näsan och ut genom munnen. Det var ju inte instruktörens fel att jag gick och cyklade med halsbränna. Lika lite som det är juryns fel att en stackares mamma sagt att han/hon kan sjunga. Imorgon ska jag ringa sjukvårdsupplysningen. Nåt säger mig att halsbränna i över två veckor är så där bra...

Idag har det planerats kick-off med jobbet. Det vankas spa i oktober. Med enkelSVITER till alla. Man tackar... Funderar på att boka en ansiktsbehandling. Det skulle vara lite trevligt. Eller inte? Man blir rätt röd i fejjan har jag för mig. Nåja. Det gör inget. Man kan väl käka trerätters supé och dricka vin i alla fall?

Palmfruktsås är by the way typ kokosmjölk. Med valfri kryddning. För bara kokosmjölken är inte så värst god i sig. Inte ens färsk. Förbaskat sött. Och för alla som inte visste det, så är kokosnöten inte släkt med nöt, utan kokosnöten är en palmfrukt. Inte heller mandel är släkt med nöt. Det hade jag ingen aning om. Man lär sig nåt nytt varje dag.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Det har varit storm idag. Blåst som fan rent ut sagt. Och på det har det slängts på ett par regnskurar också. Bara för att liksom. Jag trotsade detta och tog en tripp på stan bara för att upptäcka att där inte fanns nåt alls för mig. Men, eftersom E-L och jag är rörande överens om att det är en skymf att komma hem från en shoppingtur helt tomhänt, så plockade jag ändå upp lite undekläder, ett två-pack strumpbyxor, en äggdelare, en rulle tråd och ett nagellack. Så handlade jag mat också. Förbaskat tunga påsar, kan jag meddela. Sen bar det av hem igen.

I fredags var det fest hos mina grannar och tillika vänner A och V. Mycket trevligt, får jag lov att säga. Det var inte trevligt TREVLIGT, som A på jobbet kommer fråga imorgon, men det var mycket roligt. Och ja, igår var jag seeeg. Vi ett-tiden, precis när jag hade bestämt mig för att gå och lägga mig igen för att ta igen en del förlorad sömn, så ringde V och sa att de allihopa snart var på väg hem till mig, vilket brutalt påminde mig om att jag hade bjudit hem dem, A och V och två övernattande långväga gäster, hem hit för att käka pizza... Så det var bara att stiga upp ur sängen, ta en snabb dusch och börja plocka lite här hemma. Jag har nämligen insett att när jag är hemma ensam och ingen annan ska vara här så är jag inte så noga med såna petitesser som ordning och reda... På golvet fanns till exempel ett okänt antal döda långbenar. I diskhon ett par tre dagars odiskade disk... Och det här med återvinning är en fantastisk idé, men jag skulle gärna se att någon kom och samlade in skiten en gång i veckan. Men så är det ju inte. Nu står ligger alla mjölk-, yoghurt- och filförpackningar, konservburkar, plastflaskor och allt annat i två blå plasthinkar i "biblioteket". Tidningar och kartonger står också där. Mycket fashionabelt. Men till nästa söndag ska jag ha rensat upp allt detta. Då kommer nämligen kombo hem igen tillsammans med sin mamma, som ska bo här en vecka.

För övrigt så har det hänt en hel del annat också på sista tiden. På en vecka har jag hunnit med att få nytt jobb, berätta för alla att jag ska sluta och flytta, blivit nekad att lämna nuvarande jobbet, tackat nej till nytt jobb med 4000 mer i lön samt fått en liten löneförhöjning på nuvarande jobbet... Inte nog med det, det nya jobbet, eller det som jag fick tacka nej till, tyckte det verkade onödigt att jag inte skulle kunna börja hos dem, så de ska försöka ordna fram en annan tjänst. Detta är ju helt ok, tycker jag.

Nåväl. Det här blev ju lite långt och kanske också en aning ofokuserat. Och eftersom jag sitter med datorn i knät resulterade det även i kramp. Så jag lägger ner nu.

När samma attityder och beteenden förekommer

Man lär sig aldrig. Man går ständigt i fällan. Kanske tror man att något ska ha förändrats, kanske hoppas man. Men det är sällan det händer. Överaskad kan man bli. Men förvånad? Ja, man blir väl ständigt även det. Fastän man borde ha kunnat räkna ut det.

På morgonmötet på jobbet. Fru Bitter är på plats. Diskussionen om en kick off som startade med en sådan entusiasm bankas snart till golvet av en giftig kommentar och chefens inkompetens. Dit får vi aldrig åka. Det regnar förbaskat mycket och nog fan missar man spårvagnen precis och får sedan veta att trafiken är kraftigt försenad från och med nu på grund av regnet. Och där borta försvinner den där vagnen som man nästan, men ack! bara nästan hann med.

Och med höstterminen börjar Idol 2006. Hur road jag än var, hur mycket jag än skrattade åt dem, så förvånas jag ändå över att människor ställer upp. Hur är det möjligt att tusentalsmänniskor varje år misstar sig så grovt på sin egen förmåga? Hur är det möjligt att deras vänner inte säger till dem? Varför, VARFÖR??? har de inte självbevarelsedrift nog att inse att dom kommer att bli så sågade, och så tillintetgjorda OFFENTLIGT! Kom igen! Hur många gånger har det här programmet gått? Är det tredje säsongen nu? Eller fjärde? Hur är det möjligt? Överaskad? Ja. Förvånad? Ja.

Och inte nog med detta. I varenda dokusåpa eller övrig "reality-tv" dyker det upp människor som jag känner. Eller vet vilka det är. Men jag måste säga att där blir jag inte lika förvånad. Inte lika överaskad. Reaktionen är oftast att ja, det kunde man ju ge sig fan på att HAN skulle vara med där, eller att HON skulle ställa upp på det...

Men det tar uppenbarligen inte slut vid tv. Vi har tidningar också. Slog upp senaste numret av en "tjejtidning" igår och möts av min gamla granne, som stolt berättar om sitt sexliv. Vad vill man uppnå??? Vad är det man saknar?

Men för att återkoppla till titeln. Undrar hur många som förvånas eller överaskas av mina reaktioner gällande detta. Dags att ändra attityd och beteende kanske?

Lyx

Kombos olycka har medfört fördel för Tackan... Igår när jag kom hem hade Kombos mamma (och även en liten översexuell pudel...) anlänt. På soffbordet stod en skål godis. Disken var diskad. I kylskåpet stod en paj med salami, fårost och oliver. På köksbänken stod en flaska vin. Så det var i princip bara att sätta sig till bords. Nåja. Tackan fixade sallad. Efter fantastisk mat och gott vin var det dags för efterrätt. Ananaspaj med vaniljglass. Och kaffe. Fantastiskt.

I lunchrummet står just nu resterna av matpajen och salladen och bara väntar på att klockan ska slå 12 så att Tackan får lunch. I kylskåpet hemma i Ambivalensen står just nu en halv ananaspaj och bara väntar på att Tackan ska komma hem från träningen (för balansens skull). Vinet är dock slut, men kaffe har vi gott om hemma.

Början vs slutet

Så var det dags. Årets första (och enda?) kräftskiva. Kombo och jag skulle fira. Jag valde att kalla det en avtackning av sommaren, Kombo föredrog att se det som en kickstart på den nya terminen. Så mycket kicka av kommer det inte bli för den damen framöver...

På vägen dit hookade vi upp med ett gäng andra gäster och det som först verkade vara kvällens stora skräll var att två damer lyckades tappa hela sin bacardi razz utanför kyrkan. Hoppsan. Som tur var hade kvällens värd och värdinnor ett litet lager till utlåning. Så det löste sig. Skivan startade mycket bra. En hel del kära återseenden och det kramades och kindpussades (typ) både hit och dit.

Vi satte oss till bords, och jag tror att det kan ha varit här det började. Under mina år som student bodde jag ett tag i en barack tillsammans med en påg från Göteborg. Det var många kvällar och nätter vi satt uppe där i baracken och gick igenom livet. Vi kollade på alla tv-serier som visades på kanal fyra till exempel, och sent på onsdagarna visade dom mannen från U.N.C.L.E. Och vi tittade. Denne man placerades nära mig och Kombo till bords. Och han har en del vänner. Och några av dem satt också där. Vilket resulterade i att det nubbades en hel del. Så skivan startades traditionsenligt. Med snaps och tillhörande visor. Vi hittade en visa med melodin till Broder Jacob, vilken givetvis skulle sjungas i kanon. Varefter alla visor sjöngs i kanon. Vid vårt bord. Det spårade väl ur någon gång när vi kom på den brillianta idén att hålla tal i kanon... Det gick så där.

Hur som helst. Festen öste igång och vi hade väldigt trevligt. Några bastade. Några badade. Här någonstans bestämde sig Tackan för att det var natti natti, om än något motvilligt. Men det var dags. Någon gång därefter var det några som spelade klädpoker. Spännande. Och sen, någon gång lite senare, skulle Kombo röka. Huset där festen hölls är utrustat med inte mindre än två altaner. Kombos cigaretter var på den ena altanen, alla människor på den andra. Kombo tände sin cigarett och tänkte sig ett par snabba kliv genom huset och ett elegant skutt ut på den andra altanen. Någonting gick snett. Fötterna försvann, och Kombo låg plötsligt på rygg på golvet. Illamåendet kom, och så även smärtan. Natti natti även för Kombo, som somnade sött vid Tackans sida i en mycket skön säng.

Morgonen kom. Men Kombos möjlighet att stödja på foten var borta. Och kom inte tillbaka. Det onda infann sig däremot som ett brev på posten. Liksom svullnaden. Så det blev en taxi hem med Kombo hoppandes på ett ben. Tackan skrattade en del, för det såg förbaskat roligt ut. Men det gick ju inte över. Så på söndagseftermiddagen blev det en tur till sjukhuset och där fick Kombo stanna. Ledbandet är av och igår blev det operation. Nu ligger hon och sussar sött på sängen, nyss hemkommen från sjukhuset med diverse hjälpmedel. Foten ligger högt med vitt gips och nån slags sandal. Sex veckor. Något att tänka på nästa gång man tänker ta den snabba vägen?

Åter till ekorrhjulet?

Idag känns det lättare. Man har klarat av alla meningslösa (men dock artiga!!!) hälsningsfraser i fikarummet. "Tillbaka från semestern nu?" "Jaha, allt bra?" "Nu är det bara att köra hårt igen" "Ja, man kan ju inte klara på vädret i alla fall..." Och så vidare. Jag är inte så bra på sånt där. När dom frågar hur man har haft det, vad man har gjort... Vad vill dom veta? Jo, jag hade en grym reunion med mina Halmstadschix, vi festade en vecka. En box rosé om dagen, det kan man ju vänja sig vid... Sen har jag festat loss en del i Stockholm och Göteborg också, många efterfester blir det... Jag undrar vad hon den där damen på personal skulle säga då... Ett nervöst skratt och sen vända på klacken. Jag tror heller inte jag skulle kunna förklara storheten i att ha vänner som jag har, eller sentimentaliteten när Lars sjunger på Zinken inför 18000 personer. Jag kan inte berätta om känslan att komma hem och sen vara tvungen att åka tillbaka när man väl har bestämt sig för var hemma är. Nåväl. Vi är kanske på lite olika nivå. Lika lite som dom vill höra mitt vill jag höra deras. Säkert fantastiskt att ha en sommarstuga i Värmland där man påtat i trädgården och kanske målat staketet, men jag är inte där. Och dom är inte här.

Arbetet i sig känns även det lite lättare. När listan är gjord blir man liksom lite mer nöjd. Koll på läget. Börja beta av uppgifterna. Det är mycket skönt att det är torsdag. Bara en och en halv dag till, sen är det ledigt igen. Tid att hinna ikapp på. Behövs. Lägenheten ser ut som ett slagfält (nästan) och behöver ett visst lyft. Tvättkorgen känns full. Men det är banne mig skönt att vara hemma igen. Sova i egen säng. Duscha i egen dusch. Och allt sånt. Och garderoben!!! Och skorna!!! Äntligen tillgång till lite variatiom och ombyte. Har levt med tämligen begränsade resurser på dessa områden ett slag.

Och hösten är här. Man får köpa höstkläder. Känna sig mer klädd. Helt enkelt. Och tända ljus och vira in sig i en filt. Snart. Utan att svettas ihjäl. Men som A-M och jag kom överens om. I januari-februari kan det få bli vår och sommar. För då är snön inte så kul längre. Känns lite omotiverad liksom.

Och solen gick ner över jorden...

...för att aldrig gå upp igen. Semestern var slut.

Jajje. Man är tillbaka på sitt lilla kontor. Mycket märklig känsla. Speciellt efter två veckor i Stockholm. Jag började ju bänka mig där. Känna att fan... här ska jag ju bo. Förutom på lördagskvällen då när jag betvivlade detta för ett par mycket arga minuter eller kanske rent av en hel eller en halv timme? när Stureplans lampor kändes alltför starka... Men då räddades jag ju av en pirat som kom och hämtade. Bra där.

I alla fall. Igår när jag klämde in de sista måstena, fikahäng med brorsan och kussen med flickvän (T var också med, men henne hade jag ju hängt en del med innan), så kändes det precis som att allt liksom löste sig. Nästan av sig själv. Men nu är jag här igen. Hur många steg tillbaka är det? Massor känns det som. Och allt roligt är kvar där. Bittert.

Nåväl. Jag får vara nöjd med att jag bara har 95 arbetsdagar kvar här. Det blir 760 timmar. Lunchen är avdragen, men inte "alla" raster... Det gäller att se det från den ljusa sidan... Men jag tror nog att det kan gå ganska snabbt. Ungefär två månaders ganska härlig höst. Sen kommer november. Inte så rolig månad kanske, men jag fyller år. Jihuuu! Jag är barnsligt förtjust i att fylla år. Och sen är det ju december och då går ju all tid åt till att planera inför julen och så. Och om allt går som det ska kan jag den månaden mest kommendera ut uppgifter till min efterträdare och själv sitta och fila på tack-och-hej-brev till alla klienter och kanske ett och annat julklappsrim!

Nu skaj jag bege mig till affären och handla. Måste fylla på förråden där hemma. Det är ekande tomt. Men nog fanns där en chipspåse kvar efter veckan med syster-Yster och hennes familj. Jomantackar!

Jack Sparrow

Ännu en historisk kväll/natt i systrarna Rockbergs historia har ägt rum. Denna gång var det eventet "where the action is" som startade upp det hela. Vi möttes upp, satte oss i en park. Skumpakorken gick av sig själv. Redan då visste vi ju. Full i Fan skulle inte åka hem den kvällen...

En gorgeous engelsman beredde vägen. Vi trippade på. Banden spelade och ölen flödade kan man väl lungt säga. Banden slutade spela, men festen hade knappt börjat. Det bar av till Fredsgatan, där en man förbluffande lik Jack Sparrow mötte oss i baren. Sen kom vi på att vi skulle luras lite. Så Full i Fan förvandlades till en utbytesstudent från Japan(?). Alla gick på det... Vansinnigt roligt i alla fall. Men jag är fortfarande lite sürak för att den där gorgeous engelsmannen var så snål... Tydligen så låter man brudarna betala i det där landet... JD med Nicke lindrar lite, men det går inte över helt.

Imorgon smäller det igen. Då ska vi krama ur det sista ur sommaren 2006.

By the way så har jag varit på arbetsintervju idag. Enhetschef. Jomantackar! Tur att de inte såg mig i lördags. Eller igår för den delen. Ingen vacker syn vill jag lova.

Och jag vill också meddela FiF att jag inte kommer åt hennes kommentarer. Jag har helt enkelt gjort nåt. Jag hittar dom inte någonstans. Måste alla såna här cyberspace saker vara på engelska så att man inte fattar nåt? Varför till exempel kan man inte komma hit från mina kommentarer på andra bloggar? Kan det inte bara fungera som man vill? Kan någon bara säga hur jag ska göra. Jag är inte så haj på det här...

Nedräkning

Den har börjat nu. Till en faslig massa saker. Till exempel where the action is imorgon. Mycket trevlig tillställning. Lars på lördag. Uppskattat återseende. Vackra rödhåriga man... Lördagen innebär även att det sista skall sugas ut ur semestern. Och kanske sommaren? Nu står hösten för dörren, och så även Tackans nya garderob... Jag är trött på sommarkläder nu. Man känner sig alls inte alltid snygg och fräsch i sommarkläder. Det är en myt. Bluff och båg! Ge mig en stickad kofta att krypa in i.

När vardagen väl tagit fart igen är det inte lång tid kvar av mitt liv i Göteborg. Snart är tanken att jag ska ta mitt pick och pack och komma hem igen. Till huvudstaden. Det är trots allt här jag hör hemma. Jag kan känna det tydligt. Många saker kommer jag att sakna med min nuvarande hemstad. Sticky fingers. Men å andra sidan är det ju ingen som bor i stan nu som vill gå med mig dit. Så? Jobbarkompisar och gamla klasskompisar kommer att saknas, men de finns kvar. De kommer inte att försvinna.

Så, kommer detta bli min sista gång att börja om? Sopa mattan bakom mig, torka av fötterna och ta klivet ut i ett nytt liv (kolossalt töntigt skrivet, men jag låter det stå...)? Detta är ju också ett nygammalt liv på många sätt. Nystart på ett gammalt. Men det är inte samma, man kan inte stiga ner i en och samma flod två gånger. Jag tror jag lever efter det.

Så, Full i Fan! Är du redo för parkhäng imorgon? M-L bjuckar på bubbel, rosé och lite plock till det. Som du vet så är jag ju vansinnigt bortskämd, och när man handlar med mumsan får man inte pröjsa nåt själv. Förutom snuset. Det står hon inte för. Där går gränsen!

Pjuh! Tackan kommer behöva semester efter semestern! Så här intensivt är mitt liv aldrig. Men man kan kanske hoppas att det blir? Jag tror jag gillar tempo. Om man kan få ett avbrott ibland, vill säga. Annars kommer den elaka magkatarren och hälsar på.

Fem dagar i Halmstad med chixen. Oj oj oj. För det första fantastiskt att få träffa alla igen. Jag undrar vad slutresultatet Rockberg vs Halmstad blev? Vi träffade på en hel del gamla skelett vill jag lova. Vissa möten ledde till glädje, andra vemod och lite magont samt hjärtklappning. Trippen bör kunna bli en tradition. Vädret svek dock. Tylöhäng på beachen blev det bara en dag. Solen gömde sig hela tiden bakom ett täcke av moln. Himlen var grå. Jag skyller allt på Gessle.

Uttryck myntades, rosévinet dracks upp, ett och annat blåmärke, hopp på studsmatta, klättring på tak... Dom fem dagarna fylldes snabbt. Det mest utmärkande var glädjen. Jag minns dagarna som väldigt glada. Stämningen var rå, men hjärtlig.

Anlände trött och sliten i Gbg på tisdagen. Hann diska, sen ringde syster-Yster. Nästa semesterepok hade anlänt. Ett MYCKET kärt återseende av mina små killar. Och en intensiv vecka började. Helt slut på kvällarna. Spelade kort och såg på film. Och åt gigantiska mängder chips!!! Oh my! Det får bli ett slut på dekadensen!

Hemma nu. Bor i parentesernas bastuvarma hus. Får hoppas att det rensar ut lite att ständigt vara svettig... Annars är det ju bara dåligt att det är så här varmt här inne. Hur överlever dom? It's beyond me. Hur som helst. Två veckor hemma i Söndermarken. Lugna? Nej, knappast. Jag har lyckats fylla dem med fyra läskiga jobbintervjuer, den första idag. TRE tjänster på en intervju... My days! Är jag förberedd? Jag har inte en aning. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli det. Jag får helt enkelt dra på mig något anständigt och hoppas på det bästa. Svara på frågor. Skratta vid rätt tillfälle. Le. Allt det där. Samma dag som jag åker hem igen har jag två intervjuer på två olika ställen. Magsår.

Reunion

Alltså, chixen har haft reunion i Halmstad. Det kommer komma en redogörelse för detta spektakel, men jag är lite upptagen av två prinsar en vecka framöver. Idag har vi intagit beachen och bättrat på brännan ordentligt. Men som sagt, en redogörelse kommer.

En jävla stor kotte

Jag trodde aldrig att jag skulle bli hon. Men jag blev det. Surkärringen som skäller på kidsen utanför. Dom kaxiga små jävlarna som kastar kottar och annat på mitt fönster. Av någon anledning så samlas alla precis utanför vårt fönster. Familjen ovanpå har ett par kids, och jag tror att det är de som hägrar. Igår var de dock inte ute. Vid närmare eftertanke har jag inte sett dem på länge. Kanske är de på semester? Hur som helst. Ett par, tre-fyra kids var i alla fall uppe på den lilla kullen på andra sidan gångvägen. Där finns diverse barrträd. Med kottar. Och dom kastar. På mitt fönster.

För det första så är det ganska störande. För det andra så har de faktiskt redan kraschat en ruta i källarvåningen, och jag orkar liksom inte ha en massa hantverkare som ska springa hos mig mer. Ingen tid eller lust för krossade fönster, helt enkelt. Så jag sticker ut huvudet och ber dem sluta kasta. Mycket vänligt. Men ungjävlarna har ju för fan ingen respekt nu för tiden. (Ni ser, det kommer redan.) De fortsätter kasta, och när jag visar mig i fönstret så "gömmer" de sig bakom en en. Så jag säger till dem igen. Kasta inte. Men nu är det ju redan igång. Det fattar ju jag också.Det blir ju bara ännu roligare.

Så hur gör man? När jag var liten så hade jag respekt för vuxna. Och äldre barn eller tonåringar var jag ju rent av skraj för. Men nu. Ingenting. Man får ett finger och en gäng kottar tillbaka. Det jag hels ville göra var att hitta en stor jävla kotte, den största ever, och kasta i den mest störande ungens huvud. Och jag funderade ut de mest skrämmande jag skulle kunna hota med för att få bort dem, utan att bli ställd till svars sen när de skvallrade för sina föräldrar... Men jag kom på att det fanns inget. Ingenting jag kunde säga hade gjort så att jag vunnit kriget. Så det var bara att finna sig i det.

Jag undrar om detta är det ultimata beviset på att man är vuxen. Man är inte en tonåring längre. Jag tänkte att jag kunde vara den där schyssta tjejen som bodde granne med kidsen och lät dem vara. Men icke. Jag blev surkärringen. Hon som det är jävligt kul att reta. Jag kan se mig själv få psykbryt och jaga ungarna runt kvarteret i mina svarta birkenstock. Illa.

Dagens...

...att göra innan semestern:

• markera viktiga telefonnummer i internkatalogen med överstrykningspenna

Dagens ris

... till alla telefonsförsäljare som ringer till mig. Varje dag ringer dom. Flera stycken. Oftast svarar jag inte, men man ska ju inte tro att dom ger sig. Nej då. Ihärdigt ringer dom. Igår lackade jag ur på en stackars Peter. Jag går igång direkt när dom försöker vara trevliga och tjenis. Helt vansinnig. Jag vet ju att personen i fråga bara gör sitt jobb, men jag kan inte hjälpa det. Enkel professionalitet tack. Inget hurtigt tjena jag heter Peter hur är läget med dig, varmt idag! Jag fattar inte att dom inte har kommit på att det här med telefonförsäljning mest retar folk. Skicka hem ett papper istället. Så här mycket tjänar du på att byta elbolag till oss... För över telefon kan i alla fall inte jag bestämma mig. Jag vill ha papper med priser och jämförelser. Tack! Om en telefonsförsäljare ringer hem till mig med ett erbjudande så har jag krav. Till detta nya mycket billigare alternativ medföljer en lägenhet i Stockholms innerstad. Färdig att flytta in i den 1 januari 2007 (alternativt kråkrslott på Medborgarplatsen). Och du ringer obegränsat var du vill för den totala kostnaden av 50 kronor per månad. Inklusive både abonnemang och samtalskostnader. No catch. Tack så mycket. Det tar jag. Mindre än så, don't bother. Det enda som händer är att Tackan går upp i limningen, fräser i telefonen och lägger på. Oavsett om du heter Peter och tycker det är varmt eller inte.

Varför har jag inte skrivit upp mig på den här nix-listan?

För övrigt så hade vi inget vatten på jobbet när jag kom i morse. Inget vatten. Hallå? Det är 28 grader varmt här inne. Trots öppna fönster överallt. Så gott som vindstilla utanför. Inget vatten. Chefen spann på om att hon skulle minsann ändå gå på toaletten (nr 1) utan att spola, för vad gör man liksom... och gladde sig riktigt åt detta lilla hyss när vi nåddes av nyheten att vattnet nu är åter. Och faktiskt, med eller utan hyss, TACK!

What else is new..? Sitter mest av tiden här på jobbet känns det som. Fifflar med lite saker som ska vara klara innan semestern... En vecka och två dagar kvar nu. Ser fram emot detta. Ett litet moln på min himmel dök upp igår när min kära brorsdotter ringde och ville ha lite fasterhäng nästa helg. Hon kommer hem från Frankrike och tänkte komma direkt till mig en eller två dagar innan Gothia Cup börjar här i stan (man har ju två framtida landslagspelare i släkten...), men jag bestämde ju i veckan att jag skulle åka till Malmö denna helgen. Och allt är liksom kirrat med biljetter och diverse rekvisita... Men ack så jag avskyr att neka mina kära något. Och brorsdotterhäng är ju något av det bästa jag vet... Men så kan det vara. Ser mycket fram emot helgen i Malmö också. Varför måste allt komma på en gång? Malmö kunde ju vara denna helgen!!!

Annars har jag precis kammat hem min första intervju i Stockholm, vilket ju känns spännande. Det börjar röra på sig.

Helghäng

Besök är fantastiskt kul. Men det suger ju musten ur en!!! Hela helgen har man varit igång. Började redan i torsdags kväll när Kombo anlände med lillasyster och J i släptåg. Själv hade jag varit och tittat på Laleh på trädgårdsföreningen. Jag blir glad av henne. Jag tycker hon är fantastisk!

I alla fall, ganska sent kom de. Sent i hallå-jag-börjar-klockan-åtta-mått räknat. Men ett litet glas rosé var jag ju ändå tvungen att ta med dem. Snicksnacka lite. Kombo hade ju en del shopping att visa också. Och en massa filmer, som för övrigt har lämnats hemma hos Tackan... En bockar och niger... Hur som helst. Kom i säng lite senare än vanligt. Fredagen gick sedan ganska snabbt och efter jobbet blev det en tur på stan och sedan after work.

Sen var det ju utgång både fredag och lördag. Det gick i ett. Och ni kan ju tänka er själva, en lägenhet fylld med fem tjejer. Det var kläder överallt. Kläder, öppna resväskor, necessärer, smink, skor... och ett par tre halvdruckna vinglas. Överallt. På söndagen åkte jag och A-m in till stan för att äta, och sen åkte hon. Och Tackan åkte hem - till en helt tom lägenhet helt plötsligt. Kändes lite ensligt. Kom mig inte riktigt för att göra något där på eftermiddagen. Så jag läste lite. Och somnade så klart. Drömde konstiga saker om graviditeter och så. Måste bero på boken jag läser, hon är nämligen gravid. Hur som helst så vaknade jag med en mycket märklig och lätt obehaglig känsla. Tittade på tv och gick och la mig igen. Kunde inte somna. Har sovit oroligt hela natten. Vilket resulterade i att jag var vansinnigt trött här på förmiddagen.

Uppryckning!

Är inget huge fan av Robbie Williams direkt. Inte så att jag på något sätt tycker illa om eller så, men jag har inte riktigt fascinationen bara. Att han ska komma till Göteborg på lördag och spela känns ganska likgiltigt. Ändå har konserten i helgen varit något av en måttstock för sommaren. Före och efter R.W liksom. Detta beror väl mycket på att Kombo ska gå och kolla, och hon befinner sig på annan ort före och efter. Och denna helg har liksom planerats under ett par månaders tid. Kombo och syster anländer ikväll. Middag ute. Boka bord. Fredag: shopping, och after work. Lördag: syster vill gå på Liseberg. Kombo var tveksam, så vissa oklarheter gällande dagsaktivitet där, men på kvällen är det ju då givetvis KONSERT och sedan förmodligen utgång. Söndag: åter till Stockholm. Tackan stannar kvar. Pustar ut.

Som sagt, helgen har varit planerad sedan urminnes tider känns det nästan som. Men nu händer det grejer! Ytterligare sällskap till helgen!!! För det första, lovely A-M kommer till stan! Detta innebär rosévinssippande. Mycket trevligt. Och Tackan kan se fram emot trevlig utgång. Inte så att det inte är trevligt att gå ut med Kombo med syster, men eftersom jag inte ska med på konserten och så, hade ju det blivit mer påhäng liksom. Svansen. Men nu blir det inte så.

Dessutom kommer ytterligare en av Kombos vänner med. Vilket ju är trevligt. Så det blir fullt hus i Ambivalensen! Kan behövas efter dessa tomma veckor. Röra om i grytan lite. Jag behöver lite action.

Så ikväll har man en del att stå i. Måste införskaffa vinet, så det blir väl kylt. Sedan vankas det konsert - Laleh. Underbart! Imorgon blir det antingen after work eller sippande på hemmaplan innan det bär av in till stan. Det ska visst vara någon sorts happening och vi ska besöka efterfesten... Jag vet inte så mycket om detta, men det ska bli trevligt. Jag känner mig upprymd redan nu! Spännande och se när A-M dyker upp. Fredag eller lördag?

Dränkt katt...

...klev in på gymmet idag. Om det är någon som har missat det, så regnar det i Göteborg idag.

Och jag gick till gymmet. Känner mig stolt över mig själv. Kanske, kanske kan jag komma igång igen innan semestern. Det vore bra. Jag betalar ju faktiskt 300 spänn i månaden till det där placet, så jag får väl se till att använda det lite också. Det är faktiskt undefär en månad sen sist. Men som A-M så vackert påpekade idag, så har jag ju faktiskt varit ute och sprungit emellan. I alla fall en gång...

Har ju för länge sedan konstaterat att Beach 2006 nog får bli Bunker 2006 istället. Men någonstans måste man väl börja?

Igår hade jag ett långt telefonsamtal med en vän. Ett sånt där när vi till slut bara satt i varsin stad, med varsin lur, och inte sa något. Vi bara satt. Och såg en film ihop. Men ändå inte. Vi planerade för framtiden. Vi svävade ut en del, det får jag nog erkänna. Till sist hamnade vi i ett gamalt kråkslott transporterat till Medborgarplatsen. Mitt på. Där ska vi bo. I ett kråkslott. Men märkliga rum. Och vara allmänt märkliga själva.

Så om ni någongång i framtiden kommer till Medborgarplatsen och upptäcker att något har hänt. Det står ett hus där. Mitt på. Med järngrind och övervuxen trädgård och allt. Så stig in. Välkommen på gardenparty hos Full i fan och Sheriffen.

Tomt

Så tomt så tomt. Och det var hans sista. Lenke Harsson. Han är en fantastisk man. Ödmjuk och fin.

Men allvarligt! Vad var det som hände? Vad fan är Podolski för namn??? Nej, spola tillbaka lite och gör lite bättre tack. När det är så här, då kan jag aldrig riktigt fatta. Det var sista chansen. Nu är de ute. Zipp, nada, zero. Ute. Förbannat! Fyra ynka matcher fick man se. Nu kan ju vm sluta helt tycker jag. Nu är det inte roligt längre. Nästa gång det är match kan dom kanske visa en schysst rulle på min tv istället?

Ja ja... Idag har jag varit en god människa. Kombo har fått nya tapeter i sitt sovrum. Lagom till det packade hon sin väska och drog till staterna. Så hennes rum har stått ekande en vecka, så när som på stommen till hennes gigantiska dubbelsäng. I veckan dammsög och torkade jag golvet där inne. På torsdag kommer Kombo tillsammans med sin syster hit. Dom kommer hem ganska sent. Så jag har helt på egen hand baxat i sängbottnarna i sängstommen. Inte helt lätt vill jag meddela. Sen bäddade jag sängarna och ställde in hennes sängbord med lampor och grejer. Jag tror hon kommer bli glad när hon kommer hem! Nu är det bara en byrå kvar, och om hon har tur så tar jag den med.

Jaha. Lördagkväll. Två helger i rad har det varit ganska dystert på nöjesfronten. Nästa helg är som sagt Kombo hemma med sin syster. Dom ska gå på Robbie Williams. Inte jag. Men någon form av utgång räknar jag kallt med under helgen. Så nu är det väl bara att invänta. Kanske ska ta en promenad och handla en cola? Känns som en bra idé.

Jag ska aldrig gifta mig med en tysk.

We aren't fools...

...to fall in love, but let coupledom die. Midsommar är ett jävla gissel. Midsommar och nyår. Förbannade partillställningar. Och fastän man blinkar och ler är det inte en jävel som bjuder upp till dans.

Började lite lätt nonchalant. Tyckte att midsommar, va fan, grilla och lite vin, det duger gott. Bara jag har NÅN att umgås med. Jo, det var just det. Hur kan man komma på att man ska JOBBA på midsommarafton? Jävla jon. Ok om man får en mutpresent av chefen... men annars. Hjärnsläpp! Tackan är ensam hela midsommarafton. I alla fall fram till sju. Och då finns möjlighet att göra det där, grilla och dricka lite vin. Men efter en helt ensam lång midsommardag när man ska dansa runt stången och spela kubb och så (åtminstone ha möjlighet att göra det), då kan jag säga att jag inte kommer vara särskilt nöjd med att dricka lite vin och grilla lite. Och nu är man då framme vid paniken och insikten om att det är en dag kvar. Sen är man där. Midsomarafton. Små grodorna. Jävligt lustiga att se.

Om jag hade bott i min riktiga stad, då hade det här aldrig hänt. Då hade jag haft en massa saker jag hade kunnat göra. Inga problem. Där är man misann alltid välkommen överallt. Göteborg har blivit kallt. Ogästvänligt.

År 2016, då ska jag fira med mina chix. Och vi ska vara jävligt snygga. Så det så. Någon som vill komma? Take a number...

Räknad

Vi har cirka 2550 björnar i Sverige, rapporterar Naturvårdsverket. Genom att samla in björnbajs för DNA-analys och fråga älgjägare hur ofta de sett björn har forskare kunnat göra den nya beräkningen. I höst får vi reda på hur många björnar det finns i varje län.
[Metro, torsdag 15 juni 2006, sid. 2.]

Invigda förstår det fantastiskt roliga i denna text.

Allmän lägesrapport

Så var det så gott som över. Sjukan. Tack för den. I en rättvis värld hade jag fått vara sjuk (sjukare) idag också, och fått vara hemma i alla fall en arbetsdag. Men nu blev det inte så. Jag mår bättre (skönt!) och jag har haft ett möte idag som var lite viktigt. Tog väl typ 20 minuter kanske... Så nu sitter jag här. Lite bitter, får jag väl tillstå, eftersom hela helgen gick som i ett nafs. Även om det inte kändes så hela tiden... Nåväl. Jag börjar friskna till, och det är ju trots allt det som är det viktiga. Det är sällan jag behöver min mamma så mycket som när jag är sjuk. Blir mycket mycket ynklig.

I kväll bär det av till Liseberg med arbetsgruppen. Trevligt! Även om jag egentligen hade behövt åka hem med ett par tre c-vitaminer och kurera vidare. Men en stund får jag väl hänga med i alla fall. Men jag tror inte jag tänker vara med på någon 5-kamp. Där går gränsen idag. Jag kan tänka mig att åka något. Radiobilarna är ball. Men innan dess ska A och jag ta en kortare shoppingtur. Vi ska fixa en midsommarklänning till mig till exempel. Jag tror på det. Varför impulsshoppa när man kan hetsshoppa?

In a perfect world...

Vaknade vid två-tiden i natt. Hostandes. Näsan var igentäppt, halsen kliade och sved när jag hostade. Panik!

I morse, vid nio-tiden när jag vaknade igen var det likadant. Jag ringde mamma och var lite ynklig. Hon tyckte att jag skulle åka till doktorn direkt. Och hon tyckte lite synd om. Och det var väl det jag behövde. Det blev faktiskt lite bättre sen, när jag hade fått i mig alla medikamenter och rensat ur systemet lite. Hostan är så klart kvar och det svider fortfarande varje gång, men kan man bara andas så...

Jag hade en idé igår kväll, efter att ha msn:at med mina chix (mycket uppiggande), att jag skulle åka till nån ö idag och sola. I morse insåg jag att det inte skulle hända. Men sen, när det kändes bättre igen, tänkte jag att jag hade lika gärna kunnat åka, kan ju ligga på en klippa och hosta lika väl som hemma i soffan. Men då var det ju redan för sent.

Så jag traskade till affären för att fylla på förrådet med c-vitamin istället. (Det var då jag också insåg att en tur ut i skärgården faktiskt inte hade varit möjlig att genomföra, eftersom jag fick andnöd och svettattacker och kände mig yr och svag efter bara några minuter.) Jag köpte ananas och vindruvor. Och dessutom köpte jag digestivekex, för jag kom på att jag hade sån färskost hemma, och det är ju alltid gott. Sen köpte jag också en dipp och gräddfil. Inte speciellt sugen på chips och dipp nu dock, men man vet aldrig när andan faller på. Men jag köpte inga chips, för jag tänkte att om jag blir sugen så har vi vår lilla jourbutik här nere, och om jag verkligen måste ha chips, så får jag väl för bövelen anstränga mig lite... annars har jag grönsaker som också är goda att dippa. Hur som helst. När jag lade upp mina varor på bandet, insåg jag att det lätt hade kunnat vara förberedelser för en lite get together på kvällen... Och då slog det mig, att i en perfekt värld, är detta en dag när jag har alla mina vänner kring mig. Vi ser fram emot nån form av social samvaro... Lite ost och kex, vindruvor... sippa lite välkylt rosé medan vi jämför solbrännan... Och jag fick flashbacks från sista sommaren i Halmstad. Som visserligen var regning, men som i stort sett bestod av sippande på billigt vitt vin från Tyskland, utspett med cider eller russian. En massa utgång och fotbolls-EM. Nästan som nu, bara det att nu inte alls är som då... Vi bor långt ifrån varandra. Inga sorglösa (förutom regnet) dagar då det enda vi behövde tänka på var... ptja. Vart vi skulle gå ut på kvällen. Och inte heller det var ju något större problem egentligen. Inte ens systembolagets öppettider behövde vi oroa oss för.

Jag ser fram emot vår reunion i den där staden. Och jag undrar vilka som är kvar... Kanske har några dragit till New York... och andra kanske har kommit tillbaka. Det kan hända mycket på fem dagar.

Oj oj. Detta har varit way to ansträngande för mig den här dagen. Nu ska jag ta ett par sprut nässpray, en sup bricanyl och lägga mig ner. Jag går i ide ett tag. Väck mig när tåget till Halmstad går.

En råtta

Jag har ett litet halsissue. Fick gå hem från jobbet idag. Innan dess trampade jag på något sega fötter bort till apoteket för att införskaffa diverse preparat. Jag kommer in i cykelförrådet och ska ta fram cykel nummer två (låg sadel). Jag ställer mig i hörnet, för cykeln står i ett hörn, för att lättare komma åt att låsa upp. Då ser jag något i ögonvrån. En råtta! Den springer rakt emot mig! Lite panik hinner jag känna i kroppen på denna korta sekund, och den yttrar sig fysiskt som så att jag börjar skrika lite och hoppa upp och ner..? Råttan, stackarn, som ju givetvis är minst lika rädd som jag zick-zackar lite förvirrat och hittar så hålet in i väggen, ungefär fem centimeter från min fot. Den försvinner. Hoppandet avtar och skriket tystnar. När jag kom tillbaka från apoteket öppnade jag dörren mycket försiktigt, knackade lite i dörren, för att råttan skulle höra att jag kom. Men den höll sig borta.

Eftermiddagen har sovits bort för att kurera det som satt sig på halsen. Ikväll blir det tv, te och glass.

Jag var aldrig orolig...

... för M-L hade ju redan sagt att dom skulle vinna. Det sa tydligen radiohäxan... Vilket leder mig till följande fråga: Vem är radiohäxan? Både mumsan och syster-Yster har pratat om detta fenomen. Jag fattar inget. Vem är det? Eller vad är det? Radiohäxan hade i alla fall sagt att Sverige skulle vinna matchen, men att det skulle bli tufft. Och så blev det ju. Men att radiohäxan hade rätt berodde på eminenta talanger gällande siande eller om det helt enkelt var ganska allmänt känt att det skulle bli tufft, och detaljen om vinsten mest var en önskan som visade sig bli en lyckoträff, det kan man väl bara spekulera i så här i efterhand... Men hur det än är, så vill jag gärna veta vem den här radiohäxan är. Man kanske kan få användbara tips för framtiden?

Känns i alla fall som att man kan gå och lägga sig med ett leende på läpparna nu, och fredagens arbetsbörda kommer nog kännas lite lättare. Och det är fredag i morgon. Det enda molnet på min himmel just nu är det suspekta känslan i svalget. Det är liksom torrt och lite irriterat. Det gör inte direkt ont, men det känns som det är nåt där som ligger och gror. Och med tanke på att Kombo hade ont i halsen i tre dagar innan hon tog sitt pick och pack och gav sig av till staterna, så är det ju inte helt omöjligt att Ambivalensen har fått objudna gäster... Ve och förbannelse. Till helgen och allt!? Kanske inte ens kommer få någon användning för en vacker midsommarklänning. Då kan man ju tycka att det är tur i oturen att jag inte har hittat någon.

Idag räckte fliten bara fram till lunch. Sen tömdes huvudet. Luften gick ur. Och efter jobbet säger dom att jag ska gå på möte? Jag tror faktiskt inte det va. Jag tror att jag åker hem istället. Alternativt jobbar lite på att hitta en midsommarklänning. Tycker det verkar mycket trevligare. Dessutom har jag hittat en lucka i min skogarderob. Bruna skor. Jag har ju inga! Vadan detta? Måste åtgärdas. Gärna ett par med kilklack. Igår hade jag nämligen en outfit som hade behövt ett par bruna skor, helst med någon form av klack, men det fick bli ett par bronsfärgade ballerinas istället. Kanske inte helt fel, men heller inte helt rätt. Det är trots allt de små detaljerna som gör det.

Värme

Tillbaka i hemstaden efter en alldeles splendid weekend i södern. Att träffa chixen igen kändes alldeles strålande. Jag ser mycket fram emot nästa tillfälle.

Och sommaren tycks ha kommit också. Tack för den. I morse traskade jag iväg mot bussen (ja, jag PROMENERADE igen...) och gick med bara kortärmat. Klockan sju på morgonen. Det är ju alldeles fantastiskt. Igår tog vi en tripp ut i södra skärgården på eftermiddagen. När man går där bland alla idylliska hus med prunkande trädgårdar, då kan man faktiskt tänka sig att bosätta sig på en ö. Omgiven av havet. Tång. Havsluft. Det känns så helt rätt. Just då. Men så kommer man på att det inte alltid är så i Sverige. Stora delar av året ser det något annorlunda ut. Och då befinner inte jag mig i skärgården. Måste finnas en anledning till det? Så en liten stuga kanske, i framtiden. Det får duga. Som man kan bo i ungefär tre månader om året. Den tiden det tar att sammanställa stoffet till boken. Som man håller på skriva. För det är så framtiden ser ut. Den måste det.

När sommaren kommer, som den ju faktiskt oftast gör varje år, om än mer eller mindre, så förundras jag alltid över den. Hur det helt plötsligt är varmt. Galet varmt till och med. Och hur allt blir grönt. Och inga moln på himlen. Bara strålande solsken. Men mest det här med temperaturen. I lördags till exempel. På dagen låg jag med mina chix utslagen i en solstol. Vansinnigt varmt. På kvällen kom nån slags dimma in och gjorde luften fuktig och förbannat kall! Helt plötsligt. Vi frös. Folk satt med dubbla tröjor och koftor och vinterjackor. Och frös lite ändå. Sen på söndagen var det varmt igen. Jag anlände till Göteborg vid nio-tiden. Och åkte hem i bara linne. Igår var jag ute vid tio-tiden på kvällen. I linne. Och det var varmt. För bara en vecka sen frös jag. Frös hur mycket som helst. Då var det också i princip molnfritt. Men blåsigt. Kalla vindar! Men det blåser nu med. Varma vindar. Fascinernade. Jag gillar värmen mest.

I helgen pratade vi om möjligheten att ha semester när man vill, lägga den på de dagar då solen skiner. Jag tycker det låter som en fantastisk idé. När jag blir stor ska jag ha ett sånt jobb. Det här med kontorsjobb är by the way överskattat på sommaren.

Pssst... jag tror vi är avlyssnade...

Cyber-Lucifer är i gång! Full i fan kan inte kommentera mina inlägg. Och igår på msn kunde vi inte se varandras meddelanden, så vi satt i varsin stad och trodde att den andra dissade. Märkligt. Något är på gång. Cirklarna är rubbade. Ytterligare ett tecken på detta är att jag igår kväll si så där halv sju fann mig själv ute i joggingspåret. Vad gör jag här och varför? I morse gick jag hemifrån 20 minuter tidigare än vanligt och promenerade till bussen. Det är på riktigt något som inte stämmer. Förändringens vindar blåser över oss. Vissa saker går inte att stoppa...

Fräscht

Skönt att höra att full i fan är i farten! Tur för alla tarmsmala rockpojkar där ute att full i fan och Sheriffen härjar fritt på en pava bubbel eller två... Kan också klara sig ganska fint på rosévin också. Det är så fräscht så här på sommaren. Men man får inte glömma t-zonen...

För några år sedan var jag på en kräftskiva på ett tak på Kungsholmen i Stockholm. Och där fanns en galen man. Han fascinerade många. Bland annat mig. Denne man kom från en av Stockholms lite finare förorter. Och han talade mycket välartikulerat. Väldigt artig och trevlig. Och fantastiskt rolig! Han prisade rosévinets fräschör. På sommaren är det otroligt fräscht att dricka rosévin. Men han hade vissa problem med t-zonen som tenderade att bli lite blank i solgasset. Men det fanns bra krämer som motverkade detta. Han hade precis köpt en ny. Vidare berättade han om en vansinnesfärd mellan Halmstad och Stockholm i cab... Bakfull. Går inte vidare in på historien, men det slutade bra i alla fall, om än dock med en kastspya på motorvägen. Men mamma fick i alla fall inget veta.

Men det absolut roligaste med denna man var att en nyårsafton, det kan ha varit samma år, satt en annan dam (som även varit med på ovannämnda kräftskiva) och skrattade, så som jag gjort, åt denne vansinnige man. För att efter ett tag utbrista: "Men han pratar ju verkligen så där! Jag har alltid trott att han har skämtat!"

Jag vill ha mer vansinne i mitt liv! Fler picknickar i välkända stadsparker med okända människor! Mer styrdans till fel musik! Fler galna nätter med oförutsett avslut! Och när jag också flyttar till huvudstaden, då ska full i fan och jag lära oss spela gitarr. Och dricka champagne. I box.

Välkänt mönster

Alltså, allvarligt. Ska man aldrig lära sig? Sommaren kommer varje år. Och varje år, typ efter jul, så tänker jag att jag ska börja vara lite diciplinerad. Träna regelbundet. Komma igång. Och det brukar gå bra. Man har ju så klart sina svackor. Det måste man få ha. Man får inte bli fanatsik. Men det är illa när svackan håller i sig i typ två månader. Nu är det juni. Juni=sommar. Rent kalendermässigt. Och vad gör man? Saggar i soffan. Sitter här och peppar mig själv att verkligen, verkligen faktiskt ta mig i kragen och ta en snabb titt in på gymet efter jobbet idag. Igår hade jag glömt träningsbyxorna hemma (eller..?). Men jag tog en snabb skogspromenad med V efter jobbet. Det var ju stort. Men, som sagt. Nu är det juni. Sommaren står för dörren (väl???) och jag är i sjuk ofas med allt vad beach 2006 heter. Som vanligt.

Men NU! NU jävlar...

Bomdigidigibomdigibom

Mamma säger kom hem. Tackan kommer hem.

Stockholm central, nästa?

Jahaja... Då har man satt igång igen. Sökt jobb i huvudstaden. Vill joina mina vänner där. Saknar dem gränslöst. Och nu när Full i fan är i hamn, är det väl bara att rida på hennes våg, tänkte jag. Och för det behövde jag en bra mall för uppdatering av cv... Och god som hon är, fick jag hennes. Så nu har här uppdaterats. Och skickats iväg... Så nu är det bara att fortsätta regelbundet och invänta alla svar...

Frågan är hur jag ska ha råd med alla resor upp till Stockholm för intervjuerna... Kan förvaltningen betala det tro???

Senaste dagarna har en del omständigheter fått mig att fundera ordentligt och seriöst på det här med att bestämma sig. Bestämma sig för en stad. För Stockholm. Och jag tror att jag har kommit fram nu. Till årsskiftet blir det. Då drar jag. Lämnar Kopparmärra bakom mig. Och avenyn. Sjukt överreklamerad. Det som jag kommer sakna är ju så klart Sticky. Men ett par årliga pilgrimsfärder dit kan vi alltid ordna. Jag tror nog jag kan få med mig nån... Nån att dela snusen i baren med. Och i Stockholm får vi väl skapa oss ett nytt andra hem. Svårare än så är det inte. Men först måste jag prata med mamma. Om mamma säger kom hem, jag kommer hem. Om mamma säger stanna, då vete fan. Då ställer det till problem. Då krävs en ordentlig uppsamling av argument. För-Stockholm-argument. För morfar sa alltid att om man behöver göra en lista på plus och minus, då är det inte rätt. Så jag gör en lista med bara plus. Och då är det väl i alla fall inte fel..?

Tillägg

Missförstånd har uppstått avseende föregående inlägg. Mr diktafon är någon som en kär vän har stiftat bekantskap med i första hand. Min spekulation i om han kunde vara han syftade givetvis på hennes han. Inte min. Och att våra Stockholmsplaner skulle kunna gå i stöpet skulle ju då bero på att han bor här.

Ok?

Ledsen om någon missförstått och upprörts. Inte alls min mening. Tyckte att det var hysteriskt roligt att han dök upp. Som gubben i lådan.

Den man minst anar

Ni vet vad folk säger... Man deppar ner sig för att man är ensam, känner sig värdelös rakt igenom och konstaterandet kommer samtidigt som en djup suck; "jag kommer aldrig att träffa nån". Jodå, säger någon då. När du minst anar det. Du ska inte leta efter kärleken, låt den komma till dig. Och var absolut inte desperat. Sånt märks på mils avstånd.

Jag och mina vänner brukar också prata om att den man faktiskt träffar for real också kan vara den person man minst anar. Och i helgen har jag haft besök av en vän som träffade någon, när hon i princip minst anade det, och personen som hon helt enkelt nu, som det syns, ended up with, är någon vi alla minst anade. Hon hade till och med tänkt ge bort han till en annan kompis för några år sen. Men det stötte på vissa hinder, så idén slopades. Och vilken jävla tur!

Helgen har gått helt i dekadensens tecken, med shopping, rödvin, krogbesök, fika på stan, pizza på hemkörning med videofilmer... Mycket trevligt. Och mitt i alltihopa stöter vi på en person, som vi kanske inte riktigt anade, men så här i efterhand så kunde man ju ge sig fan på att han skulle dyka upp.

Han är en man, jag, men allra mest Blame it on the stones, gjorde bekantskap med för länge sen. Jag minns inte ens när det var, men det var innan jag flyttat till denna eminenta stad. Vi hade tagit oss en tripp till storstaden från den betydligt mindre, men ack så komplexfyllda stad vi bodde i, för att komma hem egentligen. Helt enkelt för att gå på Sticky. Och på något sätt så hamnade vi på efterfest hemma hos denne herre. Och då trodde vi väl aldrig att vi skulle träffa honom igen. På morgonen gick vi därifrån, trötta och skrattande. Vi hade nämligen hittat en diktafon, och det är fantastiskt roligt att spela in sig på band och spela upp det på speed eller slow.

Efter detta har jag stött på denne man tre gånger på Sticky, och blir lika förvånad varje gång. Två gånger har Blame it on the stones varit med, och det är, som jag sa, hennes bekantskap i första hand. Men i fredags var hon sadly inte med, men jag och N hade blivit inbjudna på en efterfest där sällskapet skulle bada(!), och Tackan tyckte det var en strålande idé att följa med. Det utlovades även irish coffee efteråt. Och väl utanför när trupperna skall samlas ihop, så står denna man där! Och är som det visar sig en liten general som ska följa med. Och han badade. Tackan tog kort, och sen tog vi en taxi hem. Ingen irish coffee, men dock en del skratt och skakande på huvudet. Vilka dårar. Vet ni hur kallt det är i vattnet? Och vet ni hur smutsigt och äckligt det måste ha varit???

Helgen var i alla fall splendid, och Blame it on the stones har en hälsning från mr diktafon. Tänk om det är han som är han? Hur ska det då gå med våra Stockholmsplaner? Nu skulle jag vilja kika ett par år in i framtiden igen. Tack!

By the way, Tackan skrev i en mina-vänner-bok för fem år sen att om fem år (alltså nu) trodde jag att jag bodde i ett hus med kärleken, med ett barn och ett till på väg. Jo, tjena.

Svaret blåser i vinden...

...som blåser för snabbt, så jag står ändå kvar utan. Jag skulle gärna få svar på en del saker nu. Bara så där. Skulle gärna få ta en snabb titt in i farmtiden, så som dom gör i reklamen. Bara en si så där 2-3 år skulle räcka. Eller 10 kanske? Första frågan gäller för tillfället var jag kommer att bo? Göteborg eller Stockholm? Eller kanske någon helt annastans? För det är där jag står och trampar. Vad ska jag göra? Om man kunde flytta hela verksamheten här (jobbet alltså) och även en del väl valda personer ur bekantskapskretsen - shupp - bara så, till Stockholm, så skulle en hel del liksom lösa sig av sig självt. Men nu gick ju inte det. Så frågan kvarstår. Och svaret har tydligen blåst förbi. Fan vet var det befinner sig nu. Kommer det tillbaka? Eller fastnar det någonstans på vägen? I Stockholm kanske...

Uppdatering

Jag har lovat att uppdatera bloggen med bland annat rapport om festen jag bevistade i fredags. Ledsen att behöva säga det, men det var inte lajbans alls. Tackan hade en flaska champagne under västen, men ändå var det en ganska blek tillställning. Men värinnorna var mycket nöjda, och det är ju huvudsaken! Själv vinglade jag hem ganska tidigt och ganska full i skratt. Jag insåg ju hur roligt det måste ha sett ut. Denna korta väg hem, kommer en fnittrigt berusad människa, försöker gå rakt, för gubevars, klockan är ju bara barnet! och tänk alla som ser mig! dom måste ju tro... Ptja. Veta kanske man kan dra till med. Veta att jag var berusad. Men inte hade haft så värst roligt för det.

På lördagen kom min bror och svägerska med mina änglar. Tackan öppnade förväntansfullt med något rödsprängda ögon. Och dom ville gå på Liseberg. Så det var bara att göra det. Första två attraktionerna var lite påfrestande för skallen, men efter en burgare så var balansen återställd och jag var med på allt utom en: spin rock. Där gick gränsen. Men alla andra var jag med på: Balder, Kanonen, Rainbow, Lisebergsbanan, Kulingen, Slänggungan, Kållorado, Flum Ride... You name it. Vi hade en mycket trevlig dag med avslutande hyrrulle: Tjenare kungen. På söndagen hann vi knappt vakna och käka frulle så skulle dom åka. Jag saknar dem redan. Hoppas innerligt att vi får ses snart igen. I brist på egna barn har jag ju mina syskonbarn: två tonårstjejer och två smågrabbar. De bästa som finns.

Nu ska jag bege mig till träning. Och jag fasar för det efter en förbaskat slapp vecka...

Fredag och fest

Det börjar arta sig. Nytt golv igår, och det blev faktiskt riktigt fint. Med tanke på förutsättningarna då... Så kvällen igår gick åt till att släpa ut alla möbler från kontoret/biblioteket igen. Soffan. Ja. Må vi aldrig behöva flytta den igen!

Vi möblerade om lite. Kombo svor ve och förbannelse över sitt jävla ljudsystem och dvd och allt. Tackan bakade en äppelpaj och tog hand om lite småplock så länge. Men det blev bra. Sen kollade vi slutet på Star Wars och mumsade i oss pajen på en kvart eller se. Efter det: illamående. Som vanligt.

Ikväll är det födelsedagsfest som gäller. Innan dess har vi bjudit över några på fördrink hemma hos oss, så det var ju tur att vi fick allt på plats igår. Största problemet just nu är outfit. What to wear? Kommer det vara varm eller kallt? Ska vi vara inne eller ute? Ryktet säger att typ hundra personer är bjudna på festen. En av värdinnorna sa att kanske sjuttio dyker upp. Så frågan är om syretillförseln blir tillräcklig med så många i deras lägenhet, eller om det förutsätter en viss ruljans mellan inomhus och utomhus... Något som är mycket positivt när det gäller detta är att det är nära hem. 5 minuter. Och Tackan kan sova sött i sin säng. Vilket passar mycket bra med tanke på att storebror med familj anländer imorgon, och jag har ingen aning om vilken tid... Eller vad som förväntas av mig när dom kommer... Färdig att lämna byggnaden för staden eller en lugn kopp kaffe med macka i nymöblerade vardagsrummet? Måste nog ta reda på det under dagen.

By the way så kan jag ju säga att onsdagens to-do-lista faktiskt klarade sig. Igår däremot gick det åt skogen. Men jag gör ett nytt försök nästa vecka.

Ny karriär?

Nu är det tömt! Vet ni hur otymplig en soffa är? Vet ni hur konstigt det kan bli när två kvinnor modell mindre försöker tråckla ut en 3-sitssoffa från ett öppet rum till ett annat rum med ganska trånga passager och ack så litet dörrhål? Jag skulle gärna ha haft en videokamera som filmade detta spektakel. Nåväl. Till slut hade vi bara kvar två fåtöljer och en tv. Tog en välförtjänt drink och kollade OC innan det var dags att flytta bort även dessa möbler och sedan säga natti natti. Så idag när jag kommer hem har vi fått nytt golv. Spännande. Eller inte. Med tanke på att det är typ... gult.

Anyway. Det ska bli mycket intressant att se hur det går att ta tillbaka alla möbler igen... Diskussioner om en eventuell ommöblering har också förts. Jag tror jag är för. Alltid spännande med lite förnyelse. Kanske kan bli en tripp till IKEA nåt framöver? Kan tänka mig lite nya gardiner. Och lite blommor. Nåja. Det blir nog bra. Nu är det dags att kicka igång dagen!

Drift

Ok. Har vissa svårigheter att finna motivation till arbete idag. Kan bero på att solen verkar sova tryggt nerbäddad i ett täcke av moln/dis. Annars vet jag inte. Jag har kommit en bit på väg... öppnat upp programmet till exempel. Men sen? Det går inte. Och nu när jag tittar på klockan infinner sig den där känslan av att det inte är någon idé att börja - snart lunch. Innebär detta att jag bara kan vara effektiv två dagar i taget? Jag har bara två saker på min to-do-lista idag. Ska det vara så svårt att få dem gjorda? Borde inte vara.

På lördag ska mina brorsdöttrar komma på besök. Jag har inte träfta dem sedan i julas, så det ska bli väldit roligt. Jag har sett fram emot detta sen i typ början av mars eller så, när jag fick veta att de tänkte komma. Vi ska ut åp stan och shoppa loss lite tror jag, alternativt Liseberg. Jag är med på vilket som. Älskar att shoppa. Älskar Liseberg. Jag hoppas det blir fint väder. I så fall kollar vi nog Göteborgsvarvet och käkar glass också.

Men jag kan inte förstå detta: Hur kommer det sig att man frivilligt utsätter sig för att springa över två mil tillsammans med typ en miljard andra människor och dessutom pröjsar för det? Den dagen jag anmäler mig till något löparlopp av den här kalibern, se till att jag har en jävligt bra förklaring (för att bevisa något/tävla med någon eller för välgörenhet), och om inte - lobotomera mig. För då har det brunnit redan.

Pest eller kolera?

Vi skulle välja nytt golv. Fem alternativ. Vi kunde välja mellan grå-lila, grå-rosa och tre olika nyanser av gult... Alla så klart lite marmorerade. Ptja... vad säger man? Nu när jag ser ner på golvet på mitt kontor inser jag att jag skulle kunna få sådant golv även i hela mitt hem. Men vi valde en ljusare nyans. Dock av gult.

Vi har också valt en ny tapet. För att måla var det tydligen inte tal om. Det skall tapetseras! Det blev en vit-aktig variant med nån form av... skiftningar kanske man kan säga. Nåväl. Vi hade ju kunnat välja tapeten med små rosenknoppar, eller den med små kvadrater. Men nu blev det inte så.

Läckan IV

Jag sitter och väntar på vår fastighetsskötare. Han ska komma hit och kolla vad vi kommer att få utbytt i lägenheten nu när fläktarna är avstägda och fukten borta. Köksskåp är ju givet. Och nytt golv och nya tapeter i hallen och i Kombos sovrum. Men där finns vissa frågetecken. Vi har skåp på båda sidorna i vårt kök. Jag vet att vi kommer att få nya köksluckor överallt, men hur kommer det att se ut då? Vi har liksom skåp som hänger utanpå väggen. Ingenting inbyggt. Det är första frågan. Andra frågan gäller nya tapeter och nytt golv i hallen. Det är givet. Men hallen sitter ihop med vardagsrummet och med den andra, lilla hallen. Blir det nytt överallt då? (Ja tack!) När jag pratade med dem i telefon igår (eftersom vi fick en lapp i brevlådan i onsdags om att de skulle komma och sätta in nya köksskåp idag, och att allt då skulle vara urplockat, innan fläktarna hade stängts av och innan de gjort en fuktmätning...) så sa han att det gick att skarva... Och jag undrar då så klart var? Det finns inte en rät vinkel i den här lägenheten och vägghörnorna är inte parallella någonstans. Så hur skulle det se ut? Nytt golv på ett ställe och gammalt på ett annat. Nej tack. Dessutom har dom gjort repor i golvet när dom tog ut köksskåpen. Med tapeterna gäller samma sak, men med den skillnaden att det finns hörnor med små lister där man naturligt skulle kunna ändra tapet. MEN det är inte så lång tid kvar innan dom ändå ska taptetsera om i lägenheten. Så nu håller jag på ladda här inför operation övertalning. Som jag inte kommer ha så mycket tid för om han inte kommer snart. Handledningen väntar! Jag vill helst inte komma försent idag. Jag kommer ju jäsiken alltid för sent dit. Pinsamt.